Hela världen i uppror mot det nyliberala systemet: Slutet närmar sig för finansvärldens "tjockskallar"

Den gigantiska demonstrationen mot åtstramningspolitiken den 22.10 2019 på Banquedanotorget i Santiago de Chile. Foto: © CC/Carlos Figueroa

Veckoöversikt av Alexander Hartmann 2 november 2019

Den sista helgen i oktober tillfogade väljarna i Argentina, i Tyskland (Thüringen) och i Italien (Umbrien) den nyliberala eliten en serie svidande nederlag. I många länder tilltog samtidigt protesterna mot konsekvenserna av åtstramningspolitiken i styrka. Allt detta understryker behovet av ett nytt paradigm på det ekonomiska, sociala och utrikespolitiska området, på alla kontinenter.

I Argentina besegrade oppositionspolitikern Alberto Fernández, som kandiderade med expresidenten Cristina Fernández de Kirchner som vicepresidentkandidat, den sittande presidenten Alberto Macri redan i den första valomgången, med 47,8 procent av rösterna för Fernández mot Macris 41 procent.

I Thüringen ökade det antiliberala partiet Die Linke till 31 procent och blev därmed största parti - men den stora skrällen var att det etablissemangsfientliga högerpartiet AfD mer än fördubblade sitt röstetal till 23,4 procent och blev näst största parti. CDU, som tidigare hade varit det största partiet, förlorade en tredjedel av sina väljare och fick med 21,8 procent plötsligt se sig nedpetat till tredje plats, samtidigt som SPD för första gången föll under 10-procentstrecket, till 8,2 procent. De båda regeringspartierna i Berlin, CDU och SPD, var de stora förlorarna.

De båda partierna i den nya regeringskonstellationen i Italien, Femstjärnerörelsen (M5S) och Demokratiska partiet (PD), samlade i regionen Umbrien bara 34 procent av rösterna, medan center-höger-alliansen med det anti-globalistiska Lega i spetsen fick ett sammanlagt röstetal på hela 58 procent. M5S, som förut haft positionen som största parti i regionparlamentet, fick bara 7 procent av rösterna, en tydlig snubba till regeringspolitiken i Rom.

Där det inte verkar möjligt att få till en snabb förändring av politiken i allmänna val drar folk ut på gatorna. I Libanon bildade människor en 170 km lång mänsklig kedja som sträckte sig genom hela landet, för att protestera mot korruptionen och den religiösa uppdelningen av landet, och tvingade fram premiärminister Hariris avgång. Chile, den brutala nyliberala åtstramningspolitikens skyltfönster, skakas också av protester. I huvudstaden Santiago de Chile tågade mer än 1,2 miljoner människor fredligt på gatorna, och i städer runt om i landet ytterligare närmare en miljon, i protest mot det alltjämt rådande ekonomiska "Chicago Boys"-systemet, som infördes 1973 av den blodiga Pinochet-diktaturen.

Dessa händelser är uttryck för en större dynamik som skakar den transatlantiska världen – en dynamik som Lyndon LaRouche betecknade som en "masstrejksrörelse". I sådana ovanliga tider höjer sig människor över sina små bekymmer till en nationell medvetenhet, som kan ta sig olika former – i val eller som gatuprotester, det som man nu ser i olika länder. Ibland manipuleras en sådan masstrejksjäsning och kanaliseras över till en "färgrevolution" eller till blinda krav på "regimbyte", men om det finns en kompetent ledning med ett adekvat program kan den utveckla sig i positiv riktning.

Dessa båda alternativ är skillnaden mellan framgång och tragedi.

Masstrejken i Chile

Schillerinstitutets ordförande Helga Zepp-LaRouche kommenterade detta i sin internationella webcast den 27 oktober:

– Det som vi ser nu är att finanspolitiken har lett till en otrolig social upprorsstämning - till exempel i Chile. Chile har alltid hållits fram som det nyliberala ekonomiska systemets mönsterexempel, och vi skrev i en artikel redan 1995 att detta var ett brutalt, mördande hårt åtstramningsprogram och inte kunde fungera. Och nu har två miljoner människor varit ute på gatorna.

I Equador, Bolivia, Libanon, Pakistan, Irak, Frankrike, Tyskland och Etiopien har det också varit protester.

– Jag tror att det som vi bevittnar är början till slutet på det nyliberala systemet, och det är verkligen stort!

Internationella medier koncentrerade sig på våldsamma demonstranter i Chile, efter det att protesterna hade utlösts den 17 oktober av en 10-procentig höjning av elpriset och sedan också avgiftshöjningar i kollektivtrafiken, men i grund och botten var det en annan process som hade tagit sin början. Även om undantagstillstånd hade införts och fredliga demonstranter brutalt slogs ned, spred sig missnöjet från studenterna till chilenare i alla åldrar. I bostadsområden och på offentliga platser samlades människor till informella sammankomster där man talade om behovet av ett mer rättvist ekonomiskt system. Den växande entusiasmen över möjligheten till verklig förändring kulminerade den 25 oktober i den jättelika fredliga marschen under parollen "Chile har vaknat!"

President Sebastián Piñera försöker desperat ta tillbaka kontrollen. Först förklarade han att regeringen låg "i krig" med demonstranterna. När detta inte ledde till någon förändring twittrade han efter marschen: "Vi hör vad ni säger. Vi har alla ändrat oss." Han uppmanade hela regeringen att avgå och uppmanade kongressen att skyndsamt besluta om ett paket med ekonomiska eftergifter (lönehöjningar, bättre sjukvård för pensionärer, sänkta elpriser, högre skatter för förmögna m.m.).

Vid det här laget insåg finansvärlden att detta inte var en rent chilensk angelägenhet, utan ett hot mot deras globala ekonomiska system. Londontidningen Economist höll med om att den chilenska modellen kunde förbättras, men "den behöver ingen nyuppfinning". Med andra ord: I Londons nyliberala system är kosmetiska reformer tillåtna – men inte mer.

Men den chilenska befolkningen kräver mycket mer: en ny konstitution, eftersom den nu gällande är ett arv från Pinochet-diktaturen, och en "nyuppfinning" av den genomprivatiserade chilenska ekonomin, som bara tjänar internationella spekulativa intressen. Trots sina eftergifter såg sig Piñera tvungen att ställa in både Apec-toppmötet och det internationella klimatmötet COP25, som skulle ha hållits i Santiago den 16-17 november respektive 2-13 december.

"Tjockskallar" i den transatlantiska världen

Det är intressant att notera att det inställda klimatmötet väckte stort rabalder i västvärldens medier och de ledande politikerna var mycket upprörda – trots de stora logistiska svårigheterna lyckades man i största hast flytta det elva dagar långa mötet med 25.000 deltagare till Madrid – medan Apec-ländernas möte, där det ekonomiska samarbetet i Asien/Stillahavsområdet och därmed samarbetet med Kina och dess Belt & Road Initiative skulle ha stått högst upp på dagordningen, knappt nämndes alls.

Orsaken är uppenbar: Inför hotet om ett sammanbrott i det internationella finanssystemet vill eliten rädda sitt system genom att göra det "grönare", och här är de under stor tidspress, just därför att detta sammanbrott rycker allt närmare. De vill använda klimatmötet till att driva igenom bindande regler om att all långivning ska göras avhängig av kravet att mottagaren uppfyller "hållbara" villkor, så att man med hjälp av detta regelverk kan bygga upp en ny, "grön" finansbubbla, som kan dämpa kollapsen av den nuvarande bubblan.

Men en sådan politik skulle bli ett dråpslag för den fysiska ekonomin och leda till en dramatiskt sänkt levnadsstandard för befolkningens breda lager – och detta i ett läge där redan de nuvarande förhållandena framkallar massprotester mot denna politik. De ledande politikerna särskilt i Europa är tydligen lika långt ifrån att medge den egna politikens fiasko som "tjockskallarna" i ledningen för DDR var för trettio år sedan.

Det som vi behöver i den här situationen, för att säkert ta oss över till den andra stranden, är en politisk ledning som tar avstånd från och byter ut de felaktiga axiomen, som har ruinerat oss. Detta var den framlidne statsmannen och ekonomen Lyndon LaRouches specialområde. 2002 skrev han i uppsatsen "The Historical Individual":

"Det potentiellt ödesdigra tillstånd som ett samhällssystem kan råka in i, som exempelvis USA under åren 1964-2002, kännetecknas av fundamentala villfarelser som får samhället att, mer eller mindre aningslöst, bestämma sig för att agera, eller inte agera. Om dessa falska grundantaganden fortsätter att tolereras kommer konflikten mellan samhället och naturen förr eller senare att hamna i ett tillstånd som närmar sig en existenskris. Samhället måste då, som USA i dag, ändra sina axiomliknande antaganden, eller gå under. ...

Huvudorsaken till att kulturer går under är en mental störning som är typisk för den allmänna opinionen, och innebär att man utgår från att utsagor av såkallade experter, eller religiösa läror, eller det som bara okritiskt anammas som den allmänt vedertagna allmänna opinionen, stämmer. På samma sätt som en dålig geometrilärare alltid direkt eller indirekt faller tillbaka på den förmodade auktoriteten hos förmodat obestridliga definitioner, axiom och postulat, så söker ett dåraktigt folk tröst i auktoriteten hos dessa axiomatiska villfarelser som, om de får pågå tillräckligt länge, kommer att störta detta samhälle i det självförvållade fördärvet."

LaRouches ekonomiska principer visade sin giltighet genom det dussintal träffsäkra ekonomiska prognoser han gjorde under drygt femtio års tid – medan alla andra namnkunniga ekonomer hade fel. Den nuvarande, nya finansiella mega-krisen gör det ännu mer angeläget att byta ut de förhärskande axiomen i den ekonomi som lärs ut på universiteten, och som har förstört USA och alla andra länder som har tillämpat dem, mot LaRouches principer.

Om de som leder masstrejksrörelsen förstår detta kommer det nödvändiga nya paradigmet att kunna drivas igenom, mot det nyliberala systemets tjockskallar.

Alexander Hartmann

Se även analysen av Helga Zepp-LaRouche på hennes webcast den 27.10: https://schillerinstitute.com/blog/2019/10/27/webcast-the-tables-have-turned-on-the-coup-plotters-and-global-central-bankers/