På ABF-huset i Stockholm hölls i går ett möte om boken "Hur kan vi ta oss ur det här samhället?", skriven av Göran Greider, chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Dalademokraten. På mötet, som hade marknadsförts med titeln "Vänsterns lösning på krisen," fick Greider frågan om hur han ställer sig till Glass-Steagall och uttalade att han är för en sådan lag.

Paradoxen som vänstern står inför är att med sammanbrottet av det system som de kritiserar, försvinner också deras raison d'être, just eftersom de lever på att just kritisera systemet.

EAP besökte således det nämnda mötet för att intervenera med krisens lösning: Glass-Steagall, och för att se om de var intresserade av att komma över till vår framtidsvision, hellre än att klamra sig fast vid det gamla döda systemet. Shelley kanske har rätt: Människor blir möjligtvis mottagliga för "starka och lidelsefulla föreställningar om människan och hennes natur" i grava kristider som dessa.

Det var intressant att se. En ganska typisk presentation och paneldiskussion om vänsterns syn på världsläget och finanskrisen (och klimatkrisen?!?), präglades av ett desperat försök att få vänstern att framstå som framtidens melodi eftersom "kapitalismen" nu har en kris, och av den inherenta motsättningen i att kritisera frihandel (fria marknader) och samtidigt försvara nolltillväxt i realekonomin.

Den första frågan som tilläts från publiken löd (förkortat):

"Den nuvarande sammanbrottskrisen började inte med bolånekrisen, Lehman Brothers eller med Grekland. Det är en och samma kris och har sina rötter, inte 30 år tillbaka i tiden (vilket Greider hävdat), utan för mer än 40 år sedan. Sedan 1966-68 har vi haft en kollaps av realekonomin och det var när produktionen brakade samman som människor tvingades låna för att kunna överleva. Och 68-rörelsen och miljörörelsen spelade en roll i den kollapsen av produktionen. Rosa Luxemburg beskrev hur all imperialism är baserad på ackumulation av finanskapital, alltmedan produktionen kollapsar. Franklin Roosevelt, som inte var socialist, men hade goda relationer med socialister och bland annat gjorde en facklig ledare till chef för CCC (Civilian Conservation Corps), löste detta problem genom en lag som hette Glass-Steagall."

Avbrott för gnäll från ett fåtal i publiken och moderatorn.

"Min fråga är: Hur ställer du dig till att vi genomför en sådan delning av banksystemet, att man skiljer ut allt spekulativt från legitima besparingar? För det är så att människor oroar sig för vad som ska ske med dem -- och så ger man 1,1 biljoner till spekulanter."

Nytt avbrott. Greider svarade sedan:

"... Jag skrev också i den här boken att krisen började för 40 år sedan. ... Vi borde starta en klubb du och jag. ... Vad det gäller det här med att dela upp banksystemet, så att man sorterar ut spekulativa värden, det är jag för."

Senare intervenerade en av EAP:s kandidater till riksdagsvalet. Han presenterade sig som en medarbetare till Lyndon LaRouche och tilläts efter påtryckningar från publiken ställa en mycket kort fråga, trots moderatorns försök att stoppa honom så fort han hörde "LaRouche".

Kvintessensen av den frågan var en uppmaning till dialog med oss, eftersom vi inte bara skrev böcker efter Lehman Brother-kollapsen, utan, tack vare LaRouches metoder, kunde kampanja för en lösning i decennier innan krisen officiellt satte igång. Greider svarade något om hur klimathotet kan avvärjas, vilket var lite udda.

En bra början, men mycket utrymme för förbättring, som amerikanerna säger.