Den nya jakobinska terrorismen hotar att slå sönder nationalstaten och därmed omintetgöra alla möjligheter till mänskligt framåtskridande i framtiden. Fackföreningarna riskerar att "följa med strömmen" till en ny fascism.
Alla rapporter från tillförlitligt håll tyder på att den internationella terroriströrelse som dök upp i Seattle, mobiliserade sig i Porto Alegre i Brasilien och ställde till med blodiga våldsamheter i Genua, nu tar sikte på den amerikanska nationens huvudstad, Washington D.C. Det är ytterst viktigt att de delar av den amerikanska fackföreningsrörelsen som har tillåtit sina organisationer att veckla in sig i sympatiyttringar för detta terroristgäng, öppet bryter med de upplopp av terroristkaraktär som nu planeras för både District of Columbia och delar av de angränsande delstaterna.
Framför allt två saker behöver framhållas rörande denna nya våg av internationell terrorism.
För det första utgör den inre kärnan i de nuvarande terroristoperationerna den fjärde generationen i en serie som inledde sin existens som en organiserad internationell terroriströrelse i mitten och slutet av 1960-talet, den terroristiska framfarten i samband med det sena 1970-talets antikärnkraftsrörelse och terroristvågen i mitten av 1980-talet. Som visas av fallet Toni Negri, och den baskiska terroristorganisationen ETA, finns det inget brott i kontinuiteten i dessa terroriststyrkors inre kärna av ledare, från exploateringen av motståndet mot Vietnamkriget i slutet av 1960-talet fram till i dag.
För det andra måste vi, för att förstå att dessa terroristaktioner styrs och stöds av kretsar högt upp i maktapparaten, till och med på regeringsnivå, tänka tillbaka på det jakobinska terrorvälde som iscensattes från Jeremy Benthams London den 14 juli 1789. I det här läget kan en del väl underbyggda historiska fakta, i stället för de vanliga amsagorna som serveras i universitetens läroböcker, vara till god hjälp för de myndigheter som har till uppgift att garantera säkerheten i Washington D.C. med omgivning.
Hur skräckväldet började
Efter de allierade amerikanska och franska styrkornas seger över det brittiska kungadömet i Yorktown fruktade detta kungadöme och dess anti-republikanska sympatisörer, däribland fysiokraterna och hertigen av Orléans, mest av allt att en konstitutionell reform skulle genomföras i det franska kungadömet, enligt samma principer som hade formulerats i den amerikanska Oavhängighetsförklaringen 1776 och i utkastet till den amerikanska federala konstitutionen 1787. Iscensättningen av stormningen av Bastiljen, den 14 juli 1789, var startskottet för en statskupp som satte stopp för den konstitution som hade anammats under Lafayettes och Baillys ledning.
När kuppen skedde var det bara ett fåtal dårar som satt kvar som fångar i Bastiljen, i väntan på förflyttning till olika dårhus. Pöbeln som samlades utanför Bastiljen hade organiserats och beväpnats av Benjamin Franklins gamla motståndare, hertigen av Orléans, och den dirigerades av hertigen som ett led i en politisk kampanj för att göra den beryktade madame de Staëls far, den f.d. franske finansministern och schweiziske bankiren Jacques Necker, till Frankrikes premiärminister.
På order från hertigens medsammansvurna började befälhavaren på Bastiljen skjuta mot pöbeln som hertigen hade organiserat. Så småningom kapitulerade fångvaktarna, tydligen i tron att eftersom de var hertigens verktyg skulle han garantera deras reträtt. För att tysta dessa vakters tunga, skiljde pöbeln vakternas huvuden från deras kroppar. I det läget drog pöbeln iväg, med de stackars lallande dårarna sittande på axlarna på dem som gick först i processionen, med de halshuggna vakternas huvuden spetsade på påkar, och en byst av Jacques Necker, deras premiärministerkandidat, i täten.
Bailly, en av dem som hade drivit igenom konstitutionen, mördades på initiativ av terroristen Marat, som, tillsammans med terroristen Danton, hade bott hos och utbildats av det brittiska Foreign Office' Jeremy Bentham, i London, och skickats tillbaka till Frankrike för att hålla de tal och föra den politik som det av Jeremy Bentham ledda "hemliga utskottet" i detta brittiska Foreign Office hade bestämt. Lafayette kastades i en österrikisk fängelsehåla i Olmütz, på order från London. Hoppet om ett Frankrike med en hållbar form av republikansk konstitution, i klass med den som formulerats under Baillys och Lafayettes ledning, fick vänta ända till segern över Napoleon III, och sådana senare landvinningar som Femte republikens konstitution under president Charles de Gaulle.
Irreguljär krigföring
Den roll som det brittiska kungadömet och dess franska fysiokratiska och andra medbrottslingar spelade i krisen 1783-94 i Frankrike, har många motsvarigheter i historien, ända tillbaka till Dionysoskultens ökända roll under antiken. Vi får inte heller glömma bort hur Balkankrigen iscensattes för att starta det första världskriget, eller hur irreguljär krigföring användes av både Nato och Sovjetunionen under perioden som ledde fram till Warszawapaktens upplösning. Som jag påpekade 1986, i förordet till den engelska utgåvan av professor Friedrich von der Heydtes bok "Der moderne Kleinkrieg" från 1972 ("Modern Irregular Warfare"), hör en mängd metoder för "irreguljär krigföring", inbegripet mord och föregivet spontan terrorism, till standardrepertoaren i "krig som förs med andra medel".
Detta var fallet med de terroristiska inslagen i upploppen under 1960-talet, 1970-talet, 1980-talet, och nu återigen i Seattle, Prag, Göteborg, Genua, med hot om att upprepas i Washington.
Världen befinner sig nu mitt uppe i sin största, djupaste, farligaste finans- och valutakris sedan Europa under mitten och slutet av 1300-talet. Vi är inne i en period då ekonomiska och därmed sammanhängande omständigheter har gjort tanken på reguljär modern krigföring till ett sjukt skämt, då regionala och andra "småkrig", terrorism, politiska mord och andra former av destabiliseringar står högt upp på många strategiska planerares dagordning. Finans- och valutakrisen i sitt nuvarande långt framskridna stadium driver desperata politiska krafter över gränsen, desperata politiska krafter som hellre skulle driva civilisationen själv över gränsen, än tillåta de förändringar av finans- och valutainstitutionerna som den nuvarande krissituationen kräver.
Washington D.C. har blivit en väldigt skamfilad världsmakt, men den är i alla fall den ledande världsmakten. Varje rörelse som skulle skrämma det officiella Washington med omgivning att springa och gömma sig under sängen, skulle utgöra ett allvarligt strategiskt hot mot freden i världen i stort, på samma sätt som det jakobinska skräckväldet 1789-94 ödesdigert ledde till Napoleonkrigen som hade Europa i sitt våld ända tills Wienkongressen avslutades och sådde fröet till de katastrofer som komma skulle.
Skärpning!
Att många fackliga ledare har tillåtit sig själva att skämma ut sig i fråga om kontinuiteten i terroristupploppen i Seattle, Genua och dem som planeras i Washington D.C. beror på att de lider av en sjukdom som heter "enfråge-ism". Jag talar om samma galenskap som får sinnesförvirrade personer att utföra terroristliknande attacker på abortkliniker. Den psykiska störningen i fall som dessa kommer sig av att personen i fråga inte slåss för positiva lösningar, utan ägnar sig åt en rent negativ protest mot någon isolerad aspekt av hela den situation som måste tas med i beräkningen.
Som jag har framhållit i all min undervisning, vare sig det handlat om naturvetenskap, ekonomi eller personlig livsföring, borde ordet "princip" aldrig få användas för att beteckna något annat än motsvarigheten till en allmängiltig fysikalisk princip. Det enda som verkligen är värt att kämpa för, är vad det betyder att man har levat, att ens nation har funnits till under ens livstid. Det viktiga är det som vi för vidare, som blir de ännu ofödda generationernas verklighet. I det som vi gör för det ändamålet ligger vår verkliga självuppfattning, vår enda grundläggande fråga rörande allmängiltiga principer.
Det mest depraverade i all "enfrågepolitik", är att ingå en idiotisk allians med djävulen själv, om djävulen gör livet surt för någon som man för tillfället uppfattar som fiende.
Jag hackar på de fackliga ledarna, bara för att klargöra något som gäller lika mycket för många andra delar av samhället.
Det finns fackliga ledare som förklarar sin tolerans av terroristerna med ett resonemang som lyder ungefär så här: 1. Frihandelsavtalet Nafta och andra uttryck för globaliseringen stjäl jobb och löner från de amerikanska arbetarna. 2. Terroristerna som visade sig i Seattle, på Teddy Goldsmiths konferens i Porto Alegre och i Genuaupploppen, "säger att de slåss mot globaliseringen". 3. Dessa terrorister ingår i en mycket stor och mäktig rörelse. 4. Därför bör vi sympatisera med dem, t.o.m. låta vårt fackförbund samarbeta med dem.
Faktum 1: Den som mest passionerat stödde Nafta i det demokratiska partiets ledning var samme vicepresident Al Gore som gick till oförskämt angrepp på Malaysias premiärminister Mahathir bin-Mohammad i Kuala Lumpur, som ett utslag av Gores försvar för både superglobaliseraren George Soros och en total globalisering av världsmarknaden. Faktum 2: Därför stödde AFL-CIO Al Gore i de demokratiska primärvalen inför presidentvalet 2000!
Eugene V. Debs var inte lika dum som dessa AFL-CIO-ledare var 1999-2000. Han sade: Det är bättre att rösta på det som man vill ha, och förlora, än rösta på det som man inte vill ha, och vinna. I fråga om Al Gore röstade AFL-CIO på det som man inte ville ha, Al Gores stöd för globaliseringen, och såg till att Gore blev det demokratiska partiets presidentkandidat. Men när de gjorde det svek de allt som deras barnbarn skulle ha sett som ett hyggligt resultat av den valrörelsen. De röstade på Gore och fick globaliseringen. Resultatet kan bli, att de förlorar allt.
Det som opportunistiska fackliga ledare förbiser, är att de högt uppsatta kretsar som gärna ser att terrorister skickas till Seattle, Genua och Washington, är ute efter att provocera fram införandet av någon form av fascistisk polisstat i USA och på andra håll. Vi vet hur det går med fackföreningarnas intressen under sådana omständigheter.
Det enda vettiga rättesnöret för politiskt och därmed sammanhängande agerande, är att anamma en avsikt vars resultat inte kommer att bli något som ens barnbarnsbarn behöver skämmas för, utan något som de kan vara stolta över. Fackföreningarna och andra bör dra undan allt sitt stöd från de avsedda terroristaktionerna i Washington D.C.