Biobränsle: Vem betalar notan?

Scania är fortfarande världens enda tillverkare av etanolbussar. Det började redan för 15 år sedan då Scania gjorde om sin dieselmotor till att drivas med E95 – 95 procent etanol och resterande 5 procent en tillsats för tändförbättring och, för att ingen skall dricka det, kräkmedel. En av Mo och Domsjös gamla fabriker, som tillverkat etanol som en biprodukt ur papperstillverkningen, tog hand om bränsleleveranserna. Företaget heter Svensk Etanolkemi AB, SEKAB, och har tagit ledningen i att försörja hela norra Europa med etanol. Samtidigt är det SEKAB som tillverkar tändförbättrartillsatsen.

I dag sköter SEKAB 40 procent av importen av brasiliansk etanol till Europa. Av etanolproduktionen i världen står Brasilien och USA för nästan hälften var. I USA används framför allt majs, som skulle kunna räcka till att livnära 130 miljoner människor om det inte brändes upp. (Se förra numret av Fysisk ekonomi.) I Brasilien är det sockerrör som är råvaran och en stor del av ”miljövinsten” består i att arbetet till 80 procent sker manuellt, till slavarbetarlöner, och inte med maskiner som skulle bränna bensin och olja. Dessutom skulle både sockerrör och alternativ odling kunna försörja ytterligare drygt hundra miljoner människor med mat.

Denna svensk-brasilianska förbindelse går tillbaka mer än hundra år i tiden, till den tid då svenska storföretag hjälpte till att industrialisera Brasilien med stora fabriker som tillverkade för alla de svenska verkstadsföretagen. Scania har således sedan länge en stor fabrik i Sao Paulo, där staden just lanserat ett stort etanolbussprojekt med en brasiliansktillverkad buss med Scanias motor.

Scania såldes slutgiltigt av familjen Wallenberg till Volkswagen den 3 mars i år. På så sätt har även huvudansvaret för etanolsatsningen dumpats över på tyskarna. Tysklands förbundskansler Angela Merkel borde som utbildad fysiker veta bättre, men när hon besökte en etanolfabrik i Brandenburg gick hon så långt i försvaret av etanolbluffen att hon skyllde de höga matpriserna på att kineserna hade börjat äta mer än ett mål mat om dagen!

Den svenska Wallenbergledda etanolsatsningen har också dragit in de andra biltillverkarna i stora investeringar i biobränslebilar. Både Ford och GM har gjort sina respektive svenska dotterbolag Volvo och Saab till ledande inom sina koncerner för utveckling av biobränslebilar. När reklambladen för biobränsle dräller in genom brevlådan, är det därför alltid de svenska fordonstillverkarna som är tungviktarna från näringslivets sida. Kollapsar etanolbubblan är det frågan om inte delar av svensk bilindustri också följer med i graven.

Som alltid vid sådana här typiska Wallenbergdominerade projekt, där man samverkar med det offentliga, är det skattebetalarna som står för fiolerna. De 500 Scaniabussarna i åtta svenska städer kostar mellan 100 000 och 200 000 kr extra i inköp och 65 000 kr extra per buss i driftkostnader (motsvarande 2–3 procent). Dessutom subventionerar staten framför allt själva bränslet, men även alla miljöbilsköp med en premie på 10 000 kr.

På en konferens i Stockholm den 4 juni försökte Ethanol Bus & Truck Initiative ta nästa steg för att sälja ytterligare etanolfordon till Stockholms kommun och andra kommuner. Förutom för bussarna skall etanoldrift även införas för kommunernas lastbilar och genom kontraktsvillkor för fordon ägda av kommunens underleverantörer. Konferensdeltagarna fick förmånen att utanför entrén informeras av LaRoucherörelsens representanter och ta del av Helga Zepp-LaRouches upprop för att fördubbla matproduktionen. När en biltillverkarrepresentant klämdes på pulsen med påpekandet att bilbränslet kunde tillverkas med hjälp av kärnkraft, höll han med och erkände på så sätt att hela etanolsatsningen bara är en dålig kompromiss i miljöns namn.

SEKAB ägs av de kommunalägda energibolagen i Skellefteå, Umeå och Örnsköldsvik, Länsförsäkringar i Västerbotten, OK Ekonomisk förening och EcoDevelopment AB. Dessa företag är i huvudsak politikerstyrda och förmåddes i december förra året att finansiera en stor kapitalinjektion för att finansiera forskning på cellullosabaserad etanol och en stor utlandssatsning. Forskning är alltid bra för det kan komma ut något nyttigt av det, även om idén att bränna upp cellullosan är nästan lika dum som att bränna upp maten, när skogsindustrin lider brist på råvara och skulle kunna skapa så mycket mer värden av cellullosan.

Denna kommunala utlandssatsing är däremot både oerhört äventyrlig och rent omoralisk.

Vad kommunpolitikerna satsar pengarna i är gigantiska projekt i Afrika för att mitt på en svältande kontinent odla råvaror till etanol. Den 22 april kom beskedet att SEKAB slutit avtal med det brasilianska byggföretaget Constran om att uppföra en etanolfabrik i Ghana. Samtidigt har SEKAB avtalat att tio år framåt köpa upp hela odlingen av sockerrör i Tanzania på en areal om 27 000 hektar.

Dessförinnan har SEKAB börjat odla 20 000 hektar och är i färd med att ta över ytterligare 50 000 hektar för odling av sockerrör och durra för etanol. Till år 2011 planeras en första bioetanolfabrik och långsiktigt tänker man ta över 400 000 hektar och bygga fler fabriker i Tanzania och Mozambique. Tanzanias regering har fått stöd av svenska Energimyndigheten och SIDA för att skapa ett särskilt organ för utbyggnaden av detta, men regeringen tvekar och befolkningen blir alltmer orolig för att lämna ifrån sig sin odlingsmark i långa tider.

Vem tjänar då pengar på allt detta? Den internationella etanolindustrins lobbyorganisationer BEST och Biofuels Regions stöds förutom av SEKAB och den svenska fordonsindustrin av Wessex Grain. Det senare är ett gammalt brittiskt spannmålshandlarföretag som också byggt en etanolfabrik i Somerset i England. Bland detta företags finansiärer finns Paul Tudor Jones från Tudor Capital UK, som också är engagerad med ett jättelikt naturreservat i Tanzania. Han är ett exempel på de stora internationella finansbolag som nu med etanolbubblan kan dra in enorma summor till uppköp av mark i Afrika och Latinamerika för ”odling av biobränsle”. Det är t.ex. Black Rock Group i New York och London. En underavdelning till en av spannmålshandelskartellens bolag, Louis Dreyfus, är Calyx Agro som köper tusentals hektar jordbruksmark i Brasilien med pengar från American International Group. Whitebox Advisers är en hedgefond i Minneapolis som köpt stora spannmålssilon från Cargill och ConAgra. Emergent Asset Management, baserad i London, har omfattande planer på att starta plantager i Afrika.

Här pågår en enorm rush där spekulativt kapital satsas i olika biobränsleprojekt. Det är den spannmålsbrist som uppstått när så mycket som tolv procent av världens majs går till biobränsle som har skapat den idealiska situationen för matspekulanter. De stigande priserna gör sedan att ännu mer kapital sugs in på denna begränsade marknad och det driver upp priserna ytterligare. Detta kan fortgå ända tills man med politikerbeslut bestämmer sig för att sätta stopp för bubblan. Den matpriskollaps som då kommer kan insiders emellertid också tjäna pengar på. Detta är den mest kallblodiga bank-stödspolitiken på århundraden och illustrerar hur desperat konkursmässigt finanssystemet är.

Biobränslen är en fullständigt konstgjord bubbla som miljoner människor kommer att få betala med sina liv, när de inte har råd att skaffa sig mat, och många andra får betala med att bli sittande med fullständigt värdelösa ”miljöinvesteringar”.