Nordea har satt både sig själv och andra banker i limbo

Efter sitt beslut att flytta huvudkontoret har Nordea fullständigt tappat det folkliga stödet för att räddas i nästa bankkris. Banken är nu i limbo under ett helt år, dvs. fram till hösten 2018 då styrelsens flyttbeslut genomförs. Partier som skulle våga gå emot den folkstorm som nu väller fram mot Nordea och ändå hjälper banken i en mycket sannolik internationell bankkris under det närmaste året, kommer att sopas åt sidan på samma sätt som partier i Sydeuropa vilka mot folkets vilja förespråkat eller beslutat om stora bankräddningspaket.

Det är nu mycket troligt att även räddningspaket till de andra svenska bankerna som tillsammans är större än Nordea, skulle möta samma folkliga ursinne.

Det finns bara en överlevnadsmöjlighet för riksdagspartierna nu, och det är att de som Vänsterpartiet genast uttalar sitt stöd för en bankdelning och därefter så snabbt som möjligt i ordnade former börjar genomföra den.

Som nedanstående artikel införd i Sundsvalls tidning och Realtid.se visar, skulle en avvaktan med beslut till mitt i den internationella paniken i nästa bankkris göra det svårt att införa bankdelning. Det skulle sätta Sverige i kris under lång tid framåt och besegla övriga riksdagspartiers öden.

Även om ett beslut om bankdelning inte hinner genomföras innan nästa bankkris, är det avgörande att en majoritet i Riksdagen uttalar sig för bankdelning nu. Sådana uttalanden skulle genast styra den kommande krishanteringen och göra det möjligt att likt Island rädda vårt land från en gigantisk skuldsättning.

Se vidare:
1. Artikeln om bankdelning som var införd i Sundvalls tidning 2017-09-08
2. Samma artikel i lite längre version införd i Realtid 2017-09-07.

1. Artikeln om bankdelning som var införd i Sundvalls tidning 2017-09-08

Skuldsätt inte Sverige för bankernas skull - så behåller vi lugnet i paniken
Sundsvalls tidning 2017-09-09

Sverige närmar sig snabbt den punkt där paniken kommer att avgöra landets ekonomiska politik för en lång tid framåt. Utan en återinförd bankdelning får riksdag och regering det svårt att begränsa storleken på de räddningspaket som bankerna kommer att begära i en ny bankkris.

"Politikerna borde sluta ignorera Ingves varningar för en härdsmälta", skriver Birgitta Forsberg, ekonomijournalist på Svenska Dagbladet, den 5/8. Om Stefan Ingves roll 1990-94 skriver hon: "Han var med när Sverige beslutade att lägga hela sin ekonomi i potten genom att utfärda en generell bankgaranti." Men "politikerna verkar inte längre ta varningarna från Riksbanken, OECD och Internationella Valutafonden på allvar."

En annan röst är Ulf Dahlsten, Visiting professor vid London School of Economics, i DI den 10/8. "Det är typiskt för hur det brukar se ut just innan bubblor spricker", skriver han apropå bolånetillväxten och den övertunga svenska banksektorn. Men de möts av döva öron.

Det går att ta beslut mitt i bankkriser, för att begränsa statens skyldighet att täcka bankernas förluster. Det visade den isländska regeringen i bankkrisen 2008. Men bankernas och utländska regeringars påtryckningar kan också resultera i en kapitulation som Irland gjorde den 31 mars 2011.

I dag vill Nordea slippa betala mer till en bankresolutionsfond för att stanna i Sverige, och kräver dessutom att Sverige går med i EU:s bankunion, som skulle överlämna all konkurshantering av svenska banker (och deras företagskunder) till utlandet. Regeringen har backat i fråga om resolutionsavgiften och signalerat intresse för bankunionen redan innan krisen blivit akut. Precis som i Irland har stora delar av långivningen finansierats utomlands. Oddsen är inte särskilt höga att regeringen skall stå emot bankernas påtryckningar, svenska och utländska, när den riktiga paniken sätter in i en bankkris.

Flera stora svenska fackföreningar försöker nu pressa Nordea att på gå med på regeringens ursprungliga betalningsplan för resolutionsfonden för bankkrishantering. De hotar att dra bort sina medlemmar från Nordea.

Men en sådan bankräddningsfond på i dag sammanlagt 23 miljarder kronor är inte särskilt mycket när risken som staten garanterar utgörs av 6 002 miljarder svenska kronor, totalsumman för Nordeas skulder och eget kapital vid årsskiftet. För alla fyra storbankerna är summan 12 600 miljarder kronor, att jämföra med Sveriges BNP på cirka 4 400 miljarder kronor. Då har inte riskerna med Nordeas derivataffärer i tagits med i kalkylen, de som är bankernas mest riskfyllda affärer och som i nominella världen uppgick till svindlande 74 000 miljarder kronor. Derivaten tillsammans med balansräkningens tillgångar gör att Nordeas affärer uppgår till över 79 000 miljarder kronor, nästan 18 gånger Sveriges BNP.

Det borde stå klart för alla att Nordeas och de andra bankernas affärer är för stora för att riskhanteras med några finansiella beredskapsreserver, och inte blir det bättre om man ska dela på EU:s bankunions proportionsvis ännu mindre reserver. Riskerna måste i stället begränsas genom bankdelning. De delar av bankerna som staten garanterar kan då radikalt reduceras. Men skall regering och riksdag krypa ur den redan existerande garantin för storbankerna och införa bankdelning, är det inte läge att vänta på paniken i den kommande bankkraschen.

Varför är det bara Vänsterpartiet som vill rädda allmänheten och företagarna? Varför vill inte något av de andra riksdagspartierna införa bankdelning, och därmed undvika att Sverige i panik ännu än gång skall offra tusenstals företag och belasta kommande generationer med en orimlig skuldbörda?

Mats Lönnerblad, Författare och skribent i finansrätt
Ulf Sandmark, Civilekonom och journalist
http://www.st.nu/opinion/debatt/skuldsatt-inte-sverige-for-bankernas-skull-sa-behaller-vi-lugnet-i-paniken

2. Samma artikel i lite längre version införd i Realtid.se 2017-09-07.

Sörj inte Nordeas flytt - ställ istället krav på bankdelning
Realtid.se 2017-09-07

Frågan om storleken på avgiften till bankräddningsfonden har överdrivits. Det visar bland annat omfånget på Nordeas derivataffärer, skriver Mats Lönnerblad och Ulf Sandmark.

Bakom Nordeas flytt till Finland ligger frågan om den enorma storleken på bankernas derivataffärer, och de risker som de medför vid nästa kris för bankerna och det finansiella systemet. Jämfört med dessa är den svenska bankräddningsfonden och dess avgifter försumbara. Nu måste diskussionen om en uppdelning av bankerna upp på bordet, skriver Mats Lönnerblad, författare och skribent i finansrätt, och Ulf Sandmark, civilekonom och journalist.

Sverige närmar sig den punkt där finansiell panik kan komma att avgöra landets ekonomiska politik för lång tid framåt. I avsaknad av en återinförd bankdelning kommer riksdag och regering ha svårt att begränsa storleken på de räddningspaket som bankerna kommer att begära vid en ny bankkris.

Döva öron möter varningarna om en ny svensk bankkris."Politikerna borde sluta ignorera Ingves varningar för en härdsmälta", skriver Birgitta Forsberg ekonomijournalisten vid Svenska Dagbladet, tidigare DN, den 5.8 2017.  "Politikerna verkar inte längre ta varningarna från Riksbanken, OECD och Internationella Valutafonden på allvar."

"Det är typiskt för hur det brukar se ut just innan bubblor spricker", skriver Ulf Dahlsten, PhD i nationalekonomi, visiting professor vid London School of Economics i DI den 10.8 2017 apropå bolånetillväxten och den övertunga svenska banksektorn.

Det går att ta beslut mitt under pågående bankkriser för att begränsa statens skyldighet att täcka bankernas förluster. Det visade den isländska regeringen i bankkrisen 2008. Men bankernas och utländska regeringars påtryckningar kan också resultera i en kapitulation likt den som Irland tvingades till i mars 2011.

Birgitta Forsberg rapporterar om riksbankchefen Stefan Ingves erfarenhet från bankkrisen 1990-94. "Han var med när Sverige beslutade att lägga hela sin ekonomi i potten genom att utfärda en generell bankgaranti." I paketet för att lösa svenska bankkrisen fanns också ansökan om svenskt medlemskap i EU.

Nordea ville slippa betala mer till en bankresolutionsfond för att stanna i Sverige och kräver dessutom att Sverige går med i EU:s bankunion, som skulle överlämna all konkurshantering av svenska banker (och deras företagskunder) till utlandet.

Regeringen har redan backat ifråga om resolutionsavgiften och signalerat intresse för bankunionen, redan innan nästa kris blivit akut. Precis som i fallet Irland har stora delar av långivningen finansierats utomlands. Vad är sannolikheten att regeringen skall orka stå emot bankernas påtryckningar, både svenska och utländska, när den riktiga paniken sätter in vid en kommande bankkris?

Flera stora svenska fackföreningar har försökt pressa Nordea att gå med på regeringens ursprungliga betalningsplan för resolutionsfonden för bankkrishantering. De varnade för att de skulle sluta använda Nordea som bank, om flytten skulle komma till stånd.

Men frågan om resolutionsavgiftens storlek och betydelse har överdrivits. Det visar bland annat omfånget på Nordeas affärer.

En bankräddningsfond på idag sammanlagt 23 miljarder kronor är inte särskilt mycket att komma med när risken som staten garanterar utgörs av totalsumman för Nordeas skulder och eget kapital, som vid årsskiftet låg på 6 002 miljarder svenska kronor. För alla fyra storbankerna är summan 12 600 miljarder kronor, vilket kan jämföras med Sveriges BNP på cirka 4 400 miljarder kronor.

Då har ändå inte riskerna med Nordeas derivataffärer i tagits med i kalkylen. Vid årsskiftet (enligt Nordeas årsredovisning för år 2016, not G18, sidan 119-120) uppgick de i nominella värden till svindlande 74 000 miljarder kronor. Derivaten deklareras i balansräkningen endast till 0,009 procent av detta värde, det vill säga 682 miljarder kronor.

Derivaten är dessutom bankernas mest riskfyllda affärer och betraktas av många erfarna bankmän som ett kasinospel. Bankernas värderingar av i synnerhet derivat av typen nivå 3 ifrågasätts starkt av många experter, eftersom sådana derivat inte har något marknadsvärde.

Ändå är alla derivaten prioriterade enligt den redan EU-styrda svenska bankkrishanteringslagen, eftersom de med sina stora inbyggda hävstångseffekter på räntor, valutor och råvaror betraktas som systemviktiga, även om de är tecknade i knappt reglerade skatteparadis i Karibien eller annorstädes.

Derivaten, tillsammans med balansräkningens tillgångar, gör att Nordeas affärer sammanlagt uppgår till över 79 000 miljarder kronor, nästan 18 gånger Sveriges BNP.

Det borde stå klart för alla att Nordeas och de andra bankernas affärer är för stora för att riskhanteras med några finansiella beredskapsreserver. Och inte blir det bättre av att dela på bankunionens proportionellt sett ännu mindre reserver.

Riskerna måste istället begränsas genom bankdelning. De delar av bankerna som staten garanterar kan då radikalt reduceras. Men skall regering och riksdag krypa ur den redan existerande garantin för storbankerna och införa bankdelning är det inte läge att vänta på den panik som skulle uppstå i en kommande bankkrasch.

Den fråga som vi måste ställa oss är hur det kan komma sig att det bara är ett parti, Vänsterpartiet, som vill rädda allmänheten och företagarna och införa bankdelning vid eller innan nästa stora globala bankkris? Varför vill inte något av de andra riksdagspartierna införa bankdelning och dämed undvika att Sverige i panik ännu än gång tvingas offra tusenstals företag och belasta kommande generationer svenskar med en orimlig skuldbörda?

Mats Lönnerblad
författare och skribent i finansrätt
Ulf Sandmark Civilekonom och journalist
http://www.realtid.se/debatt/sorj-inte-nordeas-flytt-stall-istallet-krav-pa-bankdelning

Se tidigare artikel i Realtid.se om Nordeas dolda risker: http://www.larouche.se/nyheter/2017/06/14/debattartikel-for-bankdelning-dagen-for-nordeastyrelsens-mote

---