Ett självständigt södra Sudan bådar illa för Afrika

Resultatet av folkomröstningen i södra Sudan, som genomfördes den 9-15 januari, blir troligen att södra Sudan bryter sig loss från norra Sudan och bildar en egen stat. Folkomröstningen var det sista steget i fredsöverenskommelsen (Comprehensive Peace Agreement, CPA) som slöts 2005 mellan Sudans regering och den sydsudanesiska befrielserörelsen SPLM. Regeringen i Khartoum gick med på att folkomröstningen skulle få hållas efter hårda påtryckningar från den dåvarande Bush-administrationen.

Sudans president Omar Hassan Al-Bashir förklarade dagarna före folkomröstningen att hans regering kommer att respektera det sydsudanesiska folkets vilja, men att han hoppas på ett fortsatt gott samarbete mellan de två framtida staterna särskilt på områdena ekonomi, handel och infrastruktur.

Obama-administrationen, britterna och EU har ställt sig helt och hållet på SPLM:s sida genom en ökad diplomatisk närvaro i södra Sudan samt ekonomiskt och till och med militärt bistånd. Självstyre råder redan i södra Sudan, man har en egen armé och man får sin del av oljeinkomsterna från regeringen i norr. Regeringen i södra Sudan är dock fortfarande organiserad som en rebellgrupp, som har att brottas med konflikter mellan en mängd olika grupperingar och stammar i området.

Ett flertal viktiga olösta frågor lämnades utanför CPA, var och en med potential att leda till krig mellan norra och södra Sudan:

1. Framtiden för oljeproduktionen och oljeexporten: Den oljerikaste delen av södra Sudan är mycket instabil med flera rebellgrupper som bekämpar SPLM.

2. Vattnet i Nilen, som är oerhört betydelsefullt för norra Sudan och Egypten. Projekt som handlade om att öka vattenflödet i Nilen och även öppna stora landområden för jordbruksutveckling genom att torrlägga träskmarkerna i Sud, däribland Jongleikanalprojektet, angreps av SPLM under dess krigföring mot regeringen i norr. Krig om vattentillgångarna skulle lätt kunna bryta ut i området.

3. Oklarheter i gränsdragningen mellan de två framtida staterna. Oklarhet råder bland annat om oljerika områden, samt betesmarker för nomader som har färdats fritt i dessa områden i århundraden men nu kommer att hindras från att göra det.

4. Andra separatistgrupper, i Darfur och Kordofan, har tagit sin tillflykt till södra Sudan, särskilt efter det att Sudan försonats med Tchad, som förut tjänade som bas för Darfur-rebellerna.

Men det största hotet kommer från den brittiska geopolitiken och Obama-administrationens uppslutning bakom det brittiska koloniala arvet. De brittiska kolonialherrarna skilde norra och södra Sudan åt långt innan Sudan fick sin formella självständighet 1956. Att dela upp Afrikas till ytan största land efter folkslag och stamtillhörighet är det yttersta vapnet för att skapa folkmord i hela Afrika. Det är inte för intet som Afrikanska unionens politik hela tiden har varit att lämna gränserna som drogs upp mellan de afrikanska staterna av de europeiska kolonialmakterna intakta. Det låter som en ironi, eftersom kolonialmakterna inkluderade så många folkslag som möjligt inom sina domäner när de delade upp Afrika mellan sig på 1800-talet, för att komma över så mycket territorium som möjligt att plundra. De brydde sig inte det minsta om gränsen råkade dela ett folkslag eller en stam mitt itu.

Nu försvarar samma kolonialmakter alla dessa folkslags och stammars "rättighet" att bryta sig loss och bilda mindre och mindre stater. Det innebär i praktiken att varenda nation i Afrika i dag kan avskaffas och ombildas. Det kommer att betyda folkmord i massiv omfattning när varje stam tvingas kämpa till sig tillgång till vatten, landområden, råvaror m.m.

En omläggning av USA:s politik, i den riktning som Lyndon LaRouche har stakat ut, med samarbete med Kina och andra länder om att hjälpa de afrikanska nationerna att utvecklas med hjälp av stora vattenbyggnads-, transport-, kraft- och jordbruksprojekt, är det enda som kan avstyra en katastrof av gigantiska mått.

Se videon där Hussein Askary berättar om bakgrunden till konflikten i Sudan här (på engelska)