Länderna i Europa måste få tillbaka sin handlingsfrihet, de måste få ha sina egna valutor med växelkurser som är rörliga mot varandra. Det kravet framfördes med eftertryck av professor Wilhelm Hankel, tidigare chefekonom på den tyska återuppbyggnadsbanken Kreditanstalt für Wiederaufbau, på Schillerinstitutets konferens i Rüsselsheim den 21-22 februari. Euron skulle kunna bibehållas som clearingenhet, den funktion som ecun hade tidigare, menade han.

Så som euron är konstruerad fungerar den inte alls "krisdämpande", som förespråkarna hävdade när den infördes, utan den förvärrar krisen, förklarade Hankel. Den gör både de nationella regeringarna och de europeiska institutionerna oförmögna att ingripa mot krisen. Skillnaderna i ekonomisk utveckling och finansflöden blir större och större mellan de olika euroländerna, men de europeiska institutionerna tar ingen hänsyn till det. Hankel menade att inte bara banker utan hela stater i eurozonen hotar att gå omkull, särskilt Club Med-staterna vid Medelhavet, till vilka han också räknade Irland som "hedersmedlem".

En konferensdeltagare invände att Italien inte borde räknas till Club Med-staterna -- ingen enda italiensk bank har behövt något räddningspaket och skuldsättningen inom den privata sektorn är förhållandevis liten. Hankel svarade att Italien till skillnad från Tyskland och andra stater visserligen inte dras med någon "overbanking" -- att finanssektorn svarar för en omåttligt stor andel av BNP -- men att man på grund av den internationellt sammanflätade finanssektorn inte längre bara kan bedöma läget i varje land för sig. Italiens egentliga problem, sa Hankel, är underutvecklingen i södra Italien, och det kan Italien bara göra någonting åt om landets regering och myndigheter får fria händer att göra det. Därför behöver Italien få tillbaka sin möjlighet att föra en nationell ekonomisk politik.

Här påpekade Lyndon LaRouche i ett inlägg att den östra delen av Tyskland efter återföreningen var lika avindustrialiserad som södra Italien. Det viktiga är inte en nations ekonomiska statistik, sa han, utan dess ekonomiska potential, det vill säga vad man kan åstadkomma om nationens produktiva kapacitet, den kreativa potentialen hos dess befolkning, får komma till verklig produktiv användning.