Den 19 juni meddelade senator Barack Obama att om han nomineras som demokraternas presidentkandidat på partikonventet i Denver i slutet av augusti så kommer han att säga nej till offentlig finansiering av den efterföljande valkampanjen. För oinsatta svenskar kan det se ut som en flott gest som kommer att spara många miljoner dollar åt de amerikanska skattebetalarna, men det är det inte. Snarare motsatsen.

Efter Richard Nixons smutsiga valkampanj 1972 och den efterföljande Watergateskandalen, som tvingade bort Nixon från Vita huset, försökte politikerna i Washington få bukt med alla miljoner ljusskygga dollar som smög sig in i det amerikanska politiska systemet, i synnerhet i samband med valkampanjer. Lösningen blev en delvis offentlig finansiering, på villkor att man inte tog emot mer pengar än tillåtet och att hela kampanjens budget var öppen och offentligt tillgänglig.

Om Barack Obama blir demokraternas presidentkandidat så blir han den förste sedan Richard Nixon som inte låter sin valkampanj ställas under offentlig kontroll. Varför?

Svaret kan hittas i ett välplanerat fientlig uppköp av det demokratiska partiet i USA som har varit på gång de senaste fem åren, och är tänkt att kulminera på partikonventet i Denver. Och beteckningen ”fientligt uppköp” är helt rätt beskrivning. Den krets personer det handlar om är alla superrika chefspersoner inom bank- och finansvärlden med stor erfarenhet av näringslivets ofta förödande fientliga uppköp, och det är exakt samma metoder de har använt för att ta över den politiska kontrollen över det demokratiska partiet.

Det första officiella steget togs 2004, då storspekulanten George Soros samlade ett 80-tal amerikanska mångmiljonärer och miljardärer omkring sig i en ny organisation med namnet The Democracy Alliance. Syftet var att få en demokratisk motsvarighet till det omfattande finansiella stöd som kommer republikanska kandidater till del i så gott som alla val. Samtidigt ville denna mäktiga krets naturligtvis också få bättre kontroll över det demokratiska partiets politiska program och vilka personer som skulle få kandidera för partiet i olika val. Mer om det lite senare.

Men George Soros var helt på det klara med att ett gäng superrika ”demokrater” inte skulle räcka för att vinna ett presidentval. Därför började han redan 2003 med att välja ut de ”gräsrotsrörelser” som han trodde skulle bli till störst nytta för hans politiska projekt. Av den handfull organisationer som kom i åtnjutande av filantropen Soros ”välvilliga gåvor” var det särskilt en som gynnades. Det var organisationen MoveOn, som hade grundats i september 1998, till stor glädje för de ärkekonservativa demokraterna Daniel Patrick Moynihan och Joseph Lieberman. Den ursprungliga avsikten med MoveOn var nämligen att stöda kravet på att driva ett seriöst politiskt åtal mot president Bill Clinton med anledning av Monica Lewinsky-affären.

Senare skiftade MoveOn politisk hamn och blev en av de aktionsgrupper genom vilka amerikanska ungdomar kunde driva kampanjer mot president George W. Bush och vicepresident Dick Cheney. MoveOn hjälpte till att sätta fokus på de många miljarder dollar som privata företag tjänade på kriget i Irak, däribland Cheneys entreprenörsföretag Halliburton. MoveOns kampanj skapade faktiskt så stora svårigheter för Halliburton att företagets aktiekurs störtdök från 40 dollar till 26 på börsen på Wall Street. Det fick MoveOns största mecenat, George Soros, att börja köpa. Från mitten av 2005 till sista kvartalet 2006 köpte Soros två miljoner aktier i företaget. När kampanjen mot Halliburton långsamt klingade av steg aktien igen och i början av 2008 var kursen uppe i 50 dollar. George Soros tjänade drygt 40 miljoner dollar på den affären. Dåligt samvete? Garanterat inte. Mer om det senare.

I valkampanjen 2003–2004 stödde George Soros och MoveOn Howard Dean i hans försök att bli USA:s president. Det fick ett abrupt slut när Dean på ett valmöte utstötte ett helt okontrollerat primalskrik, som skrämde väljarna på flykten. I stället drog Soros i trådarna och säkrade posten som ordförande för det demokratiska partiet åt Howard Dean.

Som den ende av många demokratiska kandidater till USA:s kongress bjöds Barack Obama hem till George Soros i New York i juli 2004. Det resulterade i ett kontant kampanjbidrag på 60 000 dollar, och Obama blev vald till att representera delstaten Illinois i USA:s senat. 2006 dök Obama återigen upp hemma hos Soros på Manhattan, och han presenterades sedan för en handfull av de viktigaste donatorerna i amerikansk politik, däribland finansmannen Orin Kramer och USA-chefen för storbanken Union Bank of Switzerland, Robert Wolf. I december 2006, en månad innan Obama tillkännagav sin kandidatur, träffades Obama och Wolf över en middag i Washington och där drogs strategin upp för den första delen av kampanjen. Fyra månader senare hade George Soros och Robert Wolf samlat in 500 000 dollar, som blev Obama-kampanjens startkapital.

När MoveOn hösten 1998 gick ihop med konservativa demokrater och republikaner i försöket att avsätta eller allvarligt försvaga president Clinton handlade det om något helt annat än affären med den unga Monica. Finanskriserna i Asien och Ryssland samt hedgefonden LTCM:s kollaps hade fört hela det internationella finanssystemet till sammanbrottets rand. President Clinton hade därför bett sin finansminister Robert Rubin att förbereda ”en helt ny finansiell arkitektur”. Och konturerna till ett nytt finanssystem, med förebild i det som president Franklin D. Roosevelt grundlade på den internationella konferensen i Bretton Woods 1944, började avteckna sig.

Men redan i början på 1980-talet hade senator Daniel Pat-rick Moynihan och andra konservativa demokrater i hans närhet svurit att Franklin D. Roosevelts anda aldrig någonsin skulle få tillåtas ta över det demokratiska partiet igen. Därför skulle den demokratiske f.d. presidentkandidaten Lyndon LaRouches inflytande i partiet bekämpas med alla medel, och därför skulle president Bill Clinton stoppas hösten 1998, innan Roosevelts ande slapp ut ur flaskan.

Av samma skäl beslöt kretsarna kring partiordföranden Howard Dean, majoritetsledaren i representanthuset Nancy Pelosi och de penningstarka demokraterna med George Soros i spetsen att Hillary Clinton aldrig någonsin skulle få komma i närheten av Vita huset. Och utan att göra mycket för att dölja det utnyttjade partiledningen alla tillfällen att sätta krokben för Hillary Clintons valkampanj. Trots det fick hon 18 miljoner personliga röster i primärvalen. Det var fler än Barack Obama kunde visa upp, men fördelningen mellan delstaterna gjorde att han säkrade flest delegater till partikonventet.

Även om Hillary Clinton för länge sedan har dragit sig ur valstriden fruktar kretsarna kring George Soros fortfarande för hennes inflytande. Därför vill partiordföranden Howard Dean att man på partikonventet ska hoppa över den traditionsenliga muntliga omröstningen, där delstaterna i tur och ordning tillkännager vilken kandidat som fått flest röster. Därefter får den förlorande kandidaten ordet för ett längre politiskt inlägg, som alltid avslutas med en uppmaning till konventet att stöda den segrande kandidaten. På så vis sluter partiet upp kring en gemensam kandidat, medan det bakom kulisserna snickras ihop en politisk plattform som kan godtas av alla flyglarna inom partiet. Det är den processen som Howard Dean och George Soros vill kortsluta.

Den 19 juni gick Lyndon LaRouches politiska aktionskommitté, LaRouche PAC, ut med en pamflett med titeln ”Your Enemy, George Soros”, Din fiende, George Soros. Pamfletten riktar sig till medlemmarna i det demokratiska partiet inför det kommande partikonventet i Denver och innehållet är en resumé av George Soros liv och gärningar. Det mesta har varit känt i offentligheten i flera år men många har säkert glömt den för vanliga människor ofattbara cynism som driver en av världens största spekulanter. Och som nu är på väg att ta över USA:s demokratiska parti.

George Soros dök upp i det offentliga rampljuset sommaren och hösten 1992. Danmarks nej till Maastrichtfördraget den 2 juni fick det europeiska valutasamarbetet på fall, och strax ryckte valutaspekulanterna in och knäckte det brittiska pundet och flera andra europeiska valutor, däribland även den svenska kronan. Enligt egen utsago tjänade George Soros mer än två miljarder dollar på den affären, men i en intervju för den brittiska tidningen The Guardian den 19 december 1992 avvisade han alla former av skuldkänslor eller moraliska betänkligheter.

Många år senare, den 20 december 1998, förklarade han i en intervju i den amerikanska tv-kanalen CBS berömda program ”60 Minutes” varifrån han hade fått denna förmåga till känslomässig distans. När de tyska trupperna ockuperade Ungern i mars 1944 skyndade sig juden Tivadar Soros att adoptera bort alla sina barn till välbärgade kristna familjer för att rädda dem undan koncentrationslägrens helvete. Den 14-årige George hamnade hos en ämbetsman i nazisternas s.k. ”ekonomiska avdelning” som sysslade med att beslagta egendom som hade tillhört judiska familjer. De återstående tio månaderna av andra världskriget reste George således runt med sin adoptivfar och deltog i konfiskeringen och vidareförsäljningen av hus och inventarier som hade tillhört familjer som hade mördats i koncentrationslägren. I förordet till sin fars självbiografi kallar George Soros dessa tio månader ”de lyckligaste i mitt liv”. Och i intervjun i CBS-TV frågade en förundrad journalist om han ändå inte hade en liten gnutta dåligt samvete, och sv
aret kom snabbt: ”Nej jag upplevde inte den minsta känsla av skuld.”

1947 flyttade George Soros till London, där han blev anhängare av den radikale positivisten, ”filosofen” Sir Karl Popper, som bekräftade den unge Soros i hans redan djupa moraliska cynism. Sir Karl Popper, ironiskt nog betraktad som en guru inom delar av den europeiska politiska vänstern, ansåg att det brittiska imperiet hade ”befriat de primitiva människorna” i kolonierna på ett alldeles för tidigt utvecklingsstadium, och att man därför skulle förbereda ett omfattande krig mot hela den tredje världen för att säkra världsfreden. George Soros var alltså som fisken i vattnet i London. Inte minst i finanscentret ”City”, där cynism är en högt prisad dygd. På så vis började Soros tjäna de brittiska intressena, och det är för deras räkning som han genomför ett fientligt uppköp av USA:s demokratiska parti.

Pamfletten ”Your Enemy, George Soros” kan hämtas på www.larouchepac.com.