Liberal terror

Utrikesminister Margot Wallströms uttalade rädsla för Ryssland i SvD har fått antiryska debattörer att gå i taket. Ett exempel är Peter Wolodarskis ledare i DN den 23.11.

Som oppositionell journalist kan han naturligtvis ifrågasätta lämpligheten i att ha en utrikesminister som öppet talar om hur rädda "svenskarna" (läs: hon själv) är för det ena eller andra. Som krigsförespråkare borde han dock fråga sig hur stor skuld han själv har i denna utrikesministerns rädsla.

Det Wolodarski lovordar som alternativ är tyske förbundskanslern Angela Merkels tal på G20-toppmötet i Australien, där hon poängterade att Berlin aldrig mer tänker ta order från Moskva.

För det första: Om det nu är nationell suveränitet det handlar om så borde vi oroa oss betydligt mer över London, Washington och Bryssel, vilka utövar ett ojämförligt mycket större inflytande på såväl inrikes-, som utrikes-, ekonomisk och säkerhetspolitik i både Berlin och Stockholm. Oavsett om det handlat om harmonisering av lagstiftning, frihandelsavtal eller Nato har lydnaden gentemot London och Washington kostat oss både alliansfrihet, neutralitet, reglerat finanssystem, arbetsrätt, konsumentskydd och rättssäkerhet.

För det andra: Om det är någon som låter sig styras av Moskva är det journalister som Wolodarski och politiker med liknande världsbild som väger varje ord Rysslands president yttrar på guldvåg och med ljus och lykta letar efter något i rysk politik som kan användas för att skrämma fram Natomedlemskap, ökat EU-samarbete, ökade försvarsinsatser utomlands, sanktioner, minskad självbestämmanderätt eller någon annan politisk dagordning man med rysskräckens hjälp vill saluföra.

Rädsla är emellertid oberäknelig, vilket exemplet Wallström visar, som i sin genom Wolodarskis likar injagade rädsla, till dessas förtret, agerar annorlunda än de avsåg.