G8 etablerade konsensus FÖR kärnkraft

På G8-mötet den 7-9 juli i Japan lades det italienska förslaget mot spekulation fram av premiärminster Berlusconi, som uppenbarligen fått noggranna instruktioner av sin finansminister att hålla sig till det ämnet, men också inspirerats av påveuttalandet som manade G8-mötet att ta itu med spekulationens perversa effekter på matpriserna i synnerhet för de svaga och fattiga.

Trots detta och olika förslag från den ryske presidenten Dimitrij Medvedev misslyckades världens rika länders ledare att komma fram till några genomförbara lösningar på världens livsmedelskris, de skenande energipriserna eller den globala finanskollapsen. Deras enda beslut som kan få någon betydelse för att lösa dessa kriser var stödet till kärnkraften.

Detta nya konsensus är en vändpunkt för den irrationella och självdestruktiva kärnkraftsfientliga politik som haft Västeuropa i sitt grepp i 20 år. Även om stödet för kärnkraften bäddades in i den galna koldioxidpolitiken så innehöll summeringen av mötet, presenterad av Japans premiärminister Yasuo Fukuda, även begreppet ”energisäkerhet”. Precis som livsmedelssäkerhet har detta begrepp varit bannlyst av den frihandelsdominerade politiken. Nu när priset på fossila bränslen drivs upp av en hysterisk spekulation, har förut lösa planer på en kärnkraftsutbyggnad fått fastare form.

Endast Tyskland opponerade sig mot beslutet. Men även där håller opinionen på att svänga. Den 9 juli presenterade den tyska tidningen Stern en opinionsundersökning där 46 procent av de tillfrågade ville behålla de tyska kärnkraftverken, medan 47 procent var emot. En liknande undersökning i februari 2007 gav 38 procent för och 56 procent emot. I södra Tyskland agerar många av förbundskansler Merkels kristdemokratiska partimedlemmar för att kärnkraft skall byggas på andra sidan gränsen, i Schweiz resp. Frankrike, för att förse Tyskland med energi. Hon sa också på ett partimöte i Bayern förra månaden, att det tyska beslutet att fasa ut kärnkraften var ”helt fel”.

Vid sidan av G8-mötet träffade Kina och Indien ett nytt stort avtal om kärnkraftsutveckling. Ryssland, Kina och Indien har redan en omfattande kärnkraftsutbyggnad på gång. Ryssland började redan för två år sedan organisera om sin kärnkraftsindustri för en massiv satsning på kärnkraftsexport. Man inriktar sig på att exportera 60 kärnkraftsreaktorer. Det handlar inte bara om gamla kunder utan också om Sydamerika, där Brasilien söker samarbete med Ryssland om utveckling av kärnkraften.

I Europa är det nu bara Finland som bygger kärnkraft. Finland är i gång med bygget av sin femte reaktor, men har också startat beställningsarbetet för den sjätte.

Schweiz svängde om sin kärnkraftspolitik förra året. Utan nya verk kommer Schweiz 2035 att sakna så mycket som hälften av sin elenergi. Därför skall landets fem reaktorer ersättas allteftersom de gamla reaktorerna fasas ut. Dessutom har energibolaget Atel lämnat in en ansökan om att bygga ytterligare en reaktor för att möta en ökad efterfrågan.

Italien beslutade 1987, efter en folkomröstning efter Tjernobyl, att stänga sina fyra kärnkraftverk. Till följd av det är Italien nu till 80 procent beroende av importerad olja.

Den 22 maj i år tillkännagav den italienska ministern för ekonomisk utveckling Claudia Scajola att Italien nu bryter med denna politik.

– Vi kan inte längre undvika en åtgärdsplan för att återvända till kärnkraften, sa hon och fortsatte:

– Under denna valperiod skall vi lägga grunden för att i detta land bygga en ny generation kärnkraft.

På ett miljömöte den 11 juli i Rom preciserades målet för denna plan: Italien skall producera en fjärdedel av sin energi med kärnkraft. Enligt Giuseppe Zampini, chef för företaget Ansaldo Nucleare, betyder det att tolv reaktorer på 1 GW vardera skall byggas. För att kunna bygga dessa kärnkraftverk behöver den italienska industrin återuppbyggas, men Zampini menade ändå att Italien skall kunna leverera åtminstone 75 procent av kärnkraftverkens komponenter.

Regeringen vill mobilisera pengar från det privata näringslivet till dessa kärnkraftverk men andra debattörer på miljömötet hävdade att det är omöjligt, vilket är riktigt med tanke på finanskrisen. Det krävs statliga krediter. En f.d. industriminister Alberto Clo sa:

– Det är inte de gröna som stoppar kärnkraften i Italien, utan liberalismen, som förbjuder statsbidrag.

Finansieringsfrågan är därmed uppe till debatt och är färdig att landa i en återgång till den reglerade kapitalmarknaden med statliga särskilda kapitalbudgetar som fanns på den tiden då Bretton Woods-systemet fungerade.