Åt vilket håll är Sverige på väg?

Har regering och Riksdag några idéer om hur Sverige skall se ut om 10 år, om 25 år eller om 50 år? Finns några tankar, som skulle kunna ingjuta framtidstro och optimism hos befolkningen, bland våra styrande?

Nej, något sådant syns inte till. I dessa flyktingströmmarnas tid ägnar de sig i stället åt allmänna klagorop att för många kommer från krisområden för att söka skydd och en bättre framtid. Krisområden vars skapande till stor del helhjärtat stötts militärt, som i Libyen och Afghanistan, eller politiskt, som i Syrien och Jemen. Alla dessa kriser är skapade av Natos krigspolitik och i denna organisation vill alla borgerliga partier att vi skall bli medlemmar i och sossarna vill ha ett mycket nära samarbete.

EU:s lösning på detta är att muta Natos tredje största land, Turkiet, som är i en djup politisk kris, att bygga jättelika flyktingläger med miljontals invånare där ingen vill bo. Sedan vill EU bygga en mur runt sig själv för att slippa effekterna av kriserna som man själv har skapat. Denna politik drivs helhjärtat av alla allianspartier och sossarna.

Varför har vi regering och Riksdag? Jo, för att de skall garantera och planera för en hög materiell och kulturell levnadsstandard för alla med hjälp av en produktiv ekonomi.

I skymundan av flyktingströmmen sker annat. Det statliga bolaget Vattenfall och det privata utlandsägda bolaget E.ON har fattat beslut som kommer att leda till att elproduktionen i Götaland nästan halveras. Denna landsdel har nästan halva Sveriges befolkning. Om dessa fyra  kärnkraftsreaktorer stängs kommer det att bli elbrist i södra Sverige. Priserna kommer att rusa uppåt och detta är också de inblandade företagens mål. De har i det nuvarande ekonomiska systemet bara till uppgift att tjäna pengar; inte att göra något bra.

Har regering eller Riksdag någon åsikt om detta. Nej, det verkar som de inte tycker att det angår dem att Sverige har god tillgång på elenergi.

Annat var det under Bretton-Woods-systemet efter andra världskriget. Finansiell spekulation var en marginell företeelse och banksystemet och finanspolitiken var till för att befrämja den reala ekonomin, skapa produktiva arbeten och skapa verkliga värden. I en sådan ekonomi ses människor inte som en kostnad utan som en tillgångar ty de kan bidra till en bättre framtid. Detta gäller förstås alla människor bosatta i ett land. Då duger det inte att ha regeringar som överlåter bestämmanderätten över investeringar till det globala ekonomiska systemet.