LaRouche förutsåg Berlinmurens fall – Världen missade chansen då – Ta vara på den nya chansen!

© Wikimedia Commons/Lear21/cc-by-sa 3.0

Schillerinstitutets ordförande Helga Zepp-LaRouche berättar om hur Lyndon LaRouche kunde förutse Berlinmurens fall och den hårda striden om Europas framtid innan det stora ögonblickets chans förlorades den gången, men inte får förloras idag. Hon talade på en konferens som hölls i New York den 9 november 2019 med anledning av 30-årsdagen av Berlinmurens fall. Hennes budskap via en förinspelad video återges här i översättning något förkortat. Hela videon (med engelskt tal) kan ses på www.schillerinstitute.com.

I dag firar vi tre årsdagar: 30-årsdagen av Berlinmurens fall, Friedrich Schiller, frihetens skald, föddes för 260 år sedan, och det är 35 år sedan Schillerinstitutet grundades. Och när tre årsdagar sammanfaller på det här viset kan det vara värt att blicka tillbaka och se hur de hänger ihop. ...

Många händelser minns jag som om det var i går, för vi satt inte på åskådarläktaren utan vi var mycket påtagligt inbegripna i skeendet och försökte forma det med våra idéer.

Aldrig har det väl varit en större diskrepans mellan den officiella versionen och det som verkligen hände, än i frågan om Berlinmurens fall och Tysklands återförening. Enligt den officiella versionen var det demokratin som hade segrat över kommunismen, friheten hade besegrat diktaturen, och två år senare när Sovjetunionen upplöstes sa historikern Fukuyama till och med att detta var historiens slut. Och rent allmänt hette det att hela världen nu skulle omfamna den västerländska formen av "demokrati", mänskliga rättigheter, parlamentariskt system – det var helt enkelt bara så det skulle bli.

Men jag varnade i många tal under 1990 för att om man bara skulle byta ut det kollapsade kommunistiska ekonomiska systemet mot den lika bankrutta västerländska liberala modellen, så skulle man kanske få en kortvarig ekonomisk uppgång, men till slut skulle det leda till en mycket större kollaps av hela systemet. Och jag menar att det är där vi befinner oss nu. ...

Det västerländska etablissemangets försök att driva igenom en unipolär världsordning, först 1989 och framför allt efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, har helt klart slagit tillbaka fullständigt. De försökte driva igenom denna unipolära värld med regimskiften, med färgrevolutioner, med interventionskrig, men motreaktionen på detta försök att driva igenom en unipolär värld ledde i stället till att en hel rad olika länder – Ryssland, Kina, Indien och andra länder i Asien – steg fram. ...

Den gyllene chansen 1989

1989 var verkligen det som vi tyskar kallar en "Sternstunde der Menschheit", ett gyllene tillfälle, en extraordinär chans i historien. Det var ett av dessa stora ögonblick då man faktiskt kunde ändra historiens gång – kommunismen hade fallit och man kunde ha infört en fredsordning för 2000-talet.

Detta var vår vision. Lyndon LaRouche hade förutsagt redan 1984 att om Sovjetunionen höll fast vid sin dåvarande politik – som var en strävan till militär dominans och ursprunglig ackumulation mot den egna ekonomin – så skulle landet kollapsa inom cirka fem års tid. Och det var exakt det som hände.

1988 förutsåg Lyndon LaRouche också, när han såg Comecon-ländernas ekonomiska svårigheter, att en återförening av de båda tyska staterna var nära förestående. Och han sa att det återförenade Tyskland med västerländsk teknik skulle kunna hjälpa till att utveckla Polen, som en modell för hela Comecon-sektorns omvandling. När Berlinmuren sedan faktiskt föll, efter de allt större måndagsdemonstrationerna, var vi de enda som hade en idé om vad som skulle göras. ...

Jag skrev ett flygblad, som delades ut i november 1989, "Älskade Tyskland, kör på bara!" Och där föreslog jag exakt det: att vi med västerländsk teknik skulle hjälpa till att utveckla Polen och de andra Comecon-länderna.

Helmut Kohl, som var västtysk förbundskansler då, tog ett första pyttelitet steg i riktning mot suveränitet när han den 28 november, några dagar efter mitt flygblad, gick ut med sitt 10-punktsprogram ... Två dagar senare, den 30 november, mördades Alfred Herrhausen, den dåvarande chefen för Deutsche Bank, av vad som påstods vara terroristorganisationen Rote Armee Fraktions "tredje generation", en ytterst dubiös "tredje generation" som förmodligen aldrig existerade, det har i alla fall aldrig utretts ordentligt. Men det var en signal till Kohl: Våga inte gå i riktning mot tysk suveränitet.

Reaktionerna vid den tiden var våldsamma. Margaret Thatcher började prata om ett återförenat Tyskland som "Fjärde riket", Mitterrand krävde att Tyskland skulle ge upp D-marken och införa euron, Bush senior krävde att Tyskland skulle "hålla tillbaka sig självt" genom att bindas in hårdare i Nato och EU, acceptera Maastrichtfördraget, och därmed den åtstramningsregim som nu har lett fram till att EU håller på att sprängas sönder inifrån av de stora spänningarna mellan öst och väst, nord och syd.

Vi tog fram förslaget om en "Produktiv triangel Paris-Berlin-Wien". Idén var att använda teknik från väst för att omvandla länderna i Östeuropa, att de i princip skulle använda sin egen produktiva potential för sin egen modernisering och integrering i Europa. Det första färdiga förslaget lade vi fram i januari 1990, och när Sovjetunionen upplöstes 1991 utvidgade vi genast idén om denna produktiva triangel till hela Eurasien, där vi knöt ihop Europas produktions- och befolkningscentra med de asiatiska, via utvecklingskorridorer. Vi presenterade detta som den Eurasiska landbron, den nya Sidenvägen. Det var också tänkt att vara en fredsordning för 2000-talet. ...

Ekonomisk chockterapi

1991 hade CIA enligt en tysk tidning sammanställt en rapport som sa att Ryssland hade en mer välutbildad arbetskraft och mer naturresurser än USA, och att Ryssland därför, om det fick utvecklas ekonomiskt, skulle bli en konkurrent på världsmarknaden. Och därför skulle man hålla tillbaka Rysslands ekonomiska utveckling.

Det som då sattes i gång var Jeffrey Sachs ekonomiska chockterapi mot Ryssland - samma Jeffrey Sachs som nu är en central aktör i Green Finance-svindeln. Och George Soros var inblandad i en jättelik brain drain-operation mot Ryssland och andra länder i det tidigare sovjetiska blocket. ...

Innan DDR:s parlament, Volkskammer, upplöstes fattade man den 8 mars 1990 beslutet att grunda den nya myndigheten Treuhand, som skulle bli världens största förvaltare av industriföretag. Treuhand skulle skydda DDR:s statliga innehav, men det utsattes för en kall kupp: Den 26 juni 1990 offentliggjorde regeringen de Maiziere stadgarna, där det bara talades om "privatisering och sanering av de statliga industriinnehaven".

I augusti 1990 fick Detlev Karsten Rohwedder, en mycket duktig och effektiv industriman, uppdraget att omorganisera Treuhand, och han hade en alldeles utmärkt förståelse för den reala ekonomins krav. Det betydde att han prioriterade sanering framför privatisering, och att målet var att rädda jobben inom de f.d. statliga företagen.

Han blev genast utsatt för våldsamma angrepp från brittiska och amerikanska investmentbanker, som beskyllde honom för att blockera utländska investeringar. Han sköts till döds den 1 april 1991, av samma dubiösa "tredje generationens " RAF-terrorister. ...

Det som sedan hände var en gigantisk expropriation av DDR-invånarnas egendom. Hela deras livsgärning var plötsligt betydelselös, den förklarades sakna allt värde, och det är en chock som människorna i Östtyskland fortfarande inte har hämtat sig från. ...

Så länge Sovjetunionen fanns såg oligarkin i väst fortfarande ett visst behov av teknologiskt framåtskridande, för att kunna hålla jämna steg i det kalla krigets kapprustning. Men i och med Sovjetunionens kollaps övergick de brittiska imperiekrafterna till en helt hämningslös avreglering av finansmarknaderna, och de föll tillbaka till det gamla oligarkiska tänkesättet, till att minska befolkningen, till att hålla befolkningen nere i underutveckling. ... Efter att de lyckats få bort Glass-Steagall-lagens bankdelningssystem 1999 följde en total avreglering av finansmarknaderna, på industrins bekostnad, på det gemensamma bästas bekostnad, till förmån för spekulanternas totala vinstmaximering.

I juli 2007, när bolånekrisen bröt ut i USA – faktiskt en vecka innan – höll Lyndon LaRouche sitt världsberömda tal där han sa: "Det här systemet är helt kört, och det enda vi kommer att se nu är hur de olika aspekterna flyter upp till ytan."

Centralbankerna har inte gjort ett dugg för att komma åt orsakerna till kraschen som inträffade då, och därför står vi nu, elva eller tolv år senare, inför en kris som kommer att bli mycket, mycket värre än den 2008.

Den Eurasiska landbron

Men samtidigt utvecklade sig också en annan tendens: vårt förslag om den Eurasiska landbron. ... 1996 hölls en stor konferens i Peking, där jag presenterade vårt förslag om att använda den Eurasiska landbron som fundamentet för en ny, rättvis ekonomisk världsordning. Och vid den tiden satte Kina upp den Eurasiska landbron som ett strategiskt mål för Kina till år 2010. Men sedan kom Asienkrisen 1997, 1998 kom den ryska statsbankrutten.

De asiatiska länderna var tvungna att utveckla ett alternativ, för att skydda sig. En rad organisationer har växt fram sedan dess: BRIKS, Shanghai Cooperation Organization, Global South. ...

2013 i Kazachstan lanserade så president Xi Jinping den nya Sidenvägen, och under de sex år som gått sedan dess har detta växt till att bli det största infrastrukturprojekt som någonsin funnits i historien. 136 länder har gått med i det, och 30 stora internationella organisationer har anslutit sig. De har skapat ett nytt paradigm, byggt på respekt för och icke-inblandning i de andra ländernas suveränitet och samhällssystem. Det har blivit till en modell för samarbete, som enligt president Xi Jinping står öppen för samarbete med alla länder på den här planeten.

Den nya chansen 2019

När man ser sig om i världen nu, så ser man demonstrationer i många länder – många av dem är större än måndagsdemonstrationerna i DDR 1989, och en del av dem inte lika fredliga. Vi står också inför existentiella hot, särskilt de som kommer från narkotikakartellerna, om man ser på läget i Mexiko, eller alla färgrevolutionerna, de flesta sponsrade av Soros, i Hongkong, och andra destabiliseringar runt om i världen. Det är samma krafter som också står bakom kuppförsöken mot president Trump från 2016 och framåt. ...

30 år efter Berlinmurens fall har vi alltså fått precis det som jag varnade för skulle hända, om man bara skulle driva igenom det liberala systemet. Vi har fått ett ännu större sammanbrott.

Men vi har också fått den nya konstellationen, med det kinesiska Belt & Road Initiative, och med president Trump, som många gånger har sagt och visat i handling att han vill förbättra relationerna med Ryssland och Kina. Man kan alltså säga att vi nu 2019 upplever en ny stor chans. Men om vi har lärt oss något av det som gick snett för 30 år sedan, då måste de fyra stora makterna – USA, Ryssland, Kina och Indien – göra verklighet av det som Lyndon LaRouche ordinerade.

Vi måste införa bankdelning, med en global Glass-Steagall. Kasinoekonomin måste upphöra, innan nästa finanskrasch störtar världen in i kaos på riktigt.

Varje land behöver en nationalbank, enligt Alexander Hamiltons idé.

Vi behöver ett Nytt Bretton Woods, ett nytt kreditsystem, för finansiering av Belt & Road-initiativets internationella projekt.

Och vi behöver produktivitetshöjningar i de nationella ekonomierna med hjälp av gemensamma satsningar för fusionskraftens förverkligande, och vi behöver det internationella samarbetet kring rymdforskning och rymdfärder.

Alla dessa länder – de fyra stormakterna och andra – måste räcka varandra handen i arbetet med att återuppbygga Sydvästasien, som har ödelagts av interventionskrigen, och vi behöver industrialisera Afrika, vilket är ett ansvar för hela mänskligheten. Vi måste lägga geopolitiken bakom oss, och vi måste sluta upp bakom det som president Xi Jinping har föreslagit i många år redan: en gemenskap för hela mänsklighetens gemensamma framtid.

En ny renässans

Men detta måste gå hand i hand med en renässans för den klassiska kulturen, och därför är Schillerinstitutets roll och Friedrich Schillers idéer absolut nödvändiga. Det var Schillerinstitutets princip, när det grundades 1984, att en ny, rättvis ekonomisk världsordning bara kan lyckas om den är förenad med en klassisk renässans.

Vi behöver en dialog mellan de bästa traditionerna i alla kulturer. Och för de europeiska kulturernas del betyder det att den vackra syn på människan som Friedrich Schiller gav uttryck för och som Beethoven hyllade i "Hymnen till glädjen" i sin nionde symfoni måste läggas till grund för vårt utbildningssystem och för vårt samhällsliv. Varje människa har nämligen enligt Schiller potential att bli en skön själ, varje människa har potential att bli ett geni. Han menade att alla människor har en obegränsad förmåga till förbättring, både intellektuellt och moraliskt.

Om man tittar på den liberala modellen så har den inte bara gjort ekonomiskt fiasko, utan också kulturellt. Ta till exempel narkotikaepidemin i USA, allt det fula i ungdomskulturen, det s.k. "underhållningsvåldet", skolskjutningarna och liknande, så råder det inget tvivel om, att om västvärlden ska överleva så behövs det utbildning i estetik. I USA och Europa måste vi återuppliva de bästa traditionerna inom humanismen och den klassiska konsten ...

Detta är inte en valmöjlighet, utan en absolut nödvändighet. Hela civilisationer har försvunnit. Museerna är fulla av exempel på nationer, på kulturer, på civilisationer som varit för moraliskt fördärvade för att överleva. Europa och USA kan försvinna! Och det säger jag inte som en pessimistisk prognos utan som ett incitament för oss alla att ändra våra vanor och antaganden. Vi måste återskapa vår civilisation, med hjälp av de upphöjda idéerna hos stora skalder som Friedrich Schiller, vars 260-årsdag vi firar i dag. Tack.

zepp-larouche@eir.de

Läs en unik samling artiklar av och om Friedrich Schiller på svenska: http://www.larouche.se/program/ny-klassisk-renassans/friedrich-schiller

Den klassiska revolutionen - en försmak i 3 videor textade på svenska

1. Vem tillhör kulturen?
2. Att skapa en renässans
3. Verdi-stämningens återkomst