Von der Leyen vill avskaffa Europa: "Green Deal" betyder slutet för industrisamhället!

EU-kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen propagerar för ett "Green
Deal", som kommer att leda till Europas fullständiga avindustrialisering och en ny Grön spekulationsbubbla.


V
eckoöversikt av Helga Zepp-LaRouche
14 december 2019

I hela världen drar människor ut på gatorna i tusental, hundratusental, ja miljoner för att de ser sin existens vara hotad. I Chile, IMF:s mönsterland, i Pakistan, Iran, Irak, Libanon och Algeriet demonstrerar man, generalstrejken i Frankrike fortsätter, till och med bönderna i Tyskland protesterar mot följdverkningarna av den nyliberala ekonomiska politiken som hela tiden vidgar klyftan mellan rik och fattig och rycker bort existensgrundvalen för allt fler människor runt om i världen. Alla dessa demonstranter i alla de olika länderna protesterar på grund av mycket specifika missförhållanden – men därmed reagerar de bara på de för tillfället rådande följdverkningarna av en grundläggande felutveckling i västvärldens politik.

När Sovjetunionen upplöstes 1991 förkunnade den amerikanske historikern Francis Fukuyama lite överilat att detta var "slutet på historien". Bakom detta låg det anglo-amerikanska etablissemangets avsikt att sprida den västerländska formen av demokrati och nyliberal politik – spekulationens företräde framför produktionen – till hela världen. Hit hörde idén om en unipolär värld, vars anglo-amerikanska ledning också tog sig rätten att avsätta regeringar som inte ville underkasta sig denna dominans, med hjälp av en politik för regimskiften genom färgrevolutioner och om så behövdes även med "humanitära" militära ingripanden. Denna politik är en stor del av förklaringen till flyktingkrisen, som i sin tur bidrog till att underminera samhällsfreden och sammanhållningen i Europa.

När denna nyliberala finanspolitik ledde till systemkrisen 2008 gjorde de västliga regeringarna ingenting för att försöka komma åt dess orsaker, utan öppnade penningkranarna med "kvantitativa lättnader", nollräntor och till och med minusräntor, för att kasinoekonomin skulle hållas i gång, samtidigt som befolkningen utsattes för ständigt nya åtstramningsprogram som ledde till kännbara sänkningar av levnadsstandarden. "Framgången" för den här hänsynslösa politiken består i att vi i dag står inför ett hot om att finanssystemet ska krascha igen, där det enda medlet som finns kvar är att centralbankerna nu går in direkt och finansierar skulderna och ger ut s.k. "helikopterpengar" – alla penningslussarna ska alltså öppnas på vid gavel, vilket ytterst sett bara kan sluta i en hyperinflation som den Tyskland upplevde 1923.

I stället för att ta itu med det akuta behovet av en omorganisation av det totalt bankrutta finanssystemet arbetar de ledande finansinstitutionerna sedan flera år tillbaka på att förverkliga fantasin att om man styr över finansströmmarna till grön teknik så ska det skapa en ny bonanza för kasinoekonomins fortbestånd.

Knappt hade Ursula von der Leyen tillträtt som EU-kommissionens nya ordförande förrän hon tillkännagav Europas "Green Deal", en monsterplan som i fortsättningen bara ska tillåta investeringar i gröna projekt i en "kretsloppsekonomi". Om detta Green Deal blir verklighet betyder det slutet för de europeiska industriländerna, en kraftigt sänkt levnadsstandard för befolkningen i stort och ett fall ner i politiskt, ekonomiskt och socialt kaos.

Premisserna som von der Leyens ekonomiska politik vilar på är lika absurda som påståendet att jorden är platt. Det är helt enkelt inte sant att det råder konsensus om den påstådda klimatkatastrofen. Mer än 700 välrenommerade forskare bestrider detta i ett öppet brev till FN:s generalsekreterare Guterres och avråder världens regeringar från att på grundval av odugliga klimatmodeller kasta bort biljontals euro på investeringar som skadar ekonomin och riskerar livet på många människor i länder som nekas tillgång till en kontinuerlig elförsörjning till överkomlig kostnad. De betonar också att koldioxid inte är en förorening utan tvärtom en positiv faktor i den globala biomassans tillväxt som ökar skördarna i hela världen. De bestrider också att den globala uppvärmningen, som är ett resultat av cykliska processer i vårt solsystem och i vilken den antropogena påverkan är helt försumbar, skulle förvärra naturkatastroferna. De uppmanar Guterres att i början av 2020 organisera en konstruktiv träff mellan världsledande forskare från båda sidorna i klimatdebatten.

Von der Leyen blottlägger sin nymalthusianska inställning och totala vetenskapliga inkompetens när hon gör gällande att Green Deal är Europas "människan på månen"-ögonblick och att det handlar om att "försona ekonomin med planeten". Detta språkbruk har hon hämtat från CBE Schellnhuber som i sin master plan från 2011 rörande ett "Samhällskontrakt om den stora omvandlingen" propagerar för att hela världsekonomin ska göras fossilfri och gång på gång talar om den "ändliga planeten". I andra sammanhang pratar han förstås också om att planeten bara "klarar av" att försörja en miljard människor.

Månlandningen är tvärtom uttryck för just det faktum att vi varken på planeten jorden eller någon annanstans i vårt universum befinner oss i ett slutet system, utan att den mänskliga skaparkraften hela tiden kan upptäcka nya principer för det fysiska universum vilka varje gång på nytt definierar vad som är resurser.

Ifråga om Green Deal handlar det alltså i verkligheten om befolkningsminskning och en nutida version av Morgenthauplanen, med den skillnaden att den här gången ska den planerade avindustrialiseringen inte förvandla Tyskland till en agrarstat, eftersom jordbruket också ska utrotas.

Vem tjänar på detta? Början till ett svar finner man om man går tillbaka till den brittisk-tyska klimatkonferens som ägde rum den 3 november 2004 på den brittiska ambassaden i Berlin. Den inleddes av självaste drottning Elizabeth och under konferensens gång utnämnde hon Schellnhuber till "Honorary Commander of the Most Excellent Order of the British Empire" (CBE). Konferensdeltagarna, bland vilka även Sir David King räknades, gjorde vid den tiden ingen hemlighet av att finanscentren London och Frankfurt skulle spela en nyckelroll i att styra om hela finanssektorn till klimatgeschäftet. Syftet med hela denna politik är att oberoende av brexit forma om hela EU på ett sådant sätt att det anammar det brittiska imperiets politik, och subversivt smyger in en grön ideologi framför allt i Kinas politik för den nya Sidenvägen och därmed hindrar den industrialisering av utvecklingsländerna som Kina verkar för.

Det som von der Leyen vill genomföra är inget annat än Schellnhubers "Stora omvandling", som redan 2015 talade om att förbränningsmotorn och användning av kol för elproduktion skulle vara helt avvecklade till 2030. Jag har under hela 2000-talet varnat för Schellnhubers inflytande. Lite väl sent inser nu chefen för Bosch, Volkmar Denner, att många jobb inom bilbranschen är hotade och kräver strukturstöd för bilregionerna.

Reaktionen är begriplig, men den belyser det tankefel som alla de miljoner människor som nu drar ut gå gatorna i många länder hotar att göra. Faran ligger i att man bara engagerar sig i den fråga som man själv är berörd av: Bönderna protesterar på grund av existenshotet mot jordbruket, lastbilschaufförerna på grund av bränslepriserna, sjukvårdarna på grund av personalbrist etc, etc. Vad händer med sådana proteströrelser? I bästa fall blir det några små eftergifter i konkreta fall, lite kompromisser, sedan sätter demoraliseringen in, protesten ebbar ut och de berörda står där med lång näsa.

Det som står på spel den här gången med Green Deal och omvandlingen till en kretsloppsekonomi – med sina vansinniga "övervakningsramar" för "energiförbrukningsmärkning, beräkningsmetodik, utveckling av en substitutionsstrategi, indikatorsystem, gränsvärdebestämning, normeringsförfaranden, anmälningsskyldigheter, återanvändningskriterier" etc – är industrisamhället och välfärdsstaten, som inte kommer att gå att upprätthålla med den låga energiflödestäthet i produktionsprocessen som von der Leyen eftersträvar. Med hennes politik kommer alla delar av samhället att behöva strukturstöd, bara det att den produktiva bas som skulle bekosta dessa strukturstöd inte längre finns. Ursula von der Leyen är i färd med att avskaffa Europa.

Det finns en lösning, men den kräver att alla som nu har förstått att EU-kommissionens politik leder till en katastrof försöker ta in hela bilden, och inte bara en enskild aspekt.

Vi behöver omgående:

1. en global bankdelning av Glass-Steagall-modell, för att sätta stopp för kasinoekonomin,

2. en nationalbank i traditionen från den tyska efterkrigstidens återuppbyggnadsbank KfW, som ger ut statliga krediter för investeringar i infrastruktur och realekonomi på basis av höga energiflödestätheter,

3. ett Nytt Bretton Woods-kreditsystem, som kan organisera ett långsiktigt samarbete med den nya Sidenvägen om en industrialisering av Sydvästasien och Afrika,

4. en stor internationell satsning på att utveckla fusionskraften och det internationella samarbetet kring rymdfärder för att uppnå den nödvändiga produktivitetshöjningen.

5. Vi måste byta ut den bakåtsträvande geopolitiken och konfrontationen med Ryssland och Kina, som von der Leyen står för, mot ett förtroendeskapande samarbete om att nå mänsklighetens gemensamma mål.

Kina har sedan 2013, trots alla anti-kinesiska kampanjer, haft en industriell tillväxt på i genomsnitt 7,6 procent, och hela Asien har siktet inställt på ett asiatiskt århundrade. Om vi vill förhindra att Europa ska sjunka ner i en mörk tidsålder och att europeiska kulturskatter snart kommer att ställas ut på mongoliska museer som relikter av en civilisation oförmögen att övervinna sina oligarkiska strukturer, då behöver vi ett annat Europa än det som von der Leyen och detta EU står för.

zepp-larouche@eir.de