I sin webcast den 1 augusti efterlyste Lyndon LaRouche en 50-årig
satsning på en bemannad rymdfärd till planeten Mars. Vid en lunch med
diplomater i Washington den 19 augusti ombads han utveckla sina tankar
kring detta närmare. Han förklarade att rymdsatsningen handlar om
ekonomi – ekonomin måste drivas av vetenskapliga och teknologiska
framsteg – men framför allt handlar det om kultur.

– Det finns ett långsiktigt mänskligt motiv till rymdsatsningen. Det
första är att det helt enkelt är nödvändigt att göra det. Vi kan inte
bara sitta på en planet som den här planetens fångar, och vänta på
katastroferna som troligen kommer att hända med den här planeten. Det
där ligger förstås långt in i framtiden, men ibland måste man tänka
långt in i framtiden.

– Det andra är att om man ska kunna upprätthålla en ekonomi så måste
man ha vetenskapliga och teknologiska framsteg. Och då behöver man en
spjutspetssatsning. Spjutspetssatsningen ända sedan 1920-talet – som
faktiskt började i Tyskland, fast det fanns folk i USA som också var
inblandade, som Goddard – var idén att man skulle resa till månen. Det
stod klart för alla astronomer och alla kompetenta personer över huvud
taget, att om man skulle bege sig ut i rymden, utanför Jorden, så måste
man börja med att resa till månen, vår egen måne, och göra månen till
den bas varifrån man beger sig ut i rymden – i ekonomisk mening.

– Och nästa ställe man måste ta sig till är Mars. Vi kan ta oss till Mars.

– Men då handlar det om relativistisk vetenskap. Sättet att åka till
Mars är att man har ett kärnkraftsdrivet system, som är kraftkällan för
en steglös acceleration respektive inbromsning som ger en gravitation
på 1G hela vägen mellan Jorden och Mars. Det betyder att man kan färdas
från månen till Mars måne Phobos på en tid som räknas i dagar.

– Med den
här tekniken har forskningen plötsligt tagit ett jättekliv bortom allt
som man hittills kunnat föreställa sig. Man kan nu tänka sig att
mänskliga varelser, levande mänskliga varelser, kan arbeta i galaxen,
kanske inte detta århundrade, kanske inte nästa århundrade, men om ett
par hundra år kommer människor att kunna arbeta inte bara i bana runt
Jorden, inte bara i solsystemet, utan i galaxen.

– Samtidigt har vi barn. Femtio år är två generationer barn, som växer
upp. Några har studerat på universitet. Vi måste vara medvetna om det.
Vi måste tänka på mänsklighetens framtid. Vad är det vi måste göra? Vi
måste inspirera barnen som går i skolan i dag med förebilder, inspirera
dem med idén om att göra detta. Det kommer att finnas barn som säger:
"Mamma, får jag åka till Mars? Hinner jag åka till Mars innan jag blir
gammal, som du?" Det är ett sådant sätt att tänka, en sådan kultur, som
man präntar in i nationens kultur och politik, som inspirerar folk till
att tycka att deras liv betyder något.

Läs hela LaRouches svar