LaRouche om bemannade rymdfärder till Mars' bana

av Lyndon LaRouche den 25 juli 2009

För "Källarprojektet" [eng. "The Basement Program" syftar på forskningsarbetet som bedrivs av LaRouches ungdomsrörelse.] har det blivit dags att återvända till ett av mina favoritteman från Fusionenergistiftelsens [På engelska Fusion Energy Foundation, se www.21stcenturysciencetech.com] arbete under 1980-talet: frågan om bemannade rymdfärder, med hjälp av alternerande accelerations- och inbromsningsfaser mellan vår måne och planeten Mars' bana i förhållande till månen, en fråga som jag tog upp i samtal med deltagarna i "Källarprojektet" tidigare idag.

På 1970- och 1980-talen betonade jag att långsamheten i prioriteringen av "kraschprogram" för att tämja fusionskraften visade att man inte brydde sig om fusionskraftens betydelse för bemannade rymdfärder inom solsystemet (i synnerhet), och inte heller om behovet av att ta fram kraftkällor med kvalitativt allt högre energiflödestäthet för mänskligt liv över huvud taget.

En av de nu klara fördelarna med att betrakta saker och ting med utgångspunkt från Albert Einsteins och akademiledamoten V.I. Vernadskijs utveckling av den riemannska fysiken, är att man lättare kan studera bemannade färder och bosättning i det närbelägna interplanetariska området med utgångspunkt från min betoning av innebörden av personlighetstyperna "A" och "B" för hanteringen av fysikalisk relativitet, där "B" har stor relativ fördel framför "A", framför allt med hänsyn till hur den fysikaliska relativiteten i den interplanetariska rymden kring de närmaste planeterna ser ut, när vi tittar på olikheterna i hur personlighetstyperna "A" och "B" skulle reagera på en rymdfärd med någon av de kraftdrivna banor som står till buds.[Se LaRouches artikel "A Sequel of Economics as Science: The rule of Natural Law"]

Detta ger oss olika tankeexperiment som passar det som personlighetstypen "B", men inte "A", psykologiskt klarar av. Föreställningen om verklig fysikalisk relativitet, där "stor" först betraktas, som en approximation, med ett riemannskt sätt att se på det mycket stora och det mycket lilla, ifråga om de optiska valmöjligheterna för interplanetariska bemannade rymdfärder, passar typ "B":s utvecklade personlighet, men plågar en hjärna van vid en typ "A"-föreställning om kunskap förvärvad genom sinnesintryck. Detta problem blir betydelsefullt så fort vi jämför månfärder med interplanetariska färder.

Fysikalisk relativitet blir meningsfull för oss först när vi tänker oss en situation där relativitet är en förutsättning för mänsklig överlevnad. Personer skulle säkert kunna betingas på konstgjord väg till att acceptera kraftdrivna interplanetariska rymdfärder, men jag betvivlar att de verkligen skulle tro på det. En personlighet av "B"-typen skulle däremot ganska lätt kunna lära sig att godta upplevelsen av verklig relativitet, med hjälp av någon lämplig upplevelse ungefär som när ett barn lär sig gå.

Om vi ska bege oss ut i den närbelägna delen av rymden rent praktiskt, så är det bäst att vi lär oss att leva i denna domän. Det gäller inte bara dem som verkligen ger sig av, utan alla människor som är kapabla att begripa vad det betyder för jordbornas samhälle att tänka på att leva i ett samhälle vars bebodda "territorium" i huvudsak ligger utanför hur gravitationen upplevs lokalt på Jorden under en resa som är ett alltmer betydelsefullt uttryck för de principer som styr hela detta samhälles själva existens.

Vi måste få människor i stort att lära om, från att se på sig själva och sina upplevelser med den idag vanliga typ-"A"-mentaliteten (kunskap förvärvad genom sinnesintryck), till att tänka i typ-"B"-termer.

Detta är nästa stora steg för mänskligheten.