ECB redo att köpa hockeybilder?

I åratal har de nordatlantiska ländernas centralbanker förgäves sökt sluta med så kallade kvantitativa lättnader, dvs monetär expansion. Samma gäller ränteläget. Medan de erkänner att rådande politik har katastrofala följder vet de samtidigt att finansmarknaderna omedelbart skulle kollapsa om räntan höjs.

Sedelpressen har dock nått sin gräns, oavsett hur långt Europeiska centralbanken ECB:s president Mario Draghi och hans kolleger skulle vilja gå. Problemet är att de snabbt tömmer världen på det ECB definierar som likvida tillgångar. Målsättningen är tillgångsköp på 80 mdr euro per månad, ungefär en årlig svensk statsbudget, men de har de senast två månaderna "bara" kommit upp i 60 mdr.

En anledning är att den europeiska företagsobligationsmarknaden är liten. ECB sitter på över i biljon (1000 mdr) euro i statsobligationer men bara 20 mdr i företagsobligationer.

Enda sättet för ECB att expandera med någorlunda diversifierad portfölj är således att inkludera tillgångar med kreditbetyg på skräpnivå eller lägre. Hockeybilder någon?

Benoit Coeuré på ECB:s styrelse menar dock att enda gränsen för expansionen är när bankernas långivare tar ut pengarna.

Under tiden använder bankerna denna inlåning för att hålla derivatmarknaden uppe. Sista skriket i USA heter Market-Linked Certificate of Deposits, CD eller strukturerad CD och kopplar bankkonton till derivat på avkastningen hos aktier eller andra tillgångar, på sätt som CD-köparna är omedvetna om eller inte förstår.

Instrumenten är baserade på Goldman Sachs index och säljs till kunder i vanliga banker av mäklare och bankirer som erhåller provision.

Wall Streets megabanker har på detta sätt helt kringgått Obamas omskrutna "finansreform" Dodd-Frank från 2010, som påstods vara tänkt att hindra holdingbolag från att ge ut just den typen av strukturerade instrument. Det skedde genom att mäklarfirmor grundades i tusental med säten i skatteparadiset Delaware som dotterbolag till bankerna, vilka juridiskt därför inte är de som ger ut dem, men garanteras av holdingbolagen.

Endast strikt bankdelning enligt förebilden Glass-Steagall från 1933 kan i detta läge skydda och reglera annars konkursmässiga affärsbanker och åter styra inlåning mot utlåning till den reala ekonomin.