IMF-chefens fall slutet på bankstödspolitiken

Avsikten bakom anhållandet av IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn för kvinnoöverfall på ett lyxhotell i New York var att få slut på bankstödspolitiken. Vissa kretsar i USA och på andra håll har dragit samma slutsats som Lyndon LaRouche längst av alla betonat: Ännu ett bankpaket i Europa eller USA skulle omedelbart blåst ut hela det globala finanssystemet.

Nu efter anhållandet och den politiska slutet för Strauss-Kahn (DSK) kommer det inte bli några fler bankräddningspaket. Systemet är slut och den enda intressanta frågan är vad som kommer att ersätta det. Det går nu längre att argumentera mot mot bankdelningslagen Glass-Steagall. Det enda motståndet beror på ren feghet. De politiker som fortfarande fortsätter med det har inte förstått att trycket de känt från finansvärlden, från London, från Wall Street, från högsta håll i USA från president Obama, Fed-chefen Bernanke och finansministern Geitner, är borta. Det finns inte längre något bakom deras prat. De som inte stöder Glass-Steagall nu i USA och annorstädes kan man bara skratta åt.

Beslutet att göra slut på Strauss-Kahn politiskt går inte att göra ogjort. Han kommer att dömas i en domstolssal på Manhattan så småningom, men han är redan "förbrukad". Det betyder att Obama, Bernanke och Geithner också är slut. Det är inte längre möjligt att få ihop ytterligare ett bankräddningspaket åt detta döda system. Det kommer inte bli något nytt bankpaket.

Nervositeten syns tydligt också i presskommentarer som i den brittiska tidningen Guardian på söndagen den 22 maj, där man pekade på att DSK "har varit en stark förespråkare för att kasta en andra livlina till Grekland för att hindra en ekonomisk kollaps". Tidningen citerade den grekiske ekonomen Theodore Pelagdis att DSK:s frånvaro "nu gör situationen mer komplex, därför att en av de centrala förhandlarna är ute ur spelet och folk frågar om vem som kommer efter och vad skall vi vänta oss". Hans frånvaro har skapat nervositet i Grekland och nu finns bara osäkerhet om framtiden, rapporterar Guardian. Irish Independent rapporterar samma slags oro från Irland, eftersom DSK och IMF hade motsatt sig de hårda villkoren som Europeiska centralbanken kopplat till det irländska paketet.

"Om Lagarde eller någon annan europé tar över efter Strauss-Kahn kommer deras första uppgift vara slå ned motståndet mot bankräddningspolitiken, både inom och utom utom IMF", skriver en kommentator i den Abu-Dhabi-baserade tidningen The National och fortsätter: "Utan Strauss-Kahns avgörande ingripande förra året , skulle misslyckandet att få ihop stödpaketet till Grekland lett till en mycket rörig betalningsinställelse." Ett år senare "är eurozonens bank- och statsskuldskris återigen så smittsam att den hotar den globala finansiella stabiliteten. Grekland må vara en liten ekonomi utan en finanssektor med systemisk relevans, men en grekisk betalningsinställelse har potentialen att skapa panik på världens marknader. Med Grekland återigen på randen till betalningsinställelse måste den kommande chefen för IMF förstå detaljerna i eurozonens ekonomi."

En som också oroar sig är förre Världsbankekonomen och Nobelpristagaren Joseph Stiglitz, som skrev en debattartikel i The Telegraph den 22 maj. Stiglitz pekar på att Europeiska centralbanken knappast kan spela en konstruktiv roll för att reda ut eurozonens röra, eftersom den inte kan hantera en kris som dess egen felaktiga ekonomisk politik och filosofi skapat. Nästa IMF-chef måste vara en "förändrare", som DSK, för att kunna spela en "avgörande roll" för att lösa krisen i eurozonens länder.

Strauss-Kahn identifieras således som den som stått bakom räddningspaketen. Nu när han är borta, är det ingen som kommer att kunna få ihop några nya. Vinden har vänt. Om man inte redlös skall invänta undergången i stormen, är det bara att hissa Glass-Steagall-seglen för att få styrfart att komma undan.