Sverigebesök 2007

Lyssna på talet inför 300 gymnasieelever i Sofia kyrka, 4 oktober 2007
___________________________________________________________________

Amelia Boynton Robinson organiserar Sveriges folk och ungdomar

av Hussein Askary, ordf. LaRoucherörelsen i Sverige – EAP,
och AbduSalam Al-Dhaheby, LaRouches ungdomsrörelse

Oktober 2007

Onsdagen den 3 oktober 2007 inledde den amerikanska medborgarrättskämpen och viceordföranden för Schillerinstitutet Amelia Boynton Robinson sin talturné i Stockholm på Globala gymnasiet. Etthundra gymnasieelever var närvarande och lyssnade noga till den 96 år gamla fru Robinson, som höll ett vackert tal där hon uppmuntrade unga människor att kämpa med kärleken som vapen för att skapa en bättre framtid.

Salen var så tyst och studenterna så koncentrerade när de lyssnade på den snart hundraåriga amerikanskans kraftfulla och närmast elektriska tal, att en av lärarna sade:

”Jag är riktigt förvånad. Jag har aldrig sett så många elever så tysta under så lång tid. Vanligtvis kan vi bara hålla dem tysta de första två minuterna!”

Fru Robinson berättade om vad Schillerinstitutet och LaRouches ungdomsrörelse gör och hur vi kämpar för att rädda världen. Hon uppmanade studenterna att bli mer engagerade idag genom att läsa och lära sig mer. Hon gjorde också en tydlig koppling mellan vad som hände under 1960-talet och vad som händer nu, och hur de rasister som på 1960-talet och tidigare spred lögner om Martin Luther King representerar samma krafter som de som nu sprider lögner om Lyndon LaRouche. Hon visade livligt att kampen är densamma och fortsätter idag.

Efter mötet delade tre organisatörer i LaRouches ungdomsrörelse ut flygblad till eleverna och lärarna, de flesta av vilka ville komma i kontakt med oss. Två journalister intervjuade Amelia för TV4. Fru Robinson bad dem att inte glömma att identifiera henne som vice ordförande för Schillerinstitutet. En organisatör talade om för journalisterna att denna 96-åriga amerikanska medborgarrättshjältinna inte bara fortfarande är ”vid liv”, utan att hon är här och fortfarande kämpar med vår rörelse – hon dog inte med dr. King på 1960-talet! Detta föranledde några mycket nervösa skratt från journalisternas sida innan de gick.

Senare samma dag åkte organisatörerna till ett annat gymnasium, där ungefär 60 elever satt och väntade på Amelia Robinson. Hon hade same ”elektriska” effekt på eleverna och lärarna där som på den första skolan. Hon använde en vacker metafor när hon talade med eleverna om vilka möjligheter framtiden kan bära på för deras liv. På slutet berättade hon en historia om en man som hade en fågel. Han träffade två pojkar som frågade honom: ”Är fågeln död eller levande?” Han stoppade ned fågeln i fickan. ”Som ni vill”, sade han. Fru Robinson sade att om pojken skulle svara ”död” så skulle mannen bryta nacken på fågeln och döda den; skulle pojken säga ”levande”, skulle han ta sin hand ur fickan, öppna den och släppa fågeln. ”Det är som ni vill”, avslutade Amelia.

Denna anmärkningsvärda kvinna, stark och inspirerande vid 96 års ålder, organiserar hela landet och är ett levande exempel för organisatörer på vilken kraft det finns i att organisera med kärlek och vishet. På båda gymnasierna fick vi många nya kontakter och kunde göra reklam för hemsidorna för alla i publiken. Många studenter och lärare kom fram till organisatörerna efteråt för att vara säkra på att de hade rätt stavning på hemsidorna och för att försäkra sig om att vi skulle kontakta dem.

På onsdagkvällen visades inslaget med Amelia på TV4-nyheterna klockan 19 och 22. På TV4:s hemsida var videoklippet med Amelia det populäraste den kvällen och följande morgon bland hemsidans besökare.

Historien blir levande

På torsdagen var Amelia åter inbjuden att tala på två skolor. Den första, Jensen gymnasium, hade hyrt en kyrka i närheten för att ha tillräckligt med plats för alla elever som vill vara med. Från början var det åttio ungdomar som var planerat, men till slut blev det nästan trehundra (300) åhörare. Iscensättningen var fantastisk. Innan studenterna anlände kom fru Robinson in i den vackra kyrkan, som är belägen på toppen av en kulle med utsikt över Stockholm, och organisten spelade. Arrangörerna bad fru Robinson att vänta i rummet bakom altaret, där prästerna brukar vistas. När tiden var inne för hennes presentation, började kyrkklockorna ringa! När klockorna hade tystnat öppnades dörren och Amelia Robinson trädde in i huvudsalen. Innan hon kom in kunde man höra ett öronbedövande sorl från eleverna, men när de såg fru Robinson – det levande exemplet på kampen för rättvisa, som personligen skapat historia genom att modigt strida mot strömmen – komma gående emot dem, blev den fullpackade kyrkan helt tyst! Det var så tyst att man kunde hört en knappnål falla. Det här var första gången kyrkan var så här full sedan 100-årsjubiliéet i fjol, då drottningen var här. En ensam stol på en stor matta placerades för fru Robinson i mitten av den runda delen av kyrkan framför altaret, som för dagen var fullt utsmyckat med tända ljus och allt annat inför Amelias presentation.

Efter en kort välkomsthälsning av den lärare som bjudit in Amelia Robinson, presenterade Andreas Persson från LaRouches ungdomsrörelse den särskilda gästtalaren med en kort introduktion om Schillerinstitutet och LaRoucherörelsen internationellt.

Amelias föredrag var av historiska proportioner. Denna ”Sanningens och Skönhetens ambassadör” började sin presentation med att uppmana de unga eleverna att hitta en uppgift för sina liv, var och en av dem. Hon sade att världen var i ett sådant förfärligt tillstånd och att ledarskapet överallt är så korrupt att ungdomar måste vara beredda att ta över kommandot för sina nationer, i Sverige och överallt annars. Fru Robinson gick igenom den nuvarande situationen och kopplade den så gripande till den forna kampen att poängen gick direkt till studenternas hjärtan och sinnen.

Frågorna var därför koncentrerade kring den aktuella krisen. När en elev frågade vad han skulle göra nu, svarade hon: ”Förbered dig!” och återupprepade att han och andra bör förbereda sig för att bli ledare, riksdagsmän, parlamentariker och så vidare.

En annan elev frågade om Irakkriget och om det var rättfärdigat att gå till ett annat land och påtvinga dem något, även om det på ytan såg rätt ut. Amelia svarade ”nej”, och förklarade varför man ska respektera andra nationer och deras konstitutioner. Hon sade till studenterna att den verkliga avsikten med dessa krig var att skapa ett nytt brittiskt imperium, snarare än att sprida demokrati.

Från bergstoppen

När en elev frågade henne om vad hon tyckte om Martin Luther Kings tal ”I Have A Dream”, svarade hon att även om hon tyckte att det var ett av de vackraste tal som dr. King någonsin höll, så är det tal som blivit kvar i hennes hjärta det sista han höll, ”I’ve Been To the Mountain Top”. Hon använde detta för att ge eleverna en idé om odödlighet och hur människor blir odödliga när de viger sina liv åt ett sanningssökande uppdrag. Hon sade att dr. King ”höjde sig lite högre med sin död” och när hon tänkte på det på det sättet var hon inte längre ledsen för hans bortgång. Hon utmanade studenterna att följa i hans fotspår och lämna sina egna fotavtryck i historien, som hon själv och Lyndon LaRouche har gjort. Hon berättade för dem att Lyndon LaRouche har en plan för att rädda nationerna och att folk borde arbeta med honom i stället för att arbeta mot honom.

När det var slut på frågor från publiken, blev Hussein Askary (ordförande för den svenska grenen av Schillerinstitutet) tillfrågad att tala. Han ställde sig bredvid Amelia Boynton Robinson och briefade studenterna om Kiedrich-konferensen, finanskrisen och Den Eurasiska Landbron som medel för att få till stånd fred genom ekonomisk utveckling, för att undvika en fruktansvärd kamp mellan civilisationerna. Han utvecklade också att mänskliga rättigheter och social och ekonomisk rättvisa är samma sak, och just därför måste Amelias och Martin Luther Kings kamp fortsätta idag. Amelia kommenterade att de hör ihop: ”Like love and marriage, and like a horse and carriage.”

Allt som allt var detta ett av de mest upplyftande evenemang som vi har varit på. Eleverna gav Amelia en present och blommor, och en kyrkotjänsteman var så inspirerad att han gav Amelia en cd med kyrkomusik som spelats in i denna kyrka. Eleverna gavs kopior av Amelias dikter, Kiedrich-deklarationen och Lyndon LaRouches Homeowners and Bank Protection Act. Många av dem rusade sedan tillbaka till skolan, men lärarna och rektorn stannade kvar för att diskutera med oss om den ekonomiska krisen och om Amelias personlighet, som de var fascinerade av. De gav sin kontaktinformation och en av dem införskaffade Lyndon LaRouches bok Jordens kommande 50 år.

Senare på dagen höll vår ärade gäst ett tal på Stockholm International School, en engelskspråkig skola. Hon fullständigt slet det brittiska systemet i stycken. Detta var en mindre klass och diskussionsstunden blev kort.

Amelia fyllde detta land och våra hjärtan med en passion för sanning, skönhet och mod. Detta land kommer aldrig att bli sig likt igen.