Skall försvaret tacka Ryssland?

Den stora frågan efter det enorma mediadrevet kring ubåtsjakten är hur försvarsledningen skall kunna "samverka" med sina ryska kollegor för att dämpa upptrappningen av konflikterna i Mellanöstern och Ukraina mellan Nato och Ryssland till kärnvapenkrig? Den amerikanska militären har sedan länge etablerat en sådan "samverkan", för att dämpa krigsivern bland politikerna i Washington. När Ryssland överdrivet sände sin största kryssare Kuznetsov till kusten utanför Syrien, "hjälpte" de den amerikanska militära ledningen att övertyga sina politiker om att Ryssland menade allvar med att försvara Syrien. Detta är bara ett av många exempel på "samverkan" mellan ansvarsfulla militärer som vet vad kärnvapenkrig handlar om, när de försöker hantera amatörer i den politiska ledningen som i högljutt pressar fram en upptrappning som kan riskera världskrig.

Med en sådan "samverkan" i åtanke kan man ytligt sett säga att det svenska försvaret står i stor tacksamhetsskuld till sin ryska motsvarighet efter de senaste månadernas militära uppvaktning. I synnerhet om det var Rysslands, och inte Natos budgetubåtar, som syntes i Stockholms skärgård. Den stora uppmärksamheten just innan den svenska statsbudgeten skulle läggas fram, var guld värd för det svenska försvaret.

För Rysslands del skulle en svensk "upprustning" inte, som de flesta försvarsdebattörer utgår från, behöva vara någonting negativt för Ryssland. För Ryssland skulle ett starkare svenskt försvar, speciellt om det inriktas på att försvara hemmaterritoriet, kunna innebära en omriktning från närmandet till Nato. Sverige skulle i så fall tvingas minska sina utländska insatser i Storbritanniens och dess lydige jätte USA:s olika koloniala och geopolitiska operationer i Tredje världen. Dessa Nato-ledda operationer har uppmuntrat framväxten av terroriströrelser som ISIS och al-Qaida, så till den grad att dessa kunnat ta över styret över hela länder som Libyen och vidsträckta territorier i Sydvästasien och Afrika. Sveriges medverkan i dessa operationer har inrikespolitiskt varit det avgörande bräckjärnet för att integrera det svenska försvaret med Nato och lägga ned det svenska försvaret av hemmaterritoriet.

En återtagning av den svenska försvarsförmågan skulle, från den nuvarande absurt låga nivån, inte på något sätt hota Ryssland, även om det skulle vara ett kraftfullt hot mot enskilda förband som tränger in på svenskt territorium. En återtagning skulle däremot kunna stabilisera Sverige som nation och dämpa vår äventyrliga utrikespolitik. Ökade försvarsanslag skulle kunna orientera Sverige tillbaka till industrisamhället, där den svenska försvarsindustrin sedan järnåldern varit en spjutspets för införandet av ny teknologi, ungefär som rymdprogrammet varit för den mycket större amerikanska ekonomin. Skulle återtagningen också leda till ett återinförande av värnplikten helt eller delvis, skulle det svenska folkliga inflytandet i försvaret också börja återtas. Sverige skulle då bli mindre inriktat på och beroende av Nato. Försvaret skulle inriktas på just försvar, katastrofberedskap, integration av invandrarungdomar och en högteknologisk snabbutbildning av hela årsklasser av arbetskraften. Det skulle Sverige må bra av, men också alla grannländer inklusive Ryssland.

Med den upptrappning som nu sker i krigen och inbördeskrigen i Asien, Afrika och Europa, befinner sig världen i nedräkningen till ett kärnvapenkrig. Den brutala terroriströrelsen ISIS kan inte stoppas av Obamas allians av Västallierade. De kringströvande "straffbataljonerna" i Ukraina bestående av mordiska nazistsympatisörer beväpnade med arméns vapen men underställda det nazistkontrollerade inrikesministeriet, kan inte heller hejdas av enbart EU och USA. För att inte dessa krigshärdar skall tända gnistan till ett världskrig krävs ett politiskt, ekonomiskt och MILITÄRT samarbete mellan alla världens ledande makter för att släcka dem. Även den apokalyptiska ebolaepidemin i Västafrika kräver ett sådant globalt samarbete.

Mobilisering mot ebola

Att söka samarbete och öppna kanaler för att säkra freden med Ryssland är därför nödvändigt för den svenska försvars- och utrikespolitiken liksom för alla Västländer. Någon svensk militär insats för att stabilisera Ukraina eller Syrien är inte att tänka på. Det har Sverige straffat ut sig från genom den förra regeringens horribla utrikespolitik att stödja både den väpnade statskuppen i Kiev och de s.k. syriska rebeller som sedan visat sig bestå av både al-Nushra och ISIS.

Det svenska försvarets unika kompetens skulle däremot kunna mobiliseras i kampen mot ebola i Västafrika. Denna kompetens finns i den svenska försvarsmakten eftersom man har till uppgift att bekämpa biologisk krigföring under fältmässiga förhållanden. Allt vad vi har kvar och kan mobilisera av sådan kapacitet, är det som på allvar kan bidra till kampen mot ebola.

Alltför långsamt börjar andra länders militära styrkor sättas in i Västafrika vid sidan av hjälporganisationerna och det civila sjukvårdsbiståndet. Epidemin är utom kontroll och kommer inte att kunna stoppas, om inte insatserna ökas massivt med stöd av Ryssland, Kina och Indien. Det är dags att Sverige sätter in försvarsmakten mot ebolan och tar initiativ till att tillsammans med alla andra icke-Natoländer i Europa söka samarbete med sina ryska kollegor för insatser i Västafrika. Den franska Atomenergikommissionen har just tagit fram en fältmässig testutrustning för att på 15 minuter påvisa förekomsten av ebolasmitta, finansierat genom det franska försvarsdepartementets anslag för bekämpning av bioterrorism. I Frankrike finns förslag på att den just färdigbyggda helikopterkryssaren Vladivostok av Mistralklass, som pga av sanktionerna inte har levererats till Ryssland, skall skickas till Västafrika. Med sina 69 sjukhussängar, som snabbt kan iordningställas för vård av ebolasjuka, men framför allt med sina helikoptrar skulle den väsentligt öka kapaciteten att bekämpa ebola i hela regionen. Möjligheten att skicka lasarettsfartyg, som de två amerikanska med tusen vårdplatser var, eller anpassade kryssningsfärjor måste undersökas, för att snabbt komma upp i de vård- eller karantänkapaciteter som ebolaepidemin kräver.

Sverige kunde, tack vare sin militära kapacitet att bekämpa kemiska stridsmedel, spela en viktig roll tillsammans med andra neutrala länder i den blocköverskridande internationella insatsen för att avveckla de syriska kemvapnen. Sverige borde använda de ryska "försvarssamarbetsinviterna" vid våra gränser till att samla världen till en kamp mot den ebolaepidemi som hotar hela mänskligheten, i stället för att delta i en upptrappning som är på väg mot världskrig.

Om nödvändigheten av insats av militära resurser mot ebolan läs vidare här (på engelska): http://larouchepac.com/node/31934

och i EIR nr 42/2014: http://www.larouchepub.com/eiw/index.html

Läs nödplanen mot ebolakatstrofen (påe engelska) här: http://larouchepac.com/node/31958