Afrika: Vem hjälper vem?

Diogène Senny, ordförande för den Panafrikanska rörelsen UMOJA, Toulouse, visade i sitt tal på Schillerkonferensen i Paris den 14 juni hur de afrikanska ländernas skuldsättning är resultatet av "nykoloniala krafters skickligt utförda moderna erövringspolitik", och därför, precis som den grekiska skuldsättningen, måste de förklaras vara "olagliga, oberättigade och mot sunt förnuft".

Flera faktorer bidrog till att öka Afrikas externa skuldsättning: 1) privata skulder i form av överskottsdollar som landade i afrikanska länder i början av 1960-talet och petrodollars efter oljechocken 1973 som flutit till Afrika; 2) offentligt "bundna skulder", dvs hjälp som var bunden till att skriva under avtal med givarlandet; 3) multilaterala skulder till Valutafonden IMF och Världsbanken. Mellan 1970 och 1980 växte Afrikas utlandsskulder till att bli 89 miljarder dollar.

Enligt UNCTAD (FN:s kommission för handel och utveckling) fick Afrika mellan 1970 och 2002 540 miljarder dollar i krediter; 550 miljarder dollar betalades tillbaka. Idag är den sammanlagda skuldsättningen fortfarande hela 295 miljarder dollar.

En studie som CADTM (Kommittén för att avskriva Tredje världens skulder) offentliggjort visar att länder söder om Sahara betalade 5% av sin BNP till utlandet (vinster från investeringar och skuldunderhåll) år 2012, medan utvecklingsbistånd bara utgjorde 1% av samma BNP.

"Vem hjälper vem" frågade Diogène Senny retoriskt. Skuldgranskning och skuldavskrivning som UMOJA kämpar för är "inte att be långivarna vara generösa, men ett skadestånd och en rättvisehandling till de folk som förråtts.".