I medier, på internetbloggar och i demokratiska partiets skvallernätverk kommer det nu allt oftare på tal, att före detta vicepresidenten och presidentkandidaten Al Gore borde blanda sig i valkampanjen och sörja för, att Hillary Clinton inte utses till presidentkandidat vid demokraternas partikonvent i Denver i slutet på augusti. En del föreslår till och med, att Gore personligen än en gång ställer upp som presidentkandidat i november - som år 2000, då han förlorade mot George W Bush - och Barack Obama skulle kanske kunna bli hans vicepresidentkandidat.

Brittiska eliten och deras amerikanska bundsförvanter vill nödvändigtvis förhindra, att demokratiska partiet går i samma riktning som under president Franklin Roosevelt, och det betyder, i deras ögon, att Clinton inte får bli presidentkandidat. Om nu britterna vill använda Al Gore för just detta, så är det ingen överraskning. Han företräder sedan länge, precis som sin vän prins Charles, en mordisk "miljöpolitik", och London vet, att de kan lita på Gore, när det handlar om att politiskt ruinera makarna Clinton. Det har han redan bevisat tillräckligt under impeachment-förfarandet mot sin egen presient Bill Clinton. Finansoligarkin har, med propagandan om global uppvärmning, gjort Gore till filmstjärna och försett honom med stora penningsummor.

Gores chans ligger i, att majoritetsförhållandena är mycket knappa och att möjligtvis varken Clinton eller Obama får egen majoritet av delegaterna vid konventet. Tungan på vågen blir antagligen de 800 "superdelegaterna" (ungefär en femtedel av alla delegater), vilka består av viktiga politiker från partiet, som inte väljs genom primärvalen, utan som genom sina ämbeten som kongressledamöter, senatorer, guvernörer och höga partifunktionärer automatiskt är röstberättigade. Den senaste tiden har flera smutsiga försök redan gjorts att påverka dessa superdelegater för att tvinga Hillary Clinton ur leken.

Superdelegaterna kom till som institution efter partikonventet 1968, för att säkra en oavhängig röst åt erfarna politiker, utan att behöva vara bundna av primärvalen. Men inom ramen för den från London styrda kampanjen mot Hillary försöker flera korrumperade högdjur inom partiet, som representanthusets talman Nancy Pelosi och partiordföranden Howard Dean, att ta ifrån superdelegaterna deras oavhängighet. De vill tvinga dem att ställa sig bakom Obama, som för närvarande har en knapp ledning. De begriper inte, att Londons plan med detta är att utestänga Obama politiskt, så snart han intagit sin position. Redan nu råkar han i trångmål genom skandaler.

Sedan Hillary Clinton tydliggjort, att hon inte tänker ge upp, förs "Option Gore" fram som möjlig skräll av flera poltiska experter. Först tog den nykonservative William Kristol upp det i en spalt i New York Times den 11 februari. Den 7 mars skrev Eleanor Clift i Newsweek, att Gore skulle kunna bli kompromisskandidat, vid händelse av dött lopp mellan Clinton och Obama. Även Jason Horowitz på New York Observer (25/3) och Joe Klein på Time Magazine (26/3) har gett sitt stöd till detta.

Många som skriver sådant hävdar att det här bara handlar om "partiets bästa". Men de ignorerar Lyndon LaRouches berättigade invändning. Han sade redan innan valet 2000 att Gore är den enda demokrat som är så illa omtyckt, att han till och med förlorar mot George W Bush. Dessutom är Gore ökänd för sin rasistiska attityd. LaRoucherörelsen i USA kommer under de kommande veckorna att koncentrera sina krafter på att stänga ned den politiska potentialen för en "Option Gore".

I likhet med Michael Bloomberg för några veckor sedan förnekade Gore personligen, på det populära nyhetsprogrammet 60 Minutes den 31 mars, någon som helst ambition för presidentkandidatur eller roll som kungamakare vid demokratiska nationalkonventet. Han har "inget intresse för politiken" mer och koncentrerar sig helt på kampen mot jordens uppvärmning. För detta ärende förkunnade han en 300 miljoner dollar dyr reklamkampanj, som efterfrågats av tvivelaktiga figurer som Nancy Pelosi och hennes föregångare Newt Gingrich, den vänsterpopulistiske pastorn Al Sharpton och dennes högerpopulistiske motsvarighet Pat Buchanan.

Londons Daily Telegraph rapporterade dock samma dag något helt annat om en presidentkandidatur från Gore: "Två av Gores före detta valkampanjmanagers ska ha sagt till Sunday Telegraph, att medlemmar i hans inre krets redan i maj förra året utarbetat ett scenario, som nu har goda utsikter att förverkligas." Gore arbetar, enligt dessa, aktivt för att få till stånd ett dött lopp vid partikonventet, för att sedan säkra nomineringen åt sig själv: "Om varken mr Obama eller mrs Clinton har de nödvändiga 2025 delegaterna för nomineringen och det verkar som om ingen är kapabel att besegra McCain, så skulle ett scenario, där en grupp av 100 höga partifunktionärer - "superdelegaterna" - sitter över första omröstningen i Denver, kunna förhindra, att en av kandidaterna vinner direkt, och sedan erbjuda Gore nomineringen för partiets bästa."

Representanter för LaRouches ungdomsrörelse (LYM) tog nyligen upp frågan vid demokraternas delstatskonvent i Kalifornien. Under en debatt mellan Clinton- och Obama-lägren intervenerade LYM-medlemmen Cody Jones och förklarade, att den egentliga frågan för det kommande partikonventet är planen, att "brittiske agenten Al Gore" ska dra i trådarna på konventet och möjligtvis kora sig själv till presidentkandidat. Jones' förklaring utlöste genast en häftig debatt, där man i allmänhet gav honom rätt, att detta är en reell möjlighet. En liten grupp av Gore-anhängare menade, att detta ändå inte vore mer än rätt, då man för åtta år sedan tagit ifrån Gore segern med valfusk. Detta utlöste dock häftiga protester från den stora majoriteten av de närvarande. "Det vore en katastrof!", sa en delegat, och flera andra slöt sig till honom och fördömde Gores störningsoperation i partiet. Reaktionen visar, att Gore endast har ett litet stöd i partibasen och, att det därför borde vara lätt att grusa dessa planer.