Irland brinner och pyromanerna hejar på

Det irländska folket är i uppror mot EU och Europeiska centralbanken som kräver att irländska regeringen fortsätter att rädda landets egentligen konkursade banker. Trots att bankstödet är fullständigt ohållbart och är på väg att motsvara de dubbla samlade nationella skatteinkomsterna fortsätter pressen mot regeringen. Förutom det internationella påtryckningarna, som i praktiken är ett ett stöd till brittiska och franska långivande banker, finns en stark lokal irländsk lobby av fastighetsägare, investerare i bankobligationer och politiker anknutna till misslyckade fastighetsprojekt, som alla vill undvika att förlusterna kommer i dagen.

Anglo Irish Bank meddelade enligt Bloombergs den 31.8 att man behöver ytterligare 25 miljarder euro i statsstöd. Bara det motsvarar två tredjedelar av statens skatteinkomster. Hittills har de irländska bankerna tillförts 33 miljarder euro direkt och ytterligare 13 miljarder genom att ruttna lån (giftavfallet) tagits över av statlig "bad" bank ( en ryggsäck motsvarande svenska Securum i 1990-talets bankkris). Tillsammans med de 25 miljarderna är detta på väg att bli 71 miljarder euro - dubbla skatteinkomsten!

Standard & Poor's sänkte Irlands kreditvärdering från AA till AA- eftersom de antar att bankernas återkapitalisering kommer att kosta ännu mer - 50 miljarder euro istället för 30 miljarder. Detta innebär att räddningspaketet kommer att kosta minst 90 miljarder euro.

Enligt Bloombergs är det akuta läget att irländska bankerna redan i september måste omsätta skulder på 30 miljarder euro. Dessa pengar kan bara komma ifrån den europeiska centralbankens tryckpressar. Det är för dyrt för dessa banker att låna på de internationella kapitalmarknaden. Nu kostar det 600 000 euro att försäkra värdet på ett lån på 10 miljoner euro i fem år, vilket innebär en extra kostnad på 6 procent.

"Statsbankrutter går nu ej att undvika"

Efter Irland kommer naturligtvis Grekland, Spanien, Portugal och alla andra.

Arnaud Mares, en av Morgan Stanleys toppchefer som tidigare arbetat för Moodys och den brittiska regeringen, skrev i en rapport att statsbankrutter inte längre går att undvika:

- Regeringar kommer att kräva att en del intressenter tar på sig förluster. Frågan är inte om de kommer att kunna hålla sina löften, utan vilka löften de inte kommer att kunna hålla och hur denna betalningsoförmåga kommer att se ut.

Hotet om att nationer måste förklaras i statsbankrutt är globalt "och ännu inte över", citerades Maresrapporten av Bloombergs.

Oligarkin uttalar sig: Hyperinflatera!

I själva verket handlar krisen inte om bankrutthotade länder, utan om en internationell finans- och bankkris. Det är det som ligger bakom de desperata uppmaningar till nya räddningspaket som i slutet av augusti kom från George Magnus i Financial Times och Carlo De Benedetti i Il Sole 24 Ore.

Magnus, en brittisk ekonom som arbetar för den schweiziska storbanken UBS, skrev:

- Det är bättre att ruinera sig med att trycka pengar än att ruinera sig med åtstramningspolitik.

Den italienske oligarken De Benedetti som sällan själv skriver, utan för det mesta låter sig intervjuas, skrev att en sådan expansiv "penning-, skatt- och regleringspolitik omedelbart måste införas och det i rätta doser. Det måste göras nu och i stor skala."

Magnus betonade betydelsen av att Tysklands "vanligtvis hökaktige" centralbanksordförande, Axel Weber, "medgivit att den europeiska centralbanken kommer att hålla räddningspipelinen för likviditet till europeiska banker öppen till 2011".

- Man ska inte vara rädd för inflation, så länge som bankerna sätter in sina reserver i centralbankerna och kassorna hålls kvar på storföretagen balansräkningar.

De Benedetti hoppades att "en hyperregleringsmani" inte kommer att ta över i USA, vilket är De Benedettis sätt att angripa förespråkarna för att återinföra Glass-Steagall.

Ambrose Evans-Pritchard, som är City of Londons språkrör, rapporterar att krisen leder till att kapital flyr till den schweiziska francen. Det syns på att återbäringen på schweiziska obligationer med löptid på tio år har sjunkit till bara 1,2 procent vilket t o m är lägre än rekordlåga 2,11 procent för tyska obligationer. Är det detta flyktkapital som den svenska riksbanken vill komma åt när man höjde räntan med O,25 procent till 0,75? Det kan låta Sverige flöda över av billigt kapital i valspurten, men skulle samtidigt driva upp kronan till men för industriexport och inflation.