Blair slog ihjäl Glass-Steagall

Nicolas J. Firzli, ordförande av det kanadensiska Europeiska Ekonomiska rådet (CEEC) och före detta medarbetare i Axa Investment Managers, skrev en lång artikel till Glass-Stegalls försvar med rubriken: "Finansiell ortodoxi och bankreglering: Lärdomar från Glass-Stegall-lagen", publicerad i första kvartalets utgåva av Analyse Financiere, tidskrift för det ansedda franska Finansanalytikersällskapet (SFAF).

Firzli börjar med att skylla den nuvarande oredan på de nationella regeringarnas "eftergivenhet" mot stora finansiella bolag och deras accepterande av den "allt mer genomgripande avvecklingen av finansregleringarna under hänvisning till nödvändig 'modernisering' av de nationella ekonomierna". Efter en riktig beskrivning av Carter Glass och Henry Stegalls kampanj för 1933 lagen, noterar Firzli i en klar hänvisning till idag att "lagen hindrade missbruk i över 6 årtionden... från och med 1933, 'säljare fick inte längre vara utvärderare' och 'långivare slutade vara rådgivare'" [översättning från franska till engelska och från engelska till svenska].

Mest intresseväckande är Firzlis beskrivning av Tony Blairs personliga roll i att avveckla Glass-Stegall-lagarna. "Under mitten av 1990 talet tar Bill Clinton och Tony Blair fram och inför det 'nya sättet att lägga politiken' mer mot mitten-vänster, vilket blev modellen för många europeiska ledare oberoende av deras politiska tendenser: att genomdriva så kallade oundvikliga reformer, som alltid gick ut på att försvaga staten, montera ner offentliga verksamheter och fullfjädrad avreglering. Clinton och Blair anlitade råd från 'oberoende' experter från New York finansbolag och Bostons konsulter. Tony Blair anlitade även konsultgruppen McKinsey och lät dem ta hand om hela sektorer av den brittiska regeringens politik."

Blairpolitiken fortsatte under Bush. Enligt Bushs finansminister Paul O'Neill, som försökte införa regleringar, uttryckte detta grupperingar runt Bush, trots Enronskandalen, inget annat än förakt för experterna på finansdepartementet, som de kallade för "sterila akademiker borta i tankarna.""Föraktet för akademiker och ekonomiska experter på finansdepartementet (som var precis de som konsulterades av Senator Carter Glass i 1932-33) är ett tecken på en farlig civil och intellektuell urartning... Vi vittnar en tilltagande försvagning av det rationellt-humanistiska paradigmet från renässansen och upplysningen, och tillsammans med det, ser vi framväxten av ett nytt politiskt paradigm baserat på ständig manipulation av nationella kulturella symboler och användandet mediaeffekter."

Avslutningsvis noterar Firzli att idag "är situationen mycket annorlunda i det post-kommunistiska Kina sedan man antagit två viktiga lagar vilka i stora stycken inspirerade av Glass-Stegall: Lagen om kommersiella banker från 1995, kompletterad med Lagen för börsmarknadsmäklare från 1998 (som gick i kraft precis vid samma ögonblick som USA började överväga upprivningen av Glass-Stegall). Med tanke framförallt på sin ekonomiska effektivitet, beslutade kinesiska politiska eliter att främja en sträng åtskillnad mellan insättningsbanker och finansbolag. Av alla industriella länder är Kina det land vars finanssystem har överlevt krisen bäst."

Som ofta kommer mycket intressanta perspektiv på britternas agerande från den, i Sverige ej så noga bevakade, franska kultursfären.