Eurokrisen måste lösas med Glass-Steagall och inte diktatur

Precis som Lyndon LaRouche förutspådde, befinner vi oss nu efter nyår i en sammanbrottsfas av eurosystemet. Endast med rena kosmetikan lyckades Europeiska Centralbanken (ECB) göra det möjligt för Portugal att låna. Man lät Kina gå in och raggade själva upp en massa investerare för att öka budgivningen. På detta sätt blev det möjligt för Spanien och Italien att också få igenom sina lån.

ECB har nu stödköpt så mycket dåliga lån från bankerna, att man själv blivit en skräpbank, ett gigantiskt Securum, som var den den svenska statliga fonden för bankernas skräppapper i 1990-talskrisen. Svenska Dagbladets Andreas Cervenka hävdade just detta i en artikel förra söndagen. Vår korrespondent Claudio Celani kunde på ECB:s presskonferens i Frankfurt igår fråga ECB-chefen Trichet just detta: Om inte ECB:s uppköp av bankernas värdepapper har lett till att ECB själv blivit en skräpbank (en "bad bank") och om inte just det plötsliga behovet att öka ECB:s insatskapital var ett bevis på det? Trichet svarade långt och invecklat att detta var "absurt", men det hindrade inte andra journalister från att följa upp frågan, som ekat i finanspressen idag.

Som Dagens Nyheters Johan Schück skriver idag gäller oron stora banker i Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Det är det hela krisen handlar om. Även om han som typisk liberal förespråkar EU:s diktatursträvanden för att rädda euron, visar han också med ett diagram att den upplåning som de svaga euroländerna behöver i januari ca. 4 miljarder euro (och man nu i stora stycken klarat) är minimal, jämfört med behoven i februari ca. 21 miljarder och mars ca. 40 miljarder. Med diagrammet visar han att euron är på väg in i väggen.

Med tanke på hur svårt det var att klara Portugals upplåning, samt att ECB själv nästan gjort slut på allt sitt krut, förstår man att EU nu vill utöka lånemöjligheterna från den Europeiska krisfonden EFSF med ytterligare uttaxeringar från euroländerna. Detta skulle innebära en total kapitulation från Tysklands sida och lämna över enorm makt till EU att styra euroländernas interna ekonomiska politik, inkl. skattepolitiken. Vad vi hittills sett i eurokisen har varit lösningar för att köpa tid. Nu börjar de slutgiltiga diktaturförslagen öppet komma på bordet i något som för hela eurozonen kan bli, vad krigsskadestånden blev för Tyskland i Versailles. Denna gång med EU, och London, som inpiskare.

Om Tysklands Merkel och andra euroländer kapitulerar för detta, innebär det att allt skall offras för att rädda bankerna. Men under EU:s diktaturkontroll av regeringarna är det inte alla banker som skall räddas, t.ex. inte Spaniens sparbanker, utan endast de som anses vara "systemviktiga" och här ligger Inter-Alpha-gruppens banker bäst till med sina politiska kontakter. Det handlar alltså om en typisk fascistisk korporativism, där staternas resurser används för att gynna vissa privata intressen mot andra privata intressen. Vi kan här se framför oss en brutal bortsortering av alla oberoende finansgrupper och industriföretag, för att stötta upp de utvalda konglomeraten. Precis som Europa under1920- och -30-talens fascistregimer gynnade vissa företag som blev de gigantiska storföretagen i varje land, typ Fiat, Olivetti, Philips, Shell, Siemens, IG Farben osv., kommer all konkurrens krossas, men denna gång inte på nationell basis utan på europeisk. EU utvidgade makt och brutala omstrukturering kommer alltså inte att inskränka sig till nedskärningar av de offentliga utgifterna. EU:s diktatur, i Inter-Alpha-gruppens intresse, kommer att ytterligare slå sönder den reala produktionsförmågan, dvs diktaturen kommer bara att leda till fortsatt kollaps av civilisationen.

Med Glass-Steagall kan man lyfta bort bördan av bankernas ruttna värdepapper från Europas skattebetalare. Staterna kan använda ett kreditsystem för att sätta folk i arbete. Företag kan kan skyddas från finanssystemets översitteri och utvecklas under rättvisa villkor. Det måste bli en prioritet för alla, politiker, fackföreningar, småföretagare, industriförbund, småbanker osv. att nu sätta människornas överlevnad och den reala ekonomin före diktaturförslagen.