I en längre studie med ovanstående rubrik, vars inledning återges här, lägger den amerikanske statsmannen och presidentkandidaten Lyndon LaRouche fram sin hittills mest genomarbetade analys av den statskupp mot USA som attackerna den 11 september mot World Trade Center och Pentagon var tänkta att bli början till. LaRouche visar att allt som har påståtts i massmedierna om terrorattackerna är fel. Han utvecklar den motsatta metodik som behövs för att ta reda på vem som angrep USA och varför, och hur det ännu pågående kuppförsöket kan slås tillbaka.

För den som kan och vill acceptera historien så som den faktiskt fungerar, medger det som hände i USA den 11 september endast en koncis slutsats: Det som hände i USA, mellan de båda klockslagen c:a 8.45 och 11.00 EDT, var ett utslag av ett försök till militärkupp mot president George W. Bush juniors amerikanska regering.

Jag drog den slutsatsen tidigt under den första timmen i det intervallet, medan jag intervjuades i en nästan två timmar lång direktsändning i radio. Mina uttalanden i den radiointervjun har blivit en betydelsefull del av händelserna som sådana, inte bara i själva USA, utan också genom sina spridningseffekter i stora delar av världen utanför.¹

För den som vill debattera saken, finns det bara två möjliga, kompetenta förklaringar till att det aktuella händelseförloppet, så som det rapporterades under detta intervall, faktiskt var möjligt:

Den första, mest illavarslande möjligheten, var att de säkerhetsåtgärder som hade införts för att skydda mot den här typen av händelser, helt enkelt hade fått urarta så långt att de blivit nästintill verkningslösa, i sig ett mycket farligt tillstånd för den nationella säkerheten, eller, Den andra, mer troliga möjligheten, var att någon högt uppsatt person i den amerikanska militären "med fingret på knappen" stängde av en betydande del av dessa stående säkerhetsarrangemang, vilka i alla fall skulle ha räckt för att åtminstone avvärja attacken på själva Pentagon.²

För den som sitter inne med kunskaper jämförbara med mina egna erfarenheter på missilförsvarspolitikens område, pekade attacken på Pentagon, med de termonukleära implikationer som den attacken hade, på det andra alternativet. Alla med kunskap om sådana frågor begrep därför förr eller senare, att kombinationen av de tre genomförda attackerna var resultatet av ett medvetet "inside-jobb". Min ingående kännedom om den annalkande strategiska krisen, det sammanhang inom vilket dessa attacker skedde, medgav slutligen ingen annan slutsats, än att detta var ett försök till militärkupp med en globalstrategisk målsättning med de mest illavarslande implikationer man kan tänka sig.

Med detta i bakhuvudet, är det två problem i den sedan dess förda amerikanska politiken som måste framhållas. För det första: Varför avråddes inte president Bush av personer i den amerikanska militär- och underrättelseledningen från att tillåta att Usama bin Ladin, som tidigare har utnyttjats av USA för irreguljär krigföring, pekades ut som den huvudmisstänkte i denna sak?

Den andra, därmed sammanhängande frågan är: Varför föredrar man fortfarande i så många officiella kretsar runt om i världen att försvara den trösterika vanföreställningen, den gängse, officiellt sanktionerade förklaringen till händelserna den 11 september, att "det var Usama bin Ladin", trots att man efter flera månader ännu inte lyckats lägga fram några klara bevis för detta påstående? Det material som fanns till hands explicit eller implicit redan under det första tvåtimmarsintervallet den 11 september var ett indiciemateriel, som rätteligen beskrivs som "visserligen ofullständigt, men klart nog" för att ligga till grund för en omedelbar officiell reaktion, för att aktivera, eller till och med utforma ett nytt stridsreglemente.³

De fakta som ramlade över oss under, och omedelbart efter de första två timmarnas attacker den 11 september, manar i sig till ett omedelbart, beslutsamt agerande av det slaget. Avsaknaden av den specifika typen av beslut som jag uttalade under detta tvåtimmarsintervall, skulle ha inneburit en potentiell strategisk brist på ledarskap, antingen från presidentens sida, eller från en medborgare och statsman tillika presidentkandidat med mina speciella kompetensområden och skyldigheter. Det följande händelseförloppet har visat att presidenten fattade det rätta omedelbara beslutet vid den tiden, liksom även jag själv gjorde.

När dessa och därmed sammanhängande frågor betraktas mot bakgrund av en kompetent kunskap om hela den moderna europeiska civilisationens nuvarande historiska tillstånd, talar det om kanske inte namnen på personerna, men det talar om vilka som leder den politiska gruppering vars intresse tjänades av kuppförsöket, utom all rimlig diskussion. I ljuset av dessa och därmed sammanhängande fakta är det bara, bland välunderrättade personer, de som har särskilda, falska motiv att klamra sig fast vid tolkningar som är mer eller mindre överensstämmande med den rådande officiella linjen, som kan fortsätta att försvara den amsaga som rituellt upprepas av de flesta massmedier i världen i dag.

För att kunna se det aktuella bevismaterialet klart, måste läsaren förstå att det inte är ett, utan tre distinkta element som utredningen av händelserna den 11 september måste fokuseras på.

För det första själva det militära kuppförsöket, som kan beskrivas som "startskottet" för hela operationen. Det värsta tänkbara resultatet av denna militära komplott, en okontrollerad kärnvapenupptrappning mellan supermakterna, undveks genom ett telefonsamtal i rättan tid mellan USA:s president George W. Bush jr och Rysslands president Vladimir Putin.

För det andra den allmänna politisk-strategiska faktor som Zbigniew Brzezinskis, Samuel Huntingtons med fleras politik för en "kamp mellan civilisationerna" utgör, och som militärkuppsförsöket bara var ett led i. Den politiken är den största boven, och stommen i hela operationen. Den är också huvudföremålet, och huvudmålet, för denna framställning. Det är den faktorn som fortsätter att ta sig så häftiga uttryck i den våldsamma fraktionsstriden i den amerikanska politiska ledningen och i massmedierna, i t.ex. frågan om ett eventuellt krig mot Irak.

För det tredje den nuvarande israeliska regimens underförstådda roll som självmordsbombare, med uppgift att utlösa det större kriget, ett krig som, bland annat, skulle leda till att Israel utplånar sig självt som en stat. Denna alltmer tydliga risk för Israels självförvållade utplåning, om man fortsätter sin nuvarande politik, var det uttalade motivet för premiärminister Rabins stöd till Osloavtalet. Samma Osloavtal var motivet till den israeliska statskuppen, genom mordet på Rabin. Om den israeliska krigspolitiken får fortsätta, kommer Israel snart att ha förintat sig självt under den processens gång, lika säkert som man kunde ha förutsagt 1939 hur Adolf Hitler skulle sluta.

Det är på det andra av dessa tre sammanhängande element, som det officiella intresset måste fokuseras. Men ingen av dessa tre fasetter i ekvationen den 11 september får glömmas bort, om vi ska kunna göra en kompetent bedömning av det som hände den dagen. Det är först när vi förstår de tre nämnda elementen som fasetter som sammanstrålar till en enda effekt, och betraktar dem inom ramarna för den globala ekonomiska kris i vilken de äger rum, som vi kan göra en rationell värdering av den dagens händelser. Alla andra tillvägagångssätt är att börja i fel ända.

Jag kommer i denna framställning att visa, att indicierna som pekar mot de verkliga upphovsmännen bakom denna trefaldiga attack på USA inte bara är överväldigande, utan bindande. Indicierna har hopat sig inte bara i åratal, utan i decennier och ännu mer. De flesta av er, som överraskades den där förmiddagen, bör komma ihåg: Monstret som gick till angrepp har smugit sig på er under dessa långa decennier då ni, precis som Washington Irvings berömda Rip van Winkle, sov.

För att förstå de djupt bakomliggande, långvariga sambanden mellan dessa tre distinkta delar av processen, måste vi ta med i beräkningen det som, i en riemannsk (fysikalisk) differentialgeometri, skulle beskrivas med hjälp av begreppet "flerfaldigt sammanhängande".

Till exempel: Bland de förhållandevis enklare, men oerhört betydelsefulla faktamängder vi har att beakta, måste följande fråga ingå: I vilken mån bidrog den israeliska militära underrättelsetjänstens djupa och underförstått fientliga penetrering av USA:s politiska och militära ledning och operationer, till att forma den roll som både det militära kuppförsöket och dess politisk-strategiska komplement spelade? En inträngande granskning av israeliska spioners långvariga, allt mer intensiva och aggressiva aktiviteter inne i USA, inklusive de israeliska underättelsetjänsternas ökända, flera år långa "Mega"-penetrering av Vita husets säkerhet under Clintons tid som president, tyder på åtminstone en betydande, kanske tillfällig israelisk roll i att skapa det klimat i vilket beslutet om händelserna den 11 september fattades.

Vi tittar nu på denna mångfasetterade kombination av element, med avseende på deras distinkta roller och den gemensamma historisk-strategisk-ekonomiska bakgrund de utspelar sig mot.

Utredningens uppläggning

När vi alltså tar med alla tre aspekterna av attacken i beräkningen, måste vi undersöka denna kombination av händelser utifrån det direkta antagandet att de kan vara ett led i ett försök till militärkupp, en icke-sanktionerad militär operation utförd av ett underförstått landsförrädiskt element med hög rang i det amerikanska militära etablissemanget. Tänk på följande.

Om vi ska kunna bedöma de tecken som finns på ett sådant uppsåt bakom den första komponenten i kuppen, får vi inte närma oss utredningen på det barnsliga sätt som större delen av världspressen har hemfallit åt. Ett försök till militär "palatskupp" mot världens ledande kärnvapenmakt, eller mot regeringen i vilken betydande, men strategiskt mindre betydelsefull kärnvapenmakt som helst, som t.ex. Israel, ställer mycket stränga krav på kuppmakarna. Sådana högriskprojekt kräver största möjliga diskretion.

Förnuftiga personer i höga befattningar som utreder sådana komplotter måste därför räkna med att de flesta av de mer eller mindre invigda medhjälparna aldrig vet tillräckligt, eller kanske inte lever tillräckligt länge, för att kunna peka ut sina uppdragsgivare på den högsta nivån. I sådana fall är det inte troligt att infångning och förhör av "gärningsmännen" är den väg som kommer att ge tillräckliga bevis mot de högt uppsatta kuppmakare som gav order om uppdraget. Utredningen måste därför styras bort från spår som kuppmakarna självklart måste ha förutsett, till mer tillförlitliga typer av bevis.

Bortsett från ren tur i utredningen, kommer bevismaterialet som hittas i samband med ett sådant kuppförsök att inskränka sig till det som man vänta sig med tanke på de mycket speciella regler som gäller i ett sådant ytterst riskabelt konspiratoriskt spel. Utredningen måste därför närma sig bevismaterialet från det som borde vara en självklar flank. Den måste grundas på det som borde vara den elementära insikten, att ett försök till militärkupp av detta slag inte kan ha motiverats, om det inte fanns ett plausibelt uppsåt, ett uppsåt som låg utanför kuppförsöket, och bortom dess egen räckvidd. Det är bara möjligt att tänka sig ett sådant kuppförsök, om det redan före kuppförsöket fanns ett tänkt efterspel till det, t.ex. att det kunde signalera början på någon förberedd kontinuerlig verkan.

Den första frågan som attackerna i New York och Washington ställer för kompetenta experter på kontraspionage är därför: Vad var det för kontinuerlig verkan som väntade på att sparkas i gång genom effekten av dessa attacker? Kuppförsöket kan inte ha mobiliserats om det inte i förväg fanns sådana, mer allmänna avsikter. Dessa avsikter är välkända för alla berörda myndigheter: (a) utlösa rikoschetterande höjningar av den termonukleära larmberedskapen, och (b) införa ett allmänt spritt tillstånd av religionskrig och därmed sammanhängande konflikter på större delen av den här planeten, med den nuvarande israeliska militärledningens fortlöpande agerande som det främsta uttrycket. Nu, efter händelserna den 11 september, finns inget rimligt tvivel på att detta var den allmänna avsikten. Varje kompetent kontraspionageutredning, och därpå följande strategiska bedömningar, måste alltså utformas därefter.

I ett fall som detta, liksom i utredningen av den israeliske spionen Jonathan Pollards misstänkta medhjälpare, eller Edgar Allen Poes fall med "Det stulna brevet", ger oss således de nu bevisade indicierna för denna dubbla avsikt möjlighet att ringa in det "gamsläkte" som hade motiv och möjlighet att utföra ett sådant kuppförsök, även om vi kanske ännu inte kan visa exakt vilka personer av den här specifika typen som medverkade på hög nivå i själva kuppförsöket.

Därför måste vi betona, än en gång, att genom fallets själva natur får motåtgärderna mot komplotten aldrig hindras av en reduktionistisk jakt på "Sherlock Holmes"-bevis som pekar ut specifika konspiratörer. I stället för att låta oss förledas till vad som kan visa sig vara ett "prickskytte" på enskilda konspiratörer, måste vi koncentrera utredarens med nödvändighet begränsade resurser på den mer begränsade, brådskande uppgiften att neutralisera själva målsättningen med komplotten. Endast inbitna förlorare stannar för att ta och räkna skalper, eller hämnd, mitt under pågående strid.

Utredningen måste därför bedöma komplotten bakom den 11 september utifrån antagandet att man ville uppnå en viss effekt med den; det är den effekten som vi måste rikta uppmärksamheten på, och som ansträngningarna måste koncentreras på. Precis som i krig löper konspiratörerna, så snart komplotten har misslyckats, risk att avslöjas, och deras delaktighet kan studeras lugnt och metodiskt, utan större brådska. Det som inträffade den dagen ställde därför presidenten inför två utmaningar. Att spoliera den yttersta målsättningen med komplotten var den mer långsiktiga utmaningen för president Bush och hans krets under den förmiddagen den 11 september. Den mest omedelbara utmaningen för presidenten den dagen var dock att återta sin egen fulla kontroll över de amerikanska säkerhetsstyrkorna. Med tanke på omständigheterna måste vi säga att han klarade denna omedelbara utmaning bra.

För att rätt förstå den utmaning som presidenten stod inför, är det på sin plats att betona att jag stod inför samma utmaning, under den nästan två timmar långa radiointervjun, som pågick, i direktsändning, mellan klockan 9.00 och 11.00 EDT.

Till exempel:

Jag befann mig då i en situation i vilken jag måste göra min bedömning av attacken, som gick ut till radiolyssnarna under dessa timmar, på precis samma sätt som USA:s president måste dra sina operationella slutsatser, om han hade befunnit sig i min position vid den tiden, eller jag i hans. Detta är de krav som ställs på varje kandidat som vill komma i fråga för att väljas till president i världens ledande nationella makt. Vi kan vara oerhört tacksamma för att t.ex. den förre vicepresidenten Al Gore inte var i varken president Bushs ställe eller mitt, i just den här krisen. Mitt intryck, från att ha suttit i den positionen, under de nästan två timmar som jag var i direktsändning, är att president Bush i princip fattade de riktiga första besluten. Det kan man veta, eller sluta sig till, på basis av det som direkt eller indirekt har kommit ut.

Jag betraktar presidentens senare, flera gånger upprepade hänvisning till samtalet han hade med Rysslands president Putin, under detta kritiska intervall, som belägg för min nuvarande, positiva bedömning av president Bushs agerande i detta hänseende. Om man tittar på de beslut som den amerikanska statsledningen fattade betydligt senare den dagen, var dock Vita husets uppträdande av blandad kvalitet. Faktum är, att det därpå följande beslutet att göra Usama bin Ladin och Afghanistan till bombmål var ett strategiskt misstag, och fortsätter att visa sig ha internationella konsekvenser, bl.a. en skärpt konflikt mellan Pakistan och Indien, med alltmer farofyllda implikationer för världen i stort.

Bortsett från Vita husets riktiga impuls att snabbt göra någonting för att återta det strategiska och inrikespolitiska initiativet från kuppmakarna, var valet att bomba Afghanistan ett misstag. Ni måste hålla med mig om, att detta misstag var förståeligt, med tanke på de hela tiden nya och svällande dimensioner och former som den fortlöpande världsstrategiska krisen har uppträtt i under timmarna och veckorna efter de dramatiska händelserna den där förmiddagen.

Jag vill inte alls ursäkta det specifika agerande som presidenten valde, men jag hävdar bestämt att man måste ta hänsyn till den svåra belägenhet som presidenten befann sig i, när man uttalar sig om hur han agerade under dessa omständigheter. Jag anser, till skillnad från de flesta politiska rådgivare i världen i dag, att sanningen, inte det som man tror vara en bekväm lögn, måste ligga till grund för hur man agerar i en kris, om inte det som vid första anblicken ser ut att vara en "ändamålsenlig" och "bekväm" officiell lögn ska tvinga en att hitta på ständigt nya lögner, för att skyla över missgreppen som den första gav upphov till.⁴

I varje livshotande kris, som denna, måste USA:s president erövra och behålla en varaktig trovärdighet. Att försöka försvara det som man tror vara ändamålsenliga lögner kommer till slut att undergräva den trovärdigheten, med kanske fruktansvärda konsekvenser. Sedan den dagens slut, den 11 september, har således vår republiks politik halkat utför en väg kantad av lögner som hittades på, den ena efter den andra, för att försvara tidigare lögner. Bygger man upp en sådan "livvakt av lögner", även "välmenande lögner", så leder det alltid, på ett eller annat sätt, till resultat som ofta är lika dåliga, eller värre, än det som den första lögnen skulle undvika. Till slut är det ofta lögnaren som fastnar i sina egna lögners garn.

Därför måste jag, i en kris som denna, ta på mig den uppgift som jag fullgör med den föreliggande skriften. För att riktigt bedöma den situation som USA befinner sig i, måste vi se bortom det vanliga käbblet, om vi ska kunna förstå det predikament som både presidenten och de som eventuellt kommer att visa sig ha varit hans pålitliga rådgivare befinner sig i. Vi måste kräva av oss själva att vi ser situationen så som presidenten och dessa rådgivare måste ha sett den, när mörkret sänkte sig över de förflutna timmarna denna farofyllda dag. Vi måste indirekt ta hänsyn till samtliga omständigheter som kan ha påverkat det beslutsfattande som började tränga ut till offentligheten från och med ca klockan 20.00 denna första kväll. Vi måste även uppmärksamma det giftiga inflytandet från de formliga mullvadar i den amerikanska statsledningen som sedan dess, i likhet med kretsen kring Richard Perle, har visat sig ha varit lierade med antingen den israeliska militärledningens sak, eller med Brzezinskis "kamp mellan civilisationerna", eller båda.

En serie kritiska fakta

Då får vi inte förbise något av följande kritiska fakta om de omständigheter under vilka beslutet att peka ut Usama bin Ladin togs:

1. Usama bin Ladin, denne påstådde f.d. playboy och den internationella terrorismens nutida "Gamle Fagin", hade varit, och är så gott som säkert fortfarande, ett ungefär så uselt kräk som han har utmålats som. Han var ond nog att ha kunnat spela rollen som Emma Goldmans lejda bandit, eller som Emma Goldman själv, i mordet på den amerikanske presidenten McKinley; men skulle dagens bin Ladin ha haft medel och möjlighet att utföra det attentatet mot president McKinley? Han är det avskyvärda, nedsölade fyllot som sitter i cell nr 1313 misstänkt för att ha antastat barn, men om han dömdes som skyldig till den 11 september, skulle det hot som de inte anhållna, faktiska gärningsmännen fortsätter att utgöra mot USA och civilisationen i stort, än till denna dag, därmed vara undanröjt?

2. USA visste sedan tidigare att bin Ladin var avskyvärd; han var en av de banditer som USA och andra hade använt både mot det forna Sovjetunionen och mot Ryssland, Centralasien, Transkaukasus och andra måltavlor, och var, tillsammans med talibanerna, en av hörnpelarna i narkotikasmugglingen i Centralasien. Han befann sig dock inte på en plats i den fysikaliska rumtiden från vilken han varken skulle ha kunnat sätta Teddy Roosevelt i det som denne Roosevelt döpte om till "Vita huset", eller legat bakom de fasansfulla händelserna den 11 september.

3. Även om telefonsamtalet mellan president Bush och Rysslands president Putin, som Bush hänvisat till så många gånger i offentliga sammanhang, resulterade i att kuppförsökets initiala kärnvapenstrategiska målsättningar misslyckades, är gärningsmännen bakom detta kuppförsök fortfarande på fri fot; de lurar fortfarande på sina höga poster, som de innehade tidigt den där morgonen den 11 september; de kan fortfarande slå till, och hota den amerikanska statsledningen och presidenten, än i denna stund.

4. Den termonukleära upptrappning som attacken mot Pentagon skulle leda till, valdes som ett upp-enbart steg på vägen mot ett större strategiskt mål. Det större strategiska målet med kuppförsöket var känt, då lika väl som nu. Det var känt redan i det ögonblick då de kombinerade attackerna mot New York och nationens huvudstad ännu pågick. I de flesta ledande kretsar i Europa och på andra håll förstod man detta på ett mycket tidigt stadium efter attackerna. Syftet med kuppförsöket var att tvinga USA att stödja den israeliska militärens nuvarande regering i att pressa USA till att stödja ett världsomfattande religionskrigsscenario av Zbigniew Brzezinskis märke, en "kamp mellan civilisationerna".

5. Vem som låg bakom detta större strategiska, geopolitiska uppsåt var redan välkänt för personer i ledande ställning i Europa, och andra. Detta scenario för en "kamp mellan civilisationerna" hade gjorts beryktat av den f.d. amerikanske säkerhetsrådgivaren Brzezinski och hans ständigt beredvillige "Leporello", Samuel P. Huntington. Det åtnjöt redan stor popularitet bland de "moraliskt uppvaknade" ledamöterna i båda partierna i kongressen, i mäktiga amerikanska finanskretsar, och på många viktiga kontor i själva Bush-administrationen. Richard Perle och Paul Wolfowitz är bara två exempel på de gamar som lurpassar på officiella befattningar och inne i den drabbade administrationens egen politiska planeringsstruktur, vid sidan av de inflytelserika positioner de har inom båda de stora politiska partierna.

6. USA:s strategiska respons på kuppförsöket var att slå till mot måltavlor som fanns med på den "vanliga förbrytarlistan", t.ex. den knarksmugglande talibanregeringen och bin Ladin. Den uppenbara fördelen med denna fint, var att det gav Bush som president möjlighet att återta det strategiska initiativet, och kortsiktigt politiskt överflygla de med Brzezinskis geopolitiska "schackbräde"-politik lierade krafterna.

7. Den politiken hotade snart att slå slint.

Avledningstaktiken att rikta den internationella energin mot dessa utpekade, allmänt avskydda måltavlor, hade effekten att tillfälligt avvärja det omedelbara, större strategiska hotet om ett utvidgat krig mot de islamiska länderna, åtminstone för stunden. Faktum var dock, att samma större strategiska hot inte bara fanns kvar, utan förvärrades av bombningen av Afghanistan. Det gjordes allt mer ihärdiga ansträngningar, till och med från en mäktig gruppering inom den amerikanska politiska ledningsstrukturen, att pressa president Bush till att stödja den israeliska militärledningen i ett religionskrig mot arabländerna i Mellanöstern, som t.ex. Irak, och ett geopolitiskt motiverat, rikoschetterande "krig mellan civilisationerna", mellan islamiska och andra befolkningar i Asien.

8. Den våldsamma fraktionsstrid som sedan dess öppet har brutit ut inom den amerikanska statsledningen, inbegripet påtryckningar för ett religionskrig från representanthusledamoten Tom Lantos' förbundna i kongressen, gör klart att attackerna den 11 september var ett led i ett försök att antingen tvinga bort den amerikanska Bush-administrationen, eller få den att kasta sig huvudstupa in i ett religiöst "krig mellan civilisationerna" av den typ som Ariel Sharon försökte dra i gång med sin låtsade stormning av en av islams heligaste platser, al Haram al-Sharif i Jerusalem.

9. Om den nuvarande israeliska Sharon-regeringens uppsåt inte ändras, kommer en accelererande kedjereaktionskollaps av världens finans- och valutasystem, i kombination med ett upptrappat israelisklett allmänt krig mot islamiska befolkningar och Israels planerade skövling av islams tredje heligaste plats, al Haram al-Sharif i Jerusalem, att kasta in hela världen i en kärnvapenladdad upprepning av det trettioåriga kriget i Europa 1618-48. Det var detta globala geopolitiska krig, denna religionskrigets outsläckliga låga, som attackerna den 11 september, utom varje rimligt tvivel hos tänkande, bildade människor, skulle tända.

Dessa hittills påpekade fakta är nödvändiga, men inte tillräckliga. Vi måste också skaffa oss den kompetens som krävs för att utreda och sätta in motåtgärder mot det mycket speciella, djupgående problem som endast antyds av dessa redan anförda fakta. Vi måste undersöka den djupaste bakgrunden till dem vars intressen uttrycktes av de fortlöpande, eskalerande implikationerna av händelserna den 11 september.

När vi tacklar den utmaning för världens ledare som dessa fakta innebär, måste vi undvika dårens reduktionistiska metod, att leta efter plausibla förklaringar till mer eller mindre isolerade enskilda fakta. Vi måste i stället kartlägga den mentala geometri, det rena vanvett, som har präglat Brzezinskis, Huntingtons och deras gelikars författarskap sedan utgivningen 1957 av "The Soldier and the State".⁵ Det är - som jag ska gå närmare in på senare i denna framställning - denna rubbade, sjuka inställning, som alla Brzezinskis, Huntingtons med fleras skriverier bara är ett utslag av, som har satt de stridande parterna och inriktningarna i rörelse.

Den plats på den politiska kartan varifrån kravet på en kartläggning av detta specifika vanvett bör angripas, är det belysande fall som William Yandell Elliott erbjuder, som något av en nutida Mefistofeles: det var William Yandell Elliott - en professor sprungen ur "Nashville Agrarians" och anhängare av den ökände utopisten H.G. Wells inflytande - som, i likhet med Prag-rabbinens legendariska hustru, producerade denna golem-parad med Zbigniew Brzezinski, Samuel P. Huntington, Henry A. Kissinger m. fl. i spetsen, monster som "trollkarlens lärling" Elliott till synes skapade av jord från marken.⁶

Nyckeln till att förstå vad det är som driver William Yandell Elliotts efterföljare till att försöka få till stånd ett sådant geopolitiskt "krig mellan civilisationerna", finns i ett tal som professor Elliotts skyddsling, Henry A. Kissinger, höll inför en publik på Chatham House, den 10 maj 1982.⁷ Med denna plats utpekad på den politiska kartan, kan vi senare återkomma till huvudinnehållet i Kissingers tal.