Regeringens krispaket till bilindustrin räddar varken bilproduktionen eller svenska industrijobb. Fordonskomponentgruppen rapporterar att banker inte ger lån till bilindustrin. Det betyder att regeringens likviditetsstöd till  på 5 miljarder till bilindustrin är på väg att bli ytterligare ett bankstöd. Bankerna kan helt enkelt dra ned på lånen till företagen i samma takt som regeringen fyller på.

Det kan gå lika långt som i USA, där bilindustrins finansiärer just nu grälar om vem som skall få Kongressens krispengar, alltmedan fler bilfabriker stängs. Så länge den gigantiska derivatbubblan på 28 gånger världens BNP finns kvar riskerar allt stöd till bilindustrin att försvinna i detta svarta hål utan att ett enda industrijobb räddas.

Det är bara staten som kan återuppliva bilindustrins marknader eller skapa nya. Utan krediter för företagskunder eller privatpersoner finns ingen framtid för Volvo, Saab och Scania och dess underleverantörer. Staten måste hålla i pengarna hårdare så statens stöd verkligen håller igång produktionen mitt i finanskollapsen. Det måste bli slut på de orimligt dyra generella stöden till banker i kris. De banker som vill ha stöd bör först genomgå ett gigantiskt ackord under offentliga bankförvaltare precis som svenska Banklagskommittén föreslog i SOU 2000:66. När bankerna är under utredning kan statens insättargaranti se till att det finns pengar i banken för alla vanliga betalningstransaktioner och direkt använda bankerna för att förmedla statens krislån till industrin.

I stället för att använda utrikespolitiken för att krossa bilindustrin med hänvisning till klimatfrågan borde regeringen börja använda det inflytandet för att stöda det Lyndon LaRouche länge krävt – en internationell skuldsanering av banksystemet genom konkursrekonstruktioner och införandet av ett Nytt Bretton Woods, som med fasta växelkurser gör långsiktiga internationella projekt möjliga. Regeringen måste intressera sig för andra länders utvecklingsprojekt och genom långsiktiga bilaterala bytesavtal säkra  finansieringen för svenskt deltagande och svensk export. Sverige är bra på infrastruktur.

Förutom att lösa finansknutarna är det bara staten som kan var marketmaker och hålla igång ovärderlig produktionskapacitet i nytt arbete. För varje varsel om avskedanden i både bil- och byggindustrin måste regeringen dra i gång lämpliga projekt. I myndigheter och kommuner finns långa listor på projekt som är färdigutredda och bara ligger och väntar för den infrastrukturkostym Sverige behöver. Precis som regeringen driver på forskning genom stridsflygplansbeställningar, kan regeringen också driva fram nya civila branscher för bilindustrin att ta tag i. Bilverkstädernas framtid ligger inte i överproduktion av bilar utan i sådana projekt som ett svenskt magnettågsnät eller helautomatiska lokaltrafiksystem. Det byggdes lok i Trollhättan innan man byggde bilar. Volvos verkstäder i Umeå är idealiska för att tillverka spårtaxisystem om staten skapar marknad genom att stötta spårtaxiutbyggnad i kommunerna. Med neddragningen i SSAB och byggindustrin är det nästan gratis för staten att, i stället för att betala arbetslösheten, låta bygga en gasledning för att ta ned den norska och ryska gasen från Barents hav till kontinenten och skapa en helt ny råvarubas för svensk skogs- och kemiindustri.

Franklin Roosevelt och Ernst Wigforss lät staten skapa marknaden åt företagen i 1930-talsdepressionen och regeringen måste bli marketmaker igen om bilindustrins verkstäder skall överleva.