Glass-Steagall socialdemokratins räddning?

Det talas i Sverige om statsminister Stefan Löfvens initiativlöshet. Kanske borde han lyssna till vad gamla socialister i Frankrike säger, där president Hollande anklagas för detsamma? Förre premiärministern Michel Rocard intervjuades i maj av La Tribune, där han ingående berättar om hur bankerna tog över regeringars makt genom beslutet om kapitalets fria rörlighet 1988, vilket var stommen i övergången från Europeisk gemenskap till Europeisk union och grundprincipen för EMU. Som nödåtgärd mot problemet anger han en bankdelningslag enligt amerikanska förebilden Glass-Steagall 1933, vilket sedan 2007 stått överst på partiprogrammen från både franska LaRoucherörelsen S&P och svenska EAP.

Med tanke på att det var de socialdemokratiska regeringarna Palme som, redan innan fransmännen, 1985 avreglerade svensk kreditmarknad, Carlsson som 1991 lämnade in ansökan om EG-medlemskap och Persson som 2002 upphävde den svenska bankdelningen vore inget mindre acceptabelt av Löfven, för både partiets och landets skull, än att han, likt Rocard, tar avstånd från partiets mörka 80-, 90- och 00-talshistoria och sällar sig till bankdelningsförespråkarna, något han i Riksdagen, av allt att döma, skulle få gehör för från både v, mp och sd.

Här följer relevanta utdrag ur intervjun översatta till svenska:

"2009 vände man sig till skattebetalarna för att rädda finanssystemet och hindra recessionen från att urarta i djup depression. ... Sedan dessa har inget gjorts. Ett berg av likviditet avsatt för spekulation har byggts upp sedan 2006, utan regleringar. Enligt monetaristisk logik ger privata banker ut valuta: totala mängden likviditet i världen är 800 biljoner dollar, dvs många gånger BNP. Endast två procent av denna summa används i handel, 98 procent är rent spekulativt. Trots beslutet 2009 kan det hända igen. ... Det finns inget skydd mot en ny, enligt mig sannolik, finansiell explosion, som i ett slag skulle kunna verka lika förödande som krisen på 1930-talet.

1930 var regeringar så panikslagna att de förvärrade krisen fram till Roosevelts tillräde. Han vidtog de stimulansåtgärder vi känner till men framför allt började han bryta spekulationen genom Glass-Steagall-lagen, vilken förbjöd finansindustrin från att blanda de två brancherna [finansbolag och affärsbank]. Varje bank som förvaltade insättningar förplikatade sig att garantera sin trygghet, vilket innebar att inte ta den minsta risk. Alla investeringar innebär risk; därför är de förbjudna. Och företag specialiserade på risk - vilka är nödvändiga - måste göra det med egna anslag eller kapital som är avsett för den typen av verksamhet.

Denna lag tog oss ur krisen. 1945 kopierade resten av världen modellen. Detta förklarar till stor del de 'praktfulla trettio' [franska rekordåren 1945-75] och avsaknaden av finanskriser under 50 år eller så ... till 1980-talet. Då återupplivade Europa dem och steg för steg var vi tillbaka med samma gamla universalbanker som varit förhärskande fram till 1930-talet. Min regering (1988-91) var inblandad, då jag ännu inte förstått allt: Det var 1988 som den totala liberaliseringen av kapitalrörelser beslutades.

"Aussi longtemps qu'on n'aura pas touché à la spéculation, la victoire sur la monétarisme sera insuffisante"

... Om jag haft då den information jag har idag skulle jag även ha krävt en spekulationspolis. [Finansminister] Pierre Bérégovoy var emot denna strategi, då han inte ville uppröra Tyskland, som fortfarande var tveksamma till att skapa euron. Han svek mig och förhandlade fram detta med François Mitterrand bakom min rygg. Det var så jag i pressen fick reda på beslutet att fullständigt liberalisera kapitalrörelser. Vi kapitulerade för en dum doktrin, vilket exemplet Tyskland visar. Finanskraschen 2006-08 skapade behovet av att återvända till Glass-Steagall. ... Problemet i alla länder, först i USA och sedan i Europa, är att bankerna tagit över regeringarna som därför slutat tänka. Regeringarna har antagit bankirers ekonomiska doktrin, med allmänhetens goda minne och finansmedias entusiastiska stöd, vilket står i vägen för att åter dela bankerna.

... Finansfrågan är prioriteternas prioritet. Den omedelbara spekulativa faran är den största, då den kan utlösa samma slags skräckinjagande recessiva tromb som 1930."