Monitorledare: Swexit nästa

Storbritanniens beslutade utträde ur Europeiska unionen beskrivs i apokalyptiska termer. Hela Europa verkar bäva inför vilka följder det kommer få och politiska ledare varnar för kommande kriser.

Dessa kriser har dock varit närvarande hela tiden. De flesta i Europa har tydligt märkt av dem på sina specifika områden, vare sig man jobbar inom offentlig sektor, jordbruk, industrin eller finans. Det brexit har åstadkommit är att skingra dimmorna kring det konkursbo hela det brittiska finanssystemet sedan närmare ett decennium utgjort.

Redan på 1980-talet lade regeringen Thatcher i princip ned den industrisektor som fanns för att helhjärtat satsa på finansindustrin. Sedan dess har en dryg miljon i London levt gott på att vakta den magiska port som omvandlar nationella kontobesked världen över till brevlådeföretags statslösa kapital i obevakade skatteparadis - och tillbaka.

Än viktigare än de vinster själva landet kunnat skörda - Förenade kungadömet är trots allt endast imperiets borggård - är den imperiets unika maktposition denna egenskap förlänat dem. Det är denna imperiets position som i och med finanskrisen, som aldrig egentligen upphörde, går till ända.

Det maktvakuum som uppstått har nu fyllts av andra aktörer. Var ligger sorgen i att en ”inre marknad” om 500 miljoner EU-medborgare äventyras när Kinas och Rysslands Eurasiska ekonomiska union EAEU och BRIKS omfattar 3 miljarder själar?

Tiden är inne för ett Swexit. Inte bara från det sjunkande europeiska skeppet, utan från hela det brittiska ruttna system som EU, Nato, globaliseringen, kolonialismen, frihandeln och finansmarknadsväldet representerar.

Det råder föga tvivel om att dylika bevekelsegrunder även låg bakom brittiska elitens ljumma hållning till folkomröstningen.

Läs hela Monitor och Fysisk ekonomi, juni 2016 här