Cypernlån brittisk fascism

I dagarna godkände Cyperns parlament "nödlånet" om 10 miljarder euro. I gengäld förpliktigar sig regeringen gentemot fordringsägarna, Europeiska unionen och Internationella valutafonden, att drastiskt dra ned landets levnadsstandard vad gäller fysisk och psykisk folkhälsa, medellivslängd, tillgång på livsmedel, utbildningsnivå mm.

Anledningen till att så mycket pengar plötsligt behövs är, att bankerna på Cypern visat sig vara en svag länk i det utblottade transatlantiska finanssystem man till varje pris vill dölja, att det är just det, utblottat. Att officiellt begära de cypriotiska storbankerna i regelrätt konkurs skulle, med tanke på att de sitter på exakt samma tillgångar som övriga transatlantiska storbanker, betyda att även dessa och därmed hela systemet är konkursmässigt.

I stället följer man det man kallar Open Bank Resolution (bankrekonstruktion med banken igång), enligt vilken en avskrivning/omvärdering av tillgångar finansieras genom att omvandla skulder till nytt aktiekapital i banken. Vilka tillgångar det handlar om talas det väldigt tyst om, då som sagt alla storbankers tillgångar till stor del består av detsamma. Vilka skulder det handlar om går dock ej att hålla hemligt; det är kontoinnehavarna som exproprieras, kallat bail-in.

Detta är den nya fasen i den olagliga bankräddning som pågått sedan Lehman Brothers' fall 2008. Banker, som till följd av felslagen och delvis kriminell spekulation enligt lag normalt skulle ha varit tvungna att begära konkurs, räddas genom gratislån från centralbankerna. Säkerhet för dessa lån är otroligt nog just de värdepapper spekulationen gjort värdelösa.

Den exploderande statsskulden i Sydeuropa sedan 2008 avslöjar vad systemet går ut på: Genom att fylla utvalda konkursmässiga bankers balansräkningar med statspapper och garantier har dessa brittiska imperiets kamphundar beväpnats med makt över liv och död - inget kan väl vara säkrare än att i egenskap av fordringsägare förfoga över det statliga våldsmonopolet och så genom nedskärningar, skatter och nu även exproprieringar kunna driva in betalningarna.

USA:s president Franklin D. Roosevelt definierade 1938 "fascismen" enligt följande: "En demokratis frihet är inte trygg när privat makt av folket tillåts växa till en grad då den blir starkare än själva den demokratiska staten. Detta är fascismen i sitt väsen - att regeringen ägs av en enskild, av en grupp eller av annan slags kontrollerande privat makt". Närmare än så kan bankerna knappast komma.

Detta är systemet i alla transatlantiska länder, även om de fallande dominobrickorna inte nått överallt än. Försöken att tvinga in Japan, Sydkorea, Ryssland, Kina, Brasilien m fl i samma bubbla vittnar om desperationen.

Den destruktiva ekonomiska politik, som förts i de delar av världen som omfattats av brittiska imperiets finanssystem, har slagit söner ländernas förmåga att försörja sig. Nationalekonomi, konsten att som stat medvetet skapa förutsättningar för sitt eget fortbestånd, förbjöds mer eller mindre i och med de trossatser som för ungefär fyrtio år sedan med Bretton-Woods-systemets avskaffande fick genomslag. Att detta var avsikten är inte svårt att förstå med tanke på, att ett imperiums största fiende just är länder och folk som med egna kreditsystem kan försörja sig själva och därför skita i imperialistiska människofientliga handels- och kreditvillkor.

Utvägen är uppenbarligen att återuppbygga förmågan att fysiskt kunna försörja oss själva. Detta förutsätter dock, att imperiets hejdukar till storbanker omgående tas ifrån tortyrredskapen. Denna åtgärd kallas bankdelning och har tack vare amerikanska LaRoucherörelsen LPAC:s kampanj sedan 2008 blivit det stora stridsäpplet i Washington. I skrivande stund (1.5) har 61 amerikanska kongressledamöter insett nödvändigheten, att bankdelningslagen Glass-Steagall återinförs och skrivit under motionen för detta (HR 129).

Få förstår vad som här står på spel. Det är bankerna som är brittiska imperiets maktinstrument, med vars hjälp de styr länder och folk. Med en fullständig bankdelning blir bankerna åter institutioner för samhällsekonomin och imperiets spekulationsbubbla sätts på bar backe. Vi har här chansen att låta ett Romarrike gå under, utan att vi behöver följa det. Det är inte för sent!

Följ mobiliseringen för bankdelningen denna vecka när kongressen återkommer för att mötas i Washington:  http://larouchepac.com/call_to_action