När LaRoucherörelsen i Sverige - EAP skrev brev till Folkpartiledaren Jan Björklund om att WHO skandalöst nog saknar de ynka 18 miljoner kronor man behöver för att komma igång med ett kolerabekämpningsprogram i Zimbabwe som faktiskt kan få stopp på epidemin, kom detta svar:

"Vi i Folkpartiet är mycket upprörda över vad som händer i Zimbabwe och att Mugabe låtsas som om koleraepidemin inte finns. Tyvärr är det inte mycket vi kan göra när Mugabe inte släpper in internationella hjälparbetare. Sanktionerna riktas mot enskilda individer i regimen i Zimbabwe, och hindrar bl.a. dem från att föra ut tillgångar till andra länder. De försämrar inte möjligheterna att motverka kolerapeidemin. Det stora problemet där är att Mugabe kastade ut alla utländska frivilligorgansiationer och ett stort antal statliga och mellanstatliga organ, när de vägrade att stödja hans våldskampanjer mot MDC eller tordes kritisera tillståndet i landet."

Folkpartiet använder helt felaktiga uppgifter. Inte bara WHO har möjligheter att arbeta i Zimbabwe. Internationella Röda korset (IFRC) har folk som delar ut vattenreningstabletter direkt till hushållen där, men även de saknar pengar. IFRC har inte fått in mer än 45 procent av de 72 miljoner kronor man behöver för att fortsätta sitt arbete. Sida har redan samarbete med International Office of Migration och Unicef samt två lokala organisationer, vilka i december förra året fick 20 miljoner kronor för kolerakämpning inne i Zimbabwe.

Folkpartiet har alltså fel när man skriver att det inte går att göra något åt koleran. Sverige kan ge och ger redan humanitär hjälp mot koleran där. Med tanke på de 2.000 miljarder kronor i lån och garantier som svenska staten hjälpt de svenska bankerna med, kunde Sverige ensamt se till att de organisationer som har möjlighet att göra något mot koleran, fick de jämförelsevis små resurser som krävs för att hejda epidemins fortsatta spridning.

Det vore dessutom mycket effektivare att stoppa koleran i ett direkt samarbete med landets regering och hälsovårdsmyndigheter, men Sverige fortsätter utfrysningspolitken mot Zimbabwe trots att koleraepidemin galopperar och trots att en ny regering med två tidigare oppositionspartier svurits in. På tisdagen den 11.2, när den forne oppositionsledaren Tsvangirai svurits in som ny premiärminister, radade Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson upp en lång lista villkor på Zimbabwe. Sverige kräver "att alla politiska fångar omedelbart släpps och att landet snarast möjligt får en fungerande rättsstat". På listan har hon också "det politiska våldet", "mänskliga rättigheter", "fria medier", "makroekonomiska reformer" och påbörjan av "arbete för en ny konstitution och nytt val". Uppfyllandet av en sådan önskelista skulle nog, till dels, även efterlängtas av det svenska folket . Villkoren är så långtgående att det är uppenbart att ett erkännade av Zimbabwes regering kan fördröjas i åratal och koleraepidemin nämndes inte ens av vår biståndsminister.

Varför är då Gunilla Carlsson så kallsinnig? Sverige samordnar sin politik mot Zimbabwe med Danmark, Norge, Holland, Kanada och den gamla kolonialmakten Storbritannien. Det är samma Storbritannien som bröt löftet från avkolonialiseringen att kompensera de vita farmarna om de lämnade ifrån sig sina farmer. Därför satt de vita kvar som ägare till nästan all bördig jord i Zimbabwe. Det var därför som det blev en så stor inrikespolitisk kris när regeringen efter många års väntan överförde jorden till afrikanska händer. Även om det inte kallas sanktioner har Västvärldens blockering av landets samarbete med internationella finansinstitutioner som IMF och Världsbanken blockerat krediter och handel så att landet kastats in i en fruktansvärd ekonomisk kris.

Den brittiskledda kampanjen mot Mugabe började när de zimbabwiska trupperna 1996 hjälpte Kongos regering att stoppa Rwandas invasion av Kongo. Zimbabwe blockerade på sätt den delning av Kongo som de multinationella gruvbolagen velat driva fram i åratal. 1961 gav Dag Hammarskjöld och flera svenska FN-soldater sina liv när de stoppade kolonialistiska gruvbolags försök att få den mineralrika Katangaprovinsen att bryta sig ur Kongo. Tyvärr har den svenska regeringen denna gång allierat sig med de gamla kolonialmakternas och gruvbolagens folkmordspolitik.

Nu kräver medlarna, grannländerna och Afrikanska unionen att Zimbabwes nya regering erkänns och att alla sanktioner mot landet upphör. Speciellt Sverige borde lyssna på staterna i södra Afrika, eftersom upprördheten där är stor sedan det avslöjats att Saab i samarbete med Storbritanniens BAE gav mutor för att sälja JAS-Gripen till Sydafrika, en mutskandal som lett till president Mbekis förnedrande avsättning och splittring av fredspristagaren Nelson Mandelas parti ANC. Svenskt tal om "rättsstater" i Afrika faller tämligen platt, så länge den svenska regeringen visar totalt ointresse för utredningen av den mutskandalen i Sverige.

Ett omedelbart svenskt samarbete med Zimbabwes regering skulle kunna rädda många liv i kampen mot den galopperande koleraepidemin, som nu med flyktingar hotar att sprida sig till grannländerna. I den internationella ekonomiska krisen står världens matkris högt på dagordningen. Där behövs Zimbabwe med sina rika jordar, men även svensk teknik. Bekämpningen av koleran kan bli ett viktigt steg för att återupprätta Sveriges rykte i södra Afrika och bana väg för ett samarbete mellan Sverige och Zimbabwe för att bidra till den fördubbling av världens matproduktion som behövs.