Månlandningen: Förnuftets kraft – det som gör oss till människor

För 40 år sedan, den 20 juli 1969, satte de första människorna sin fot på en annan himlakropp. Månlandningen med Apollo 11 var inte bara en framgång för astronauterna, eller för presidentens politiska ledarskap, eller för de 40 000 människorna som arbetade för att skicka dem dit. Den var en framgång för hela människosläktet.

Hösten 1957, innan Sovjetunionen lyckades sända upp sin Sputnik, som var den första jordsatelliten, utvecklade rymdvisionären Krafft Erhicke sina tre fundamentala rymdfartslagar. Han tvivlade aldrig på att tekniken för att utforska rymden skulle utvecklas, men det som han verkligen var mån om, var att det skulle ske utifrån den högsta filosofiska ståndpunkten.

I sin förklaring till behovet av en rymdfartsfilosofi skrev Krafft Ehricke:

– Tanken att färdas till andra himlakroppar speglar i högsta grad den mänskliga tankens oberoende och rörlighet. Den skänker värdighet åt människans tekniska och vetenskapliga strävanden. Den handlar framför allt om filosofin för hennes egen blotta existens.

Första lagen: Ingen och ingenting som lyder under detta universums naturlagar begränsar människan förutom människan själv.

Andra lagen: Inte bara Jorden, utan hela solsystemet, och så mycket av universum som hon kan nå till med hjälp av naturlagarna, är människans rättmätiga verksamhetsfält.

Tredje lagen: Genom att sträcka sig ut i universum uppfyller människan sin bestämmelse som en levande varelse, begåvad med förmågan till förnuft och visheten i den morallag som bor inom henne.

Idag kommer dessa fundamentala principer till uttryck i Lyndon LaRouches arbete. Inget projekt kommer att uttrycka Apolloprojektets anda förrän dessa principer får styra besluten om utforskningen av rymden, och varje aspekt av människans strävan.