Den Nya sidenvägens förlängning till Västasien och Afrika: En vision om ekonomisk pånyttfödelse

Hussein Askary talar på den internationella konferensen "Fulfilling the Dream of
Mankind" som Schillerinstitutet arrangerade i Bad Soden/Taunus i
Tyskland den 25-26 november, om sin  och Jason Ross´nya rapport: "Den Nya sidenvägens förlängning till Västasien och Afrika: En vision om ekonomisk pånyttfödelse".
Hussein Askary ansvarar för Sydvästasien inom Schillerinstitutet, och har sin bas i Stockholm. Nedan följer är en redigerad översättning av hans tal.  Mellanrubrikerna är satta av redaktionen.

Rapporten som jag har skrivit tillsammans med min kollega i Schillerinstitutet Jason Ross, med samma titel som min presentation här, har inspirerats av Lyndon LaRouches idéer och den otroliga kamp som Helga Zepp-LaRouche, Schillerinstitutet och LaRoucherörelsen har fört i hela världen för att göra drömmen om den nya Sidenvägen till verklighet.

Det som jag ska presentera här om Sydvästasien är på inget sätt orealistiskt. Orsaken till att jag är optimistisk är att det nya paradigmet i de internationella relationerna har fått fäste, och den gamla imperieordningen tynar bort. Den andra, mer subjektiva orsaken till att vara optimistisk är att vi kommer att fortsätta kämpa för att detta ska hända.

Imperiet ligger fortfarande på lur, som en skadskjuten tiger, och kan när som helst gå till attack. Men imperiets ideologi och dess axiom och uppfattningar om hur människan ska förhålla sig till naturen, och hur relationerna mellan människor och mellan nationer ska se ut, kommer ändå att fortsätta att utgöra en fara för mänskligheten. Till exempel uppfattningen att pengar gör så att det händer saker. Eller tanken att mänsklig aktivitet för att utveckla samhällen och höja levnadsstandarden alltid har en negativ påverkan på naturen och miljön, och att människor helt enkelt ska hindras från att öka i antal och förbättra sin levnadsstandard.

Men tack vare Kinas konstruktiva intervention håller det här på att tryckas tillbaka, vilket vi ingående beskriver i vår rapport.

En mycket viktig sak, som alltid måste poängteras, är att varken jag eller Schillerinstitutet, eller för den delen Kina, är ute efter att tvinga på, eller diktera någon politik för länderna i Afrika. Det som vi erbjuder är vänskapliga råd, lärdomar som andra länder har fått slita ont för, och självklart vissa universella vetenskapliga, kulturella och moraliska principer som är giltiga för alla mänskliga samhällen. Varje land i Afrika måste självt, som en oberoende och suverän nation, välja att av egen fri vilja bli en del av den här utvecklingen.

Sydvästra eller Västra Asien och Afrika har varit förknippade med krig, massutvandringar, hungersnöd och smittsamma sjukdomar. Men detta håller på att ändras när den nya Sidenvägens vindar nu fyller seglen i det nya paradigmet, som leds av BRIKS-länderna, och framför allt av Kina.

I januari 2016 besökte Kinas president Xi Jinping tre viktiga länder i Sydvästasien – Egypten, Saudiarabien och Iran. Saudiarabien och Iran var djupt invecklade på var sin sida i kriget i Syrien. Veckan före besöket offentliggjorde Kinas utrikesministerium för första gången ett kinesiskt handlingsprogram för Arabvärlden, där man förklarade att Kinas bidrag till regionen går ut på att utsträcka den nya Sidenvägen till den här delen av världen och att man vill samarbeta med dessa länder om stora transportinfrastrukturprojekt, kärnkraft, bekämpning av ökenspridning m.m. Kina vill dela med sig av sina egna erfarenheter av ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning till alla andra utvecklingsländer. En stormakt öppnar för första gången hela sin teknologiska verktygslåda för andra länder.

Regionens potential

Sydvästasien och Afrikas horn utmärker sig på flera sätt. I denna fantastiska skärningspunkt mellan Asien, Afrika och Europa finns två tredjedelar av världens oljetillgångar, närmare 2 biljoner dollar i utländsk valuta i gulfstaternas statskassor och, viktigast av allt, runt 400 miljoner människor, de flesta yngre än 30 år. Den här regionen törstar efter teknologi och investeringar i infrastruktur, vilket betyder transportmedel, kraftverk, vattenförsörjning och telekommunikationer. Detta är med andra ord potentiellt en av de största marknaderna för kapitalvaror i världen.

Regeringarna i regionen inser nu själva behovet av samarbete österut för att kunna bygga upp sina länders fysiska ekonomier. Länder som är på väg ut ur destruktiva krig, som Syrien och Irak, och de som fortfarande väntar på det – Jemen och Afghanistan – kommer att behöva enorma teknologiska och logistiska insatser för sin återuppbyggnad.

Egypten, som är den naturliga bryggan mellan Medelhavet och Indiska oceanen, håller redan på att positionera sig för att gå i bräschen i den här processen, med sin utvidgning av Suezkanalen och skapandet av nya industriella zoner, och en satsning på att anpassa transportnätet till Kinas Belt & Road-initiativ.

Via Egypten och den maritima Sidenvägen kommer vi till Afrika.

Många afrikanska länder har efter självständigheten haft flera riktiga utvecklingsplaner, som t.ex. Lagos Plan of Action från 1980, med stora infrastrukturprojekt som skulle förbinda alla länder, t.ex. Trans-African Highway. Men inget av dessa projekt har sett dagens ljus. Orsakerna är många, men de pekar alla i riktning mot geopolitikens gamla paradigm, där den ena nationen eller stammen har ställts mot den andra för att man ska kunna plocka ut rikedomarna från Afrika och inte ge någonting tillbaka förutom vapen, så att gerillagrupperna kan fortsätta att skydda guldet, diamanterna, koboltgruvorna och oljefälten. Den typiska inställningen till Afrika i Europa och USA är negativ: Afrika står för svält, fattigdom, epidemier, inbördeskrig, diktatur o.s.v. Kinas inställning däremot är att om man löser alla dessa problem så öppnas enorma möjligheter, för botemedlet finns och Kina har själv praktiserat det, med fantastiska resultat.

Kina och Afrikas industrialisering

Enligt en rapport tidigare i år från McKinsey Consulting är Kina nu Afrikas största handelspartner, största infrastrukturbyggare, står för den största ökningen av direktinvesteringar, är tredje största biståndsgivare, och så vidare.

Detta är resultatet av flera års konsekvent kinesisk politik för tekniköverföring och vinn-vinn-samarbete. Med hänvisning till Kinas erfarenheter förklarade president Xi Jinping på toppmötet som Forum on China-Africa Cooperation (Focac) höll i Johannesburg i Sydafrika i december 2015: "Industrialisering är den ofrånkomliga vägen till ett lands ekonomiska framgång. Inom loppet av bara några decennier har Kina lyckats uppnå det som det tog hundratals år för de utvecklade länderna att uppnå och förfogar nu över ett komplett industrisystem med en enorm produktionskapacitet."

Xi uppmuntrade de afrikanska ledarna att slå in på industrialiseringens väg, en uppmaning som aldrig hörts från någon ledare för västvärldens industriländer efter mordet på president John F. Kennedy, och sa: "Det är fullt möjligt för Afrika, som är världens mest löftesrika region ifråga om utvecklingspotential, att börja göra bruk av sina fördelar och nå stora framgångar ... Om man ska få en inkluderande och hållbar utveckling i Afrika måste det ske en industrialisering; det är nyckeln till möjligheten att skapa jobb, utrota fattigdomen och förbättra människornas levnadsstandard."

För att ge er en tydlig bild av de två olika inställningarna, så vill jag presentera lite faktauppgifter:

Kina är inte störst på investeringar i Afrika! Nej! Kina är störst ifråga om ökningstakten på investeringarna. Det är USA och Storbritannien som är störst respektive näst störst. Men titta på vad de investerar och var någonstans, jämfört med Kina.

Kinas positiva engagemang i Afrika har givetvis framkallat en massiv lögnkampanj i västliga medier och tankesmedjor, en hjärntvättningskampanj byggd på lögner som har påverkat många människors inställning till Kina, även hos afrikaner. Jag ska ta ett specifikt exempel, som gäller beskyllningar om beslagtagande av mark, för det är något som man i Europa och USA reagerar väldigt emotionellt på. Hur kan man ta jordbruksmark från hungriga afrikaner?

En fallstudie

Ni har säkert alla hört i en eller annan form att Kina flyttar över miljontals arbetare och bönder till Afrika för att de ska producera livsmedel för den kinesiska marknaden. Så här kunde det se ut 2009, mitt under en fruktansvärd global livsmedelskris: "En miljon kinesiska bönder har anslutit sig till rusningen till Afrika, enligt en beräkning, vilket understryker oron för att det sker ett okontrollerat beslagtagande av mark som inte skådats sedan 1800-talet." Detta är från en artikel i brittiska The Guardian.

Det upprörande med den här artikeln är att de s.k. "beräkningar" som The Guardian stöder sig på ska finnas i en rapport utgiven av International Fund for Agricultural Development och FN:s livsmedels- och jordbruksorgan FAO. Jag läste rapporten. Där står ingenting om "en miljon kinesiska bönder" (!), tvärtom konstaterar man: "Än så länge finns dock inga kända exempel på kinesiska markförvärv i Afrika större än 50.000 hektar där avtal har slutits och projekt genomförts. Kinas Friendship Farms i diverse afrikanska länder ägs formellt av en kinesisk parastatlig organisation, men de är oftast medelstora, i de flesta fall mindre än 1.000 hektar."

Vad vi upptäckte när vi tittade närmare på den här frågan om beslagtagande av mark är att det inte är Kina, utan europeiska företag, mestadels brittiska och skandinaviska, som har köpt upp stora stråk av bördiga och vattenrika markområden i Afrika för att producera vadå? Livsmedel? Nej. De planterar sockerrör och jatropha för framställning av etanol och biodiesel till bilarna i Europa.

Detta styrks av undersökningar som gjorts av Europaparlamentet, undersökande reportrar och miljöorganisationer som Jordens vänner. Det är inte bara inställningen till Afrika som måste ändras, utan det gängse sättet att betrakta ekonomisk utveckling måste också ändras. Som president Xi sa i sitt tal vid Focac-mötet i Johannesburg: den nya definitionen på hållbar utveckling är industrialisering.

I konsekvens med denna nya definition är megaprojekten tillbaka! Och de byggs inte för att ge glans åt någon diktator, utan för att omvandla hela ekonomier, länder och till och med kontinenter.

Som min medförfattare Jason Ross uttrycker det: "Afrika måste utvecklas i stora språng, inte krypa långsamt fram!" Politiker i USA och Europa brukar säga att utvecklingsländerna inte får "begå misstaget" att satsa på snabb industriell utveckling, utan i stället måste krypa långsamt fram, med hjälp av anpassad teknologi. Anpassad för afrikaner, varför? Varför inte den teknologi som använts i USA och Europa, som kärnkraft? Varför skulle afrikaner ha en annan sorts teknologi? Vad menas med anpassad?

Nej! Det ironiska i frågan om Afrikas utveckling är att bristen på grundläggande infrastruktur i Afrika, precis som var fallet i Kina, är en fördel, genom att länderna därmed kan hoppa över mellanstegen i utvecklingen som tog sekler i de industrialiserade länderna, och hoppa direkt fram till den mest moderna tekniken. Detta är vad Kina har gjort; där har man satsat på höghastighetståg och magnetsvävartåg och fjärde generationens kärnkraft, och därmed sprungit om det stagnerande USA och Västeuropa.

Rekommendationer

Våra rekommendationer till Sydvästasienregionen och Afrika är:

• Inrätta en regional bank för infrastrukturutveckling, i stil med Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB). Samtidigt bör varje land ha en nationell kreditmekanism, en nationell utvecklingsbank, för intern finansiering av en del av infrastrukturprojekten.

• Integrera infrastrukturnäten med hjälp av höghastighetsjärnvägar av senaste modell; bygg ett integrerat system för sjöfarten på Afrikas floder och sjöar; bygg ut vattenkraften i floderna så långt det är möjligt; bygg fjärde generationens kärnkraftverk för elproduktion och avsaltning av havsvatten; och fokusera på den övre delen av gruvindustrins värdekedja genom att satsa på petrokemiska och metallurgiska industrier, i stället för betoning på export av råvaror som källa till inkomster.

• Skapa en ny "grön revolution" inom jordbruket, liknande de gröna revolutionerna i Indien och Asien, genom att utveckla nya sorters grödor som är mer högavkastande och mer motståndskraftiga mot sjukdomsangrepp och torka. Reducera skördespillet genom bättre sätt att hantera, bevara och transportera jordbruksprodukter.

• Satsa på vetenskaps- och framtidsdrivna utbildningsprogram, med särskilt fokus på att utbilda forskare, ingenjörer och en arbetskraft som kan handskas med spetsteknologier inom kärnfysik, höghastighetstransporter och även rymdforskning.

Till sist, en snabbgenomgång av vilka megaprojekt som är på gång i Afrika, och vad som står på kö.

Ta en titt på utvecklingskorridorerna. När vi tittar på den nya Sidenvägen eller andra rutter, så tänker vi inte bara på handelsmöjligheterna – att flytta en vara från plats A till plats B. Vi ser på dem som utvecklingskorridorer som bär med sig teknik, material och arbetskraft och öppnar upp hela regioner för fysisk-ekonomisk utveckling, inte bara längsmed själva rutten.

Vi använder Afrikanska unionens karta över vägnätet som utgångspunkt. Den ligger också till grund för de nya järnvägslinjer med standardspårvidd som Kina håller på att bygga i Afrika, och även för det nya höghastighetstågnätet.

De mest uppseendeväckande projekten som färdigställdes i år var dragningarna av järnvägsräls med standardspårvidd i Etiopien och Kenya. Först ut var sträckan Djibouti-Addis Abeba. Den ingår i Etiopiens nationella plan att bygga förbindelser mellan alla delar av landet och till grannländerna. Etiopien håller också på att bygga upp flera industrizoner, som ett led i sin femårsplan för nationell utveckling.

Den andra järnvägen är linjen Mombasa-Nairobi. Den lyder under huvudplanen för järnvägsutveckling i Östafrika. Tre stora utvecklingskorridorer är under uppbyggnad i Östafrika nu: LAMU samt norra och centrala korridoren. Dessa korridorer kommer att länkas ihop med de transkontinentala korridorerna i Central- och Västafrika.

En annan milstolpe var Kinas återuppbyggnad 2015 av den 135 mil långa Benguelajärnvägen i Angola, där man i praktiken monterade ner det brittiska imperiet och dess gamla koloniala järnvägsräls, och bytte ut den mot ny räls med standardspårvidd.

I Västafrika är flera järnvägsprojekt på gång längs Nigerias Atlantkust, och för att förbinda Lagos med de större städerna inåt landet.

Den första höghastighetsjärnvägen på kontinenten byggs i Marocko och den är nästan klar. Den byggs i samarbete med franska företag.

Vi menar att följande megaprojekt bör ges högsta prioritet:

•  Transaqua

•  Afrikanska integrerade höghastighetstågnätet

•  Ett integrerat system för sjöfart på Afrikas floder

•  Den stora Ingadammen

•  Sydafrikas program för att bygga en högtemperaturreaktor

•  En förbindelse över Gibraltar

•  En förbindelse mellan Italien och Tunisien

Slutord

År 2050 kommer merparten av befolkningstillväxten i världen att ske i Afrika, enligt FN. Av de 2,4 miljarder fler människor som beräknas födas mellan 2015 och 2050, kommer 1,3 miljoner av tillskottet att ske i Afrika. 2030 kommer Sydvästasien och Afrika att tillsammans ha bidragit med den största befolkningsökningen (46,9 procent över 2015 års nivå) av alla världsdelar, och kommer att ha en befolkning på 1,9 miljarder, med en häpnadsväckande medianålder på bara 23 år. Den som tror att detta är ett stort problem hör hemma i det gamla paradigmet, medan de som tycker att det är en fantastisk möjlighet hör till det nya.

Om det går som det ska så kan vi få se Afrika gå in i nästa decennium som "ett nytt kinesiskt ekonomiskt under med afrikanska särdrag". Som Lyndon LaRouche alltid har betonat: Det är framtiden som bestämmer nuet, inte tvärtom. Det är vår vision om framtiden som bestämmer hur vi agerar i nuet.

Tack för ordet.

För att se bildillustrationerna till detta tal, ta fram detta tal på video eller läs texten på engelska på Schillerinstitutets konferenshemsida, Panel 2: http://newparadigm.schillerinstitute.com/fulfilling-dream-mankind/ (talet är just nu ännu ej publicerat men kommer upp där tillsammans med de andra talen när det gjorts klart för publicering)

Läs Schillerinstutets presentation av rapporten på engelska inklusive innehållförteckningen och introduktionen här: http://r.schillerinstitute.org/books/2017/sp_rept-nsr_w_asia_africa/sr.html

Beställ rapporten (248 sidor, 500 kr + porto 56kr) hos Schillerinstitutet genom att betala 556 kr till Plusgiro 580049-5 eller Bankgiro:  5144-1335 och skriv "Beställning Afrikarapporten" på talongen. Alternativt ring till 08-983010 eller skriv till larouche@nysol.se eller Box 6057, SE-129 06 Hägersten. Betala gärna flera och hjälp till finansiera utskick till viktiga Afrikainstitutioner.

Se videon om Världslandbron: http://larouche.se/artikel/eaptv-varldslandbron

Läs mer artiklar här om hur Nya sidenvägen och Världslandbron har utvecklats: http://www.larouche.se/program/nytt-finanssystem/eurasiska-landbron

Följ Schillerinstutet på Facebook med nyheter om framväxten av Nya sidenvägen: https://www.facebook.com/Schillerinstitutet/