I efterspelet till presidentvalen i Zimbabwe agerar nationens historiskt revolutionära ledarskap för att omintetgöra britternas rasistiska fälla: ett våldsamt inbördeskrig.

Det är välkänt i Zimbabwes huvudstad Harare att de nyligen inträffade våldsamma oroligheterna i Kenya var tänkta som en förberedelse, eller generalrepetition, av en liknande operation i Zimbabwe. Kenya utsattes strax efter sina presidentval för en blodig destabilisering iscensatt av deras forna brittiska kolonialherrar. Zimbabwes ledarskap, anfört av den anti-brittiske frihetskämpen Robert Mugabe, är fast beslutet att inte fastna i Kenya-fällan. Således kommer tillförlitliga rapporter om att diskussioner på hög nivå just nu pågår mellan de olika fraktionerna i Zimbabwe, för att undvika våldsutbrott, allt medan rösterna från valet fortfarande sammanräknas.

Britternas beslutsamhet att fortsätta med de provokationer som ytterligare skulle förstöra den nation som de liberala imperialisterna redan har försökt svälta ut till underkastelse, bör inte underskattas. Rykten om en eventuell intervention från militären har dragits igång.

Zimbabwe, som förr hette Syd-Rhodesia, låg i hjärtat av det brittiska imperiets fabianska planer för Afrika, ledda av den rasistiske imperialisten Cecil Rhodes, och dagens arvtagare av denna rasistiska tradition bibehåller ett inre hat mot de revolutionärer som ryckte bort deras älskade koloniala åkerland och befriade deras trälar. Mugabe själv är ännu mer hatad - och hyllad bland sina afrikanska medpatrioter - för att effektivt ha löst upp det brittiska strupgreppet på södra Afrikas rika åkermark.

Det måste tilläggas att en total utplåning av det zimbabwiska motståndet mot britternas rasistiska massmord, anses vara nyckeln till att utplåna hela södra Afrika, särskilt Republiken Sydafrika.

Den som anser sig vara för Afrika, måste motsätta sig de brittiska planerna på att förstöra Zimbabwe, som just nu artikuleras av Storbritanniens premiärminister Gordon Brown och britternas underhuggare i den europeiska unionen.