I båda partierna i amerikanska kongressen pågår en revolt mot president Obamas flagranta brott mot regeln i USA:s konstitution om kongressens beslutanderätt om krigsförklaringar, en regel som 1971 förtydligades genom Lagen om krigsbefogenheter (War Powers Act). LaRouche pekade i ett uttalande den 17 juni på att situationen påminner exakt om de tidiga skedena i Watergate-skandalen, som ledde till dåvarande presidenten Richard Nixons undergång. Upproret kom igång i början juni och avslöjade att presidenten ljög för att undgå sin skyldighet att vända sig till kongressen för att erhålla tillstånd för kriget i Libyen.

En hög amerikansk underrättelsekälla, med nära förbindelser till Vita Huset, kommenterade rakt på sak den 17 juni: "President Obama överträder Lagen om krigsbefogenheter och den amerikanska konstitutionen. Obamas argumentation att den amerikanska militärens inblandning i Libyen är en 'humanitär intervention' är ett försök att kringgå lagen."

Angående Obamas argument att det är Nato, och inte USA, som krigar, sa källan att "Nato inte skulle kunna bedriva kriget i Libyen utan direkt inblandning från den amerikanska militären. 75 % av alla Natos insatser görs med amerikanska krigsresurser. Utan USA skulle Natos militära insatser inte kunna pågå".

LaRouche pekade på det ironiska i att det samma vecka var 40 år sedan Pentagondokumenten läcktes, vilka på 7.000 sidor avslöjade den hemlighållna omfattningen av den amerikanska inblandningen i Vietnam 1945-71: "Pentagondokumenten var en del av mosaiken i inledningen till Watergate-skandalen, och Daniel Ells-berg har rätt, när han säger att Nixon skulle ha varit avundsjuk på president Obamas förmåga, att verka kunna komma undan från sina allvarliga brott mot konstitutionen. Men nu vidtas åtgärder i kongressen med stöd från båda partierna för att återställa det konstitutionella styret. Och jag tror att detta är början till slutet för Obamas presidentskap."

Källan betonande, att Vita huset arrogant missbedömt läget i kongressen, då man förväntade sig att en motion stödd av båda partier från senatorerna John McCain och John Kerry skulle göra det möjligt för presidenten att kringgå reglerna i Lagen om krigsbefogenheter. När presidentens politik uppmärksammades, slog detta tillbaka, vilket bidrog till att sätta i gång den av båda partier understödda revolten. Den 8 juni lade senatorerna Jim Webb, demokrat från Virginia, och Cob Corker, republikan från Tennessee fram en gemensam resolution mot att presidenten fortsätter kriget i Libyen, på rättsgrunden att det innebär ett brott mot Artikel I, Paragraf 8 i den amerikanska konstitutionen, vilken ger kongressen ensamrätt att förklara krig.

Till skillnad från Kerry och McCain, betonade senator Jim Webb att det som står på spel är "om en president, vilken president som helst, själv får börja, och fortsätta, ett militärt fälttåg av anledningar, som han är ensam om att anse vara i enlighet med de stränga villkoren för att det skall vara värt att riskera amerikanska liv för och att spendera miljarder dollar av skattebetalarnas pengar".

I en intervju med MSNBC den 9 juni, varnade senator Jim Webb för "faran av att tillåta ett prejudikat, vilket tillåter en president att använda argumentet om en 'humanitär kris' för att rättfärdiga militära ingripanden. Detta är inte så USA:s regering är menad att fungera", sade han. "Detta skapar ett mycket brett prejudikat, där vi i framtiden kan se, hur en president kan fatta egna beslut att använda militärmakt och sedan inte i tid söker tillstånd hos kongressen".

Det mest oroväckande, enligt LaRouche, är att senaten tillåter det som gjorde möjligt för Hitler att stifta 1933 års "Fullmaktslag", som gjorde honom till en absolut monark och diktator.

Obamas smutsiga operationer mot LaRouche

Högt uppsatta källor i amerikanska regeringsinstitutioner och det demokratiska partiet har varnat Lyndon LaRouche för Obamaadministrationen. De säger att den har satt igång en storskalig offensiv för att smutskasta och förhindra honom och hans organisation från att spela den viktiga rollen de har haft de senaste månaderna i framtagandet av en lösning för krisen. Dessa varningar kom i samband med den accelererande urartningen av administrationens arbetssätt, då presidenten började försöka kringgå kongressens konstitutionella rätt att förklara och tillåta krig mot Libyen.

Motivet för Obamaadministrationens trakasserier mot LaRouche uppges vara att det demokratiska partiets ledarskap, och deras kontrollörer i Wall Streets och Londons finansimperium, är livrädda för att Obamaadministrationens kollaps kan göra LaRouche till en folkhjälte, eftersom LaRouche är den politiske ledare som vågat säga sanningen om presidenten och hans brittiska kontrollörer. Därför utövades massiva påtryckningar och utpressningar mot ledamöter i amerikanska senaten som John Kerry, John McCain, Harry Reid, liksom mot Nancy Pelosi i representanthuset, till att helt skamlöst och mot bättre vetande försvara Obamas olagliga krigshandlingar och hans försök att spela diktator. LaRoucherörelsen har blivit mer och mer känd i dessa kretsar och i stora delar av befolkningen som ledare för en återgång till det Hamiltons, Lincolns och Roosevelts amerikanska politiska ekonomiska system. Denna omläggning av den amerikanska politiken kan inledas med en ja-röstning till återinförandet av banklagen Glass-Steagall i kongressens representanthus, genom Marcy Kapturs motion HR 1489.