“Barney Frank borde lugna ned sig och komma tillbaka till verkligheten. Medan han inte såg på, har affären blivit stulen, blir hela GSE-affären stulen av subprime-lånerovdjur“.

Det var ekonomen Lyndon LaRouches svar den 31 oktober på skandalen om den rena utplundring som äger rum av Statliga bolånebankens, FHLB, låneauktoritet för att lösa ut subprime-låneverksamheten. FHLB är ett så kallat GSE, företag sponsrat av amerikanska regeringen. Barney Frank är kongressledamoten på vilkens bord bolånekrisen således ligger.

FHLB:s lån på 163 miljarder dollar (ca 1 043 mdr kr) till rovgiriga låneinstitut i augusti och september—institut som inte beviljas sådana lån på kreditmarknaden—rapporterades den 30 oktober och offentliggjordes av nyhetsbyron Bloomberg. Dessa innefattar ett jättelikt, lågkostnadslån till Countrywide Financial, vilket redan löses ut av 40 banker till tonerna från 24 miljarder dollar.

Lånen drev upp FHLB: skulder med 21% till ett rekord på 1,15 biljoner dollar (ca 7,36 bilj kr), vilka potentiellt vilar på amerikanska skattebetalare.

Ingenstans i FHLB:s reglemente—vilket skrevs år 1932—finns det någon föreskrift att den skulle användas för att lösa ut problemdrabbade och insolventa låneinstitut. Detta är del I ett större paket som London och Wall-Street-banker dirigerar för att lösa ut sig själva, genom att försöka lösa ut den vacklande, 20 biljoner dollar (ca 128 bilj kr) tunga, amerikanska fastighetsbubblan.

Under augusti och september lånade Countrywide Financial, USA:s största bolåneinstitut, 25 miljarder dollar (ca 160 mdr kr) från FHLB:s distriksbank i Atlanta, vilket fördubblade dess innestående lån till 51 miljarder (326 mdr). (I FHLB-systemet delegeras oktroj från någon av FHLB:s 12 distriktbanker). Under nämnda tvåmånadersperiod utökade Washington Mutual (WaMu) sina lån med 31 miljarder (198 mdr).

En dryg tredjedel av FHLB:s 163 miljarder i nya lån gick således till de problemdrabbade Countrywide och WaMu. Dessa två institut är dock inte banker. Countrywide brukade ge ut lån, varav flera under exotiska villkor, och för det mesta inom en månad efter utgivningen sälja dem, ompaketerade till bolånebaserade värdepapper, MBS.

Mindre än en tredjedel av Countrywides anslag kom från dess egna insättningar, en fullständigt abnorm situation. WaMus verksamhet var liknande. Countrywide och WaMu var endast bolåneutgivare (som tog sin beskärda del genom avgifter), vilka fick sina anslag från finansmarknadena genom att sälja MBS. När Countrywide imploderade i juni-juli och dess finanspapper blev radioaktiva kunde de inte exploatera marknadena mer. Så FHLB, tvärtemot dess egentliga syfte, skjöts fram för att ge dem lån.

Countrywide och WaMu står som typexempel för den sorts institut som inte borde finnas. Även om var och en av dem har en bankenhet så är den endast underordnad. Då deras insättarbas bör skyddas borde dessa två institut knytas ihop: de lever inte upp till en kompetent bankirs definition för bank med statlig eller delstatlig oktroj. De utökar dock sina lån från FHLB och suger ut anslag från Federal Reserve.

En före detta amerikansk finansdepartementsanställd sa till Executive Intelligence Review den 31 oktober, att det förväntas på flera håll att federala regeringen kommer att absorbera FHLB:s förluster, precis som de två andra framstående GSE, Fannie Mae och Freddie Mac, även om inga formella förpliktelser finns.

Att FHLB tvingas göra dessa hyperinflationära räddningsaktioner står dock som typexempel för problemet med att lägga enorma mängder värdelösa fastighetspapper i bokföringen hos amerikanska GSE, som vissa i Kongressen föreslår. Hade Kongressen antagit LaRouches Homeowners and Bank Protection Act, hade en bråkdel av de biljoner dollar som spenderas i sådana räddningsaktioner kunnat användas till en brandvägg som skyddar amerikanska banksystemet medan utmätningar av fastigheter fryses.