Tunisien: Den tidsinställda bomben exploderar

Det finns ingen enkel förklaring till krisen som nu har brutit ut i Tunisien. Faktum är i alla fall att det länge har kokat under ytan i hela Nordafrika och Mellanöstern, på grund av det växande antalet unga, välutbildade män och kvinnor som saknar meningsfull sysselsättning och inte kan betala de skyhöga priserna på livsmedel och energi. Mer än hälften av invånarna i Tunisien är under 25 år och ungdomsarbetslösheten är så hög som 50 procent, även bland de med akademisk examen.

President Ben Ali hade styrt landet i 23 år, när han på grund av protestaktioner - utlösta av att en ung arbetslös akademiker, som sålde grönsaker på gatan eftersom han inte kunde få något annat arbete, begick självmord - tvingades fly landet och söka en fristad i Saudiarabien. Trots uppgifter om att folk från Ben Alis hemliga polis deltagit i våldsamheter och plundringar, och att händelserna i Tunisien döpts till "jasminrevolutionen" i internationella medier, så finns det ännu inga bevis för att varken någon gruppering inom regimen eller utomstående krafter, till exempel George Soros, vars Open Society Institute var mycket aktivt i Ukraina och Georgien, skulle ligga bakom dessa händelser. I väntan på en närmare utvärdering av fakta ser händelseutvecklingen i Tunisien ut att vara resultatet av en ohållbar social situation, upphettad till kokpunkten. Många menar att läget är likartat i hela Nordafrika och Mellanöstern, inklusive Egypten.

Tunisien är ett skolexempel på konsekvenserna av globaliseringen, det globala monetaristiska imperiet som är döende och drar med sig nationer ner i fallet. Från och med år 2000 pressades Tunisien av Internationella valutafonden, IMF, att genomdriva omfattande statliga utförsäljningar som blev rena rama rånet. Med hjälp av IMF-lån som man fick med stöd från Frankrike och EU kunde presidentfamiljen lägga beslag på hela ekonomin. Tunisiens gränser öppnades för billig arbetskraft som jobbade för europeiska företag vilka inte behövde betala någon skatt till den tunisiska staten och fritt kunde föra ut sina vinster ur landet, med följd att ingenting plöjdes tillbaka i den tunisiska ekonomin. När exportmarknaden kollapsade sökte sig företagen till den billiga arbetskraften i Asien, och arbetslösheten sköt i höjden. Inga industri- eller infrastrukturprojekt startades under alla dessa år, och den enda kvarvarande inkomstkällan blev råvaruexporten (främst fosfat) och turismen.

Lyndon LaRouche kommenterade utvecklingen i Tunisien den 16 januari:

- Detta är mycket större än Tunisien, och det handlar inte om Tunisien som sådant. Vi måste se till de större sammanhangen på samma sätt som vi måste göra ifråga om skottdådet i Tucson. Detta är en existentiell kris för hela den muslimska och afrikanska världen.

LaRouche avrådde från frestelsen att reducera krisen i Tunisien till antingen ett "ekonomiskt och socialt" problem (prishöjningar och arbetslöshet) eller "en utifrån styrd operation" (som de "färgade" Soros-revolutionerna).

Cheminade: Hur vi hjälper Tunisien

Jacques Cheminade, som leder LaRoucherörelsens organisation i Frankrike (Solidarité et Progrès) och kandiderar i det franska presidentvalet nästa år, gjorde den 17 januari ett uttalande med rubriken "Till det tunisiska folket, efter Ben Alis fall". Cheminade förklarade:

"Vi måste ha som politik att särskilt hjälpa Tunisien, men vi måste samtidigt arbeta ännu hårdare för att få stopp på en internationell folkmordsdynamik som slår mot hela världen och hårdast av allt mot de mindre utvecklade länderna där inköpen av importerade livsmedel svarar för mellan 60 och 80 procent av hushållens kostnader."

Cheminade föreslog följande åtgärder:

1. För att tillgodose de omedelbara behoven ska hjälpsändningar med vete, matolja och socker skickas iväg omgående.

2. Mer långsiktigt måste det omgående dras igång en satsning på att öka jordbruksproduktionen i världen, där man prioriterar produktion av livsmedel och inte tillåter att livsmedel används för framställning av s.k. biobränsen.

3. Den monetaristiska finansoligarkins makt bryts genom att finansbolagen och deras spekulationsverksamhet skiljs från affärsbankernas legitima och samhällsnyttiga funktioner, så att krediter kan styras till de nödvändiga investeringarna i utvecklingsprojekt i Afrika i allmänhet och Tunisien i synnerhet.

4. Inom dessa ramar kan en "blå revolution" startas i hela Nordafrika, där man skapar tillgång till sötvatten genom att använda modern teknik för att rensa bort saltet från saltvattensjöarna i södra Tunisien, och förvandla hela området till en brödkorg och ett center för agro-industriell utveckling.

Cheminade poängterade: "Om man ska kunna hjälpa det tunisiska folket måste man befria dem från det finansimperiesystem som förtrycker dem och återetablera principen att den reala ekonomin ska utvecklas, genom att säga 'aldrig mer' till ett rövarsystem byggt på outsourcing, fastighetsbubblor och turism. Ben Ali har jagats bort. Nu måste systemet som har 'skapat' honom avskaffas i Tunisien och Tunisien bli symbolen för en återuppbyggnad i centrum för en världsekonomi så som Roosevelt och de Gaulle men även Bourguiba och Mendès-France föreställde sig den på sin tid. Till den som säger att detta är en utopi, säger vi att alternativet, den nu rådande finansiella globaliseringen, kommer att skapa någonting mycket värre än Ben Ali-klanen."