Tal av Jacques Cheminade: Vi behöver omgående en ny "Pecorakommission"

Tal på Schillerinstitutets konferens i Rüsselsheim den 21-22 februari 2009.

Det är förhör i den amerikanska kongressen. Året är 1933. På den ena sidan står J.P. Morgan jr, "Lejonet på Wall Street", som motvilligt låter sig förhöras. På den andra sidan står Ferdinand Pecora. Han njuter.

En het julieftermiddag ställer Pecora frågan till Morgan om han betalat inkomstskatt under 1933. Morgan tiger. Pecora tiger. Till slut svarar Lejonet på Wall Street: "Jag minns inte." Samma fråga ställs rörande 1931, sedan 1932, och svaret blir detsamma - "Jag minns inte."

Då plockar Pecora fram sina papper, och avslöjar att J.P. Morgan aldrig har betalat någon inkomstskatt. Men han har inte brutit mot lagen. Det har varit fullt lagligt!

Den förutvarande finansministern Andrew Mellon hade, förklarade Pecora, snickrat till skattelagstiftningen på så sätt att Morgan och hans gelikar aldrig skulle behöva betala någon skatt. Al Capone skulle aldrig ha åkt i fängelse om han hade varit bundis med "Andy" Mellon.

Pecora visade sedan att hela huset Morgan och dess kompanjoner under de föregående fem åren hade betalat summa summarum 5.000 dollar i skatt, i en enda inbetalning 1931. Sedan kom listan över J.P. Morgans och hans kompanjoners tillgångar. De ägde nästan hela den amerikanska ekonomin, tillsammans med sina brittiska vänner. Och därefter kom listan över J.P. Morgans "gynnade bankkunder", d.v.s. bankens inflytelserika vänner, däribland ex-presidenten Calvin Coolidge, som fick köpa aktier i banken till starkt reducerat pris. Den totala kontrollen över den amerikanska ekonomin stod då klar.

Detta utspelade sig i den amerikanska senatens bank- och valutapolitiska utskott, där Ferdinand Pecora var chefsjuristen i en utredning av banker och börsmäklare på Wall Street, som tillsatts efter kraschen 1929. Ferdinand Pecora var född på Sicilien, hans far en invandrad skomakare. Han var från början en framstegsvänlig republikan - han var inte en demokrat - och han fick utnämningen under Herbert Hoovers sista månader som president. Som tuff biträdande statsåklagare i New York County hade han specialiserat sig på att stänga mer än hundra tillståndslösa mäklarkontor, s.k. "bucket shops": det var olagliga mäklarkontor med kontoret på fickan, dit folk gick för att spekulera i aktiekursernas rörelser, och lade sina bud i hinkar, "buckets". Det var den primitiva föregångaren till vår tids derivathandel.

Pecora hade hjälp av John T. Flynn, en irländsk-amerikansk journalist, och Max Lowenthal, en judisk jurist. Det var inte den vita anglo-saxiska protestantiska eliten precis. Det var den amerikanska republiken som slog tillbaka mot imperiet.

En italiensk-amerikan, en irländsk-amerikan och en judisk-amerikan  hade gått ihop om att omsätta grundningsfädernas anda i handling, mot de anglo-amerikanska stormännen på Wall Street: den vita anglo-saxiska protestantiska eliten. Deras projekt var tvärpolitiskt, det stödde sig på den amerikanska självständighetsförklaringen och författningsrätten. Vi kan förstå hur de måste ha njutit av att gräva upp sanningen i ljuset, och varit beredda att bli illa omtyckta för det - som Lyndon LaRouche skulle säga, "illa omtyckt när det verkligen känns bra".

Vi som delar deras uppsåt blir inspirerade av dem till att kräva en ny Pecorakommission i våra respektive länder, en grundlig undersökning - nu, som då - av tvillingkrascherna på fastighets- och aktiemarknaden, som kan skapa det nödvändiga intellektuella klimatet och opinionsstödet för att få till stånd en förändring, som Ron Chernow, författare till "The House of Morgan" och "Alexander Hamilton" skrev i New York Times den 5 januari 2009. Innan dess hade Lyndon LaRouche förstås krävt en ny Pecorakommission. Den är ännu mer nödvändig nu än den var då, eftersom den globala finanskollaps som vi nu sett början på kommer att få mycket mera långtgående konsekvenser än kraschen 1929. Om den får fortsätta kommer den att leda till en upprepning av 1300-talets digerdöd, men nu inte begränsad till Europa, utan spridd över hela världen.

Pecora klädde av översteprästerna

Låt oss se på vad Pecora lyckades åstadkomma. Det brukar heta att han lyckades få fram bevis för "oegentliga metoder" - bedrägeri rent ut sagt - på finansmarknaderna. Det var ett bedrägeri som gynnade de redan rika i den inre kretsen, på småspararnas bekostnad. Visst gjorde han det. Men han gjorde mycket mer än så. Han grillade, utan förbarmande, de mest ryktbara namnen i finansvärlden. Han började inte med Morgan. Anklagelserna mot Morgan var ett slags apoteos. Han började med Charles Mitchell, vd och styrelseordförande i National City Bank. Han bevisade att Mitchell hade spekulerat mot sin egen bank, han hade sålt aktier i banken och tjänat massor med pengar på det, i kraschen. Han spekulerade mot sina egna aktier, vilket var förbjudet i lag. Det är samma sak som Goldman Sachs har gjort, de har sålt subprime-lån till sina klienter, och sedan blankat dem till sig själva.

Han avslöjade Mitchells smutsiga affärer med den dåvarande presidenten på Kuba, Gerardo "the Butcher" Machado. National City Bank hade lyckats bli kvitt 31 miljoner dollar i värdelösa kubanska sockerlån, genom att överföra dem till aktieägarna i National Citys kubanska dotterbolag, utan att de visste om det, och ruinerat dem. Man hade dumpat värdelösa peruanska statsobligationer på sina egna, intet ont anande bankkunder.

Pecora avslöjade också den största svindeln i den amerikanska bankhistorien vid den tiden, National City Banks övertagande av gruvbolaget Anaconda Copper, och han visade att Mitchell var gammal kompis med ... finansminister Andy Mellon! Som hade styrt landet fram till dess, under presidenterna Harding, Coolidge och Hoover.

Kom ihåg att det var Mellon Scaife-stiftelsen som finansierade kampanjen mot oss, mot Lyndon LaRouche, på 1980-talet och presskampanjen mot Clinton på 1990-talet som nästan ledde till ett riksrättsåtal. Den kampanjen stoppade vid den tiden Clintons strävan att få igenom en ny internationell finansarkitektur, och den skapade opinionstrycket som gjorde att man kunde upphäva Glass-Steagall Act genom Gramm-Leach-Bliley Act den 12 november 1999.

Därefter grillades Albert Wiggin, chefen för Chase National Bank. Pecora avslöjade att även han hade blankat Chaseaktier under kraschen, och tjänat storkovan på bankens och dess kunders bekostnad. Näst på tur var Richard Whitney, chefen för New York-börsen, som fick krypa bakom galler, i Sing Sing-fängelset.

Pecora avlönades av senatsutskottet med 255 dollar i månaden, en månadslön som var mindre än vad de flesta Wall Street-mandarinerna delade ut varje vecka i fickpengar. Och han klädde av översteprästerna, han fick dem att framstå som löjliga, småaktiga och giriga, precis som de var. Pecora hade vid det laget blivit en amerikansk folkhjälte.

Roosevelts berömda installationstal den 4 mars 1933 mot "vår tids månglare" ägde rum i ett politiskt klimat som hade formats av Pecora och hans senatsförhör. Striden var hård. Roosevelts budgetchef, som var en Morgan-bulvan i administrationen, förklarade allvarsamt: "Detta är slutet för den västerländska civilisationen." Och det var nu som Keynes skrev sitt brev till Roosevelt där han bad honom att gå "mera varsamt" fram.

Pecora-utredningen var därmed mycket mer än bara ett angrepp på bankerna och Wall Street. Hela systemet stod anklagat; det var inte bara ett "modigt, pragmatiskt" initiativ från Ferdinand Pecoras sida, utan en politisk bredsida mot oligarkin. Kulmen nåddes när Glass, som stod på skurkarnas sida, hoppade upp till Morgans försvar och sa: "Det måste bli ett stopp på detta! Detta är en cirkus! Det enda som fattas är jordnötterna och läsken."

Morgan nappade på idén, och till nästa senatsförhör tog han med sig, som en "kul grej", en cirkusdvärg som fick sitta i hans knä. Pecora och Roosevelt-lägret var snabba att vända detta till sin egen fördel - vilket man måste göra i sådana lägen. Bilden av Morgan med dvärgen i knät publicerades i tidningarna i hela världen: Morgans arrogans och människoförakt exponerades, och han var slut som en maktfaktor på Wall Street.

Till och med New York Times, som hade angripit Pecora - som "vulgär, svettig, billiga applåder, med cigarren i mungipan", så obrittisk - tvingades backa och erkänna att J.P. Morgans maktställning inte bara var "en djupt rotad, allmänt utbredd vanföreställning", som Thomas Lamont hade sagt, utan ett faktum, ett skrämmande faktum. Det var en makt som sträckte sig in i USA:s alla vrår, i statliga myndigheter och i företagsvärlden. Roosevelts finansminister Woodin, som fanns med på Morgans lista med "gynnade bankkunder", tvingades avgå samma dag, den 26 maj 1933, som Glass och Pecora rök ihop i cirkusfrågan. Samma dag avskaffade Roosevelt möjligheten att skriva in en guldparagraf i privata kontrakt, och satte därmed punkt för Wall Streets spekulation i guld. Samma dag röstades industrilagstiftningen igenom i kongressen, vilket gav presidenten utökade befogenheter att införa tullar för att skydda den amerikanska industrin.

Statens makt över Wall Street

Det handlade alltså inte bara om att sätta dit "the banksters", som de kom att kallas, utan om en brett upplagd politisk kampanj. Pecora visade på kontrasten mellan de miljoner amerikaner som levde i en skriande fattigdom, utkastade på gatan av depressionen, och den lyx som storfräsarna på Wall Street och deras politiska hejdukar vältrade sig i. Pecoras senatsförhör var ingen skådeprocess utan resultatet av ett långvarigt, mödosamt utredningsarbete, för att öppna medborgarnas ögon. När bankirerna på Wall Street kallades till förhören var 17 miljoner amerikaner arbetslösa och 40 procent av alla banker i USA hade gått omkull. Till och med musiken var depressionsmusik: "Brother, Can You Spare a Dime?" var den populäraste slagdängan. Det fanns tusentals läger för migrantarbetare, överfulla, smutsiga, hälsofarliga, som döptes till "Hoovervilles", efter president Hoover som sagt att "konjunkturuppgången väntar runt hörnet". Tidningar kallas "Hooverfiltar" och cyklar kallades "Hooverbilar".

I detta samhällsklimat var Pecora och hans förhör som en strålkastare, som lyste upp mörkret och avslöjade vad som gömde sig där. Genom att avslöja bedrägerierna, hur man hade skapat fiktivt kapital, och lekt med pengarna på ett sätt som kostat andra människor livet, visade Pecora för de vanliga amerikanerna att de hade någon som försvarade dem i kongressen, och ytterligare en i presidentämbetet, som var smarta, och brydde sig om dem. Det finns en bild på Pecora, där man ser hur glad han är. Pecora med "cigarren i mungipan"! Han triumferar! Det är David som håller på att besegra Goliat! Han strålar av glädje, av ledarskap, känslan att det goda kan segra, att skurkarna kan få sin dom.

Pecora hade åstadkommit följande: Han hade personligen lett utfrågningen av högdjuren inom finansvärlden med en obeveklig beslutsamhet att gräva fram sanningen - sanningsfrågan är det viktiga med Pecorakommissionen - sanningen om det som Roosevelt under valkampanjen hade kallat "det hänsynslösa trixandet från börsjobbare, och näringslivet". Pecora hade fått i gång en verklig ekonomisk debatt, som kretsade kring vad ekonomi egentligen är. Han hade sett till att medierapporteringen fungerade som utbildning av befolkningen, ett öppet forum om orsakerna till depressionen, som befriade befolkningen från de skuldkänslor som oligarkin hade försökt trycka ner dem med. Pecora hade inte bara rätt att kalla personer att avge vittnesmål, precis som en åklagare; han hade också tillgång till bankernas räkenskaper. Det var därmed inte bara ord som stod mot ord, utan idéer underbyggda av klara fakta.

Det var inte debatten i sig som var viktig, utan de lagar den skulle komma att leda till, hävstångseffekten på lagstiftningsområdet, kan man säga. För det ändamålet samlade Pecora ihop 171 lådor med material samt vittnesmål som fyllde mer än 12.000 tryckta sidor. Förhören ledde till inrättandet av nya institutioner, som slog fast statens makt över Wall Street och, på ett djupare plan, den amerikanska författningens överhöghet. Det var inte bara institutioner som radades upp bredvid varandra, utan det var en genomtänkt struktur för att kunna forma ett samhällsklimat.

"Bankstrarna" var nere för räkning, och USA:s kongress sporrades av avslöjandena till att rösta igenom: 1933 års Securities Act, 1934 års Securities Exchange Act, inrättandet 1935 av Securities and Exchange Commission, som skulle tillse efterlevnaden av de nya lagarna. Samt Emergency Banking Act, i samband med det berömda beslutet att tillfälligt stänga bankerna, Homeowners Loan Corporation, föregångaren till LaRouches mera omfattande Homeowners and Bank Protection Act, Glass-Steagall Act, i slutet av juni 1933, som drog upp rågången mellan affärsbanker och investmentbanker, och mellan banker och försäkringsbolag. Och även Wheeler-Rayburn Public Utility Holding Company Act.

När Pecora avslutade sin utredning den 2 juli 1934 utsågs han av Roosevelt till att leda tillsynsmyndigheten Securities and Exchange Commission. Och 1939 skrev han sin berömda bok om sitt statliga utredningsarbete, "Wall Street Under Oath" (Wall Street vittnar under ed) med den ofta förbisedda undertiteln "The Story of Our Modern Money Changers" (Berättelsen om vår tids månglare).

I förordet till boken skriver Pecora: "Under ytan på den statliga regleringen av värdepappersmarknaden ger samma krafter som gav upphov till de utsvävande spekulativa överdrifterna under 1929 års 'börsyra' fortfarande prov på sin existens och inflytande. För tillfället visserligen tillbakaträngda kan det inte råda något tvivel om att de, erbjudna ett lämpligt tillfälle, genast skulle återuppta sin fördärvbringande verksamhet."

I själva boken skriver han: "Om allt som hade gjorts för dessa planers befrämjande hade uppdagats, hade de inte länge överlevt i offentlighetens och kritikens starka belysning. Lagvrängning och beckmörker var bankirernas pålitligaste bundsförvanter."

Vad Pecora säger är att det fanns mycket kvar att göra då, och det är upp till oss att ta vid där han slutade. Det var faktiskt regleringarna från den tiden som avskaffades eller urvattnades i den "nya ekonomins" lössläppta och kriminella atmosfär: dollarns losskoppling från guldet den 15 augusti 1971, "Big Bang" i London - Thatchers stora avreglering den 27 oktober 1986, Alan Greenspans euforiska dårskaper med början 1987 och 1990-talets Washington Consensus. Att det, under den här historiska perioden, var London som var språngbrädan för Wall Streets gangsterism, ser man om man tittar närmare på en viss Joseph Casano, försäkringsbolaget AIG:s representant i London, som där, i Michael Milkens efterföljd, uppfann den beryktade CDOn, Collateralized Debt Obligation, som gjorde att en skuld kunde förvandlas till en tillgång, sedan realiseras som pengar, sedan omvandlas till ännu mera skulder och ännu mera tillgångar, som skulle sätta snöbollen i rullning - och döda ekonomier och människor.

Vi behöver alltså en ny Pecorakommission. Lyndon LaRouche krävde det först. Vi i hans rörelse har krävt det i vart och ett av våra länder. I Frankrike har vi fått stöd för det kravet från ett 50-tal borgmästare och runt 1.500 individer. Ett hundratal experter, som Ron Chernow, har efterfrågat det. Bernie Sanders, som är oberoende senator från Vermont, skrev i The Nation: "Låt Wall Street vittna under ed." Den republikanske senatorn Richard Shelby har krävt det, liksom den brittiske finansexperten Stephen Lewis, som den 9 januari i år berättade om sitt personliga möte med domare Pecora, i "Investigating the Financial Crisis and My Passion for Borsalino Hats".

Barney Franks sabotage i dag

En Pecorakommission kan lätt bli en sak i sig, men det var verkligen inte så varken Pecora själv eller Roosevelt såg på det. I dag finns det utskott som frågar ut bankirer, och ställer idiotiska frågor som: "Vad gjorde du med pengarna?" Ställ aldrig den frågan till en bankir - han kommer aldrig att respektera dig efter det.

När den amerikanska senatens bankutskott, med stöd från ordföranden för representanthusets bankutskott Barney Frank, kallade till förhör om hur man kan reglera finansmarknaderna, mynnade det ut i ingenting. Det var en teknisk utfrågning, inte en politisk, som Pecoras. Barney Frank - är han imbecill, eller en finanspirat, eller båda? - saboterade försöken att tygla den 1.400 miljarder dollar stora otyglade derivatmarknaden. Han till och med stoppade en motion som skulle ha förbjudit ren blankning, d.v.s. vadslagning med värdepapper som man inte äger. Commodities Futures Trading Commission bad försynt om ett förbud mot handel med kreditförsäkringar, s.k. CDS, Credit Default Swaps, vilket är en mycket märklig form av värdepapper - det är spekulation i att någon ska dö, eller gå i konkurs. Till och med det nekades! Commodities Futures Trading Commission hade formulerat det så försiktigt: "under vissa villkor och med presidentens samtycke". Men Barney Frank sa nej. "Wall Street gillar inte förslaget, Nancy Pelosi och jag håller med Wall Street." Så förslaget föll.

Lyndon LaRouche kommenterade: "Vi är inne i den värsta finansiella och ekonomiska krisen i USA:s historia. Inget som kan jämföras med detta har inträffat sedan huset Bardis fall, som blev början till en ny mörk tid i Europa. En tredjedel av Europas befolkning dog, som en konsekvens av att Lombard-banksystemet kollapsade. Nu ser jag Barney Frank uppföra sig som någonting hämtat från Bocaccios Decameron, som skuttar omkring och förnekar verkligheten, medan civilisationen faller sönder runt omkring honom. Detta är illvilja. Detta är ondska."

I Frankrike bad nationalförsamlingen och senaten mycket hovsamt bankirerna att komma och låta sig utfrågas, utan att kunna sätta någon makt bakom orden och utan någon rätt till insyn i bankerna. Det är som om Pecora, innan han började sin utfrågning, skulle ha huggit av sig händer och fötter.

Bankirerna sa att staten hade erbjudit dem pengarna, och att de var tvungna att ta emot dem. Men bankerna var förstås i så gott skick att de lika gärna hade kunnat tacka nej! Med andra ord: De stoppade pengarna i fickan utan att ens säga "tack". En av bankirerna sa: "När det heter att staten skänkt pengar till bankerna får det en katastrofal effekt när en kund kommer och vill ha ett lån och vi måste säga nej. Det finns inget 'kreditstopp' i Frankrike, bara opålitliga kunder." Uttalandet väckte viss munterhet; någon menade att bankirernas näsor räckte hela vägen från nationalförsamlingen till Madeleinekyrkan på andra sidan Seinefloden.

Allt det där är naturligtvis löjligt; det har ingenting med någon Pecorakommission att göra, förutom ordet "kommission" eller "utfrågning".

Mina frågor till bankcheferna

I mitt eget upprop efterlyser jag en riktig utfrågning, gällande inte bara vad bankerna gör med pengarna de fått från staten, utan allt vad de sysslat med de senaste 40 åren, precis som Pecora gjorde. Inte som en isolerad fråga, utan en utredning för att byta ut "finansiell tid" mot "ekonomisk tid", i ett politiskt sammanhang. Jag begär rätt att vid vite kalla personer att infinna sig inför kommissionen, rätt att utkräva bankernas räkenskapshandlingar, närvaro av jurister i kommissionen samt möjlighet att temporärt sätta banker under tvångsförvaltning. Och jag vill själv gärna vara med och ställa frågor - eller hjälpa de andra att ställa frågor.

"Men m'sieur, m'sieur! Vad är det ni säger? Det går inte för sig! Det är emot spelreglerna! Non!"

Lyndon LaRouche, Helga Zepp-LaRouche och även jag själv har specialiserat oss på att begära det omöjliga, det som sedan med tiden, vartefter krisen fördjupas, blir det som alla talar om. Om vi inte ser tillbaka på vad som hänt i det förgångna, har vi ingen möjlighet att bemästra framtiden.

Några frågor som jag skulle ställa är:

"Hur kommer det sig att era räntemarginaler ökar, och ändå lånar ni ut så lite?"

"Varför ger ni inte de små och medelstora företagen de lån som de ber om? Antingen är era banker mycket värre ute än ni säger, eller så försöker ni profitera på krisen - eller bådadera: Kan ni vara så snälla och förklara."

"Hur kunde ni, herrar Bebear och Pebereau, säga att komplexiteten i finanssystemet var garanten för placerarnas pengar, och för ekonomin? Nu lägger ni ju skulden på komplexiteten, och inte på er själva? De flesta av er, liksom Frankrikes premiärminister, lägger skulden på skatteparadisen. Men varför fortsätter ni då att öppna kontor i dessa skatteparadis? I Jersey, Bahamas, Virgin Islands, Cayman Islands? Kan ni förklara?"

"Varför, herr Josef Ackerman, ville ni att en Bad Bank skulle ta hand om Deutsche Banks förgiftade papper 2003, när ni samtidigt sa att allt var frid och fröjd?"

"Varför, herrar direktörer på Société Générale, varför sa ni åt ert schweiziska kontor att kliva ur Madoff-placeringarna 2005, utan att säga något till era kunder? Var så vänliga och förklara."

"Varför har statsobligationerna inom eurozonen så olika räntesatser? Tioåriga statsobligationer har 5,8 procents ränta i Grekland, 4,6 procent i Italien, 5,5 procent i Irland och 3,2 procent i Tyskland, och 3,6 procent i Frankrike. Det finns ju en solidaritetsklausul i eurozonen, och då borde räntan vara densamma. Mina herrar bankirer, spekulerar ni kanske i en eurokollaps, samtidigt som ni säger offentligt att det vore en 'katastrof' och att det aldrig kan hända?"

Och till slut:

"Antonio Maria Costa, chefen för FN:s narkotikakontor, har nyligen sagt, enligt den österrikiska tidningen Profil den 27 januari: 'Just nu är knarkpengarna ofta det enda likvida investeringskapitalet, som kan köpa till exempel fastigheter. Banksystemets största problem under andra halvåret 2008 var likviditet, och därför blev detta likvida kapital en betydelsefull faktor.' Varför, herr Trichet, har ni låtit ECB ge många miljarder euro i likviditet till Banco Santander och andra banker i utbyte mot deras förgiftade papper, när dessa banker har drivit upp fastighetspriserna i Spanien med hjälp av pengar som kommer från en viss typ av produktion i Syd- och Mellanamerika? Vi vill ta en närmare titt på er bokföring."

Räkna inte med att Barney Frank och hans kolleger i andra länder kommer att ställa dessa frågor. De är alldeles för hovsamma för det. Varför har ingen ny "Pecorakommission" tillsatts? Politisk feghet.

Fascistisk kupp förbereddes i USA

Nu går vi tillbaka till USA 1933-34. I februari 1933 utsattes Roosevelt, som var vald till president men ännu inte hade tillträtt, för ett mordförsök och borgmästaren i Chicago som var med honom dödades. Detta omtalas nästan inte alls i historieböckerna.

Under våren 1933, från april till och med juni, svettades bankirerna inför Pecorakommissionen och Wall Street var på väg att besegras. Vad hände då? Man började förbereda en fascistisk statskupp i USA! Det var inte bara det att George W. Bushs farfar, Prescott Bush, och andra bankirer i USA hjälpte Hitler att komma till makten i Tyskland, utan de förberedde en fascistisk statskupp i själva USA!

Time hyllade Benito Mussolini, precis som Life och Fortune, som gavs ut av Henry och Claire Booth Luce, som representerade synarkin i USA. De angrep Roosevelt och Pecora, och hyllade Mussolini.

Om man tittar på vad Time gör i dag, när de angriper Barack Obama genom att jämföra honom med Roosevelt, och dessutom med rasistiska anspelningar som verkligen är avskyvärda, och om man vet att de förberedde en fascistisk kupp mot Roosevelt, så ser man vad budskapet från George Soros och hans anhang är: "Det är bäst att du sköter dig. Gör det som du har blivit betald för. Lyssna inte på LaRouche, han representerar Roosevelt i dag. Lyssna inte på honom."

Om man känner till vad som hände då, 1933-34, så kan man se att USA står inför samma typ av hot i dag; avsikten är densamma och man ger sig på samma typ av personer.

Vad var det som låg bakom kampanjen mot Roosevelt och Pecora, till förmån för Mussolini? Det var den statskupp som Wall Street och Londons City förberedde för att bli av med Roosevelt. Kanske inte genom att döda honom, men genom att försvaga honom, så att han skulle bli som den franske presidenten vid den tiden, en nickedocka till president. Eller, som en oligark vid den tiden uttryckte det, att göra med Roosevelt det som Mussolini gjorde med kungen i Italien.

Deras främsta verktyg var American Legion, som i folkmun kallades "The Royals", de kungliga, på grund av deras brittiska framtoning. American Legions ledare Alwin Owsley sa 1923: "Om så behövs är American Legion redo att försvara vårt lands institutioner och ideal, på samma sätt som fascisterna behandlade de destruktiva krafter som hotade Italien. ... Glöm inte att för USA är American Legion vad fascisterna är för dagens Italien."

Åren 1931, 1932, 1934 var det många - inte bara American Legion - som hyllade Mussolini och angrep Roosevelt. Förutom American Legion och Ku Klux Klan skapades en rad paramilitära fascistiska grupper i USA med namn som Silver Shirts, Crusaders och Sentinels of the Republic. I Kalifornien bildade skådespelaren Victor McLaughlin The California Light Brigades. Dessa grupper var inte betydelsefulla i sig, men de skulle skapa klimatet för ett fascistliknande styre i USA. Missnöjet bland krigsveteranerna exploaterades. I juli 1932 strömmade arga krigsveteraner till Washington för att driva igenom sitt krav - sitt legitima krav - på att kongressen skulle rösta igenom den s.k. Bonus Bill, till stöd för arbetslösa och utsvultna krigsveteraner. Ledaren för denna s.k. Bonus Army, generalmajor Smedley Darlington Butler, som var en sann amerikansk patriot, fast i vissa lägen vilseledd, lyckades förhindra att det kom till våldsamheter.

Tanken hos bankfamiljerna Morgan och Lehman, tillsammans med brittiska och italienska fascistagenter, var att locka Butler att sätta i gång en ny aktion med krigsveteranerna, nu riktad mot Roosevelt. Nyckelpersonen på fältet hette Gerald MacGuire. Hans uppdragsgivare var överste Grayson Mallet-Prevost Murphy, som var en av Morgans "gynnade bankkunder" och satt med i ledningen för Morgan Guaranty Trust. Han brukade pryda sig med en utmärkelse som han fått av Mussolini. MacGuire fick pengar från familjerna Lehman, Morgan och Singer. Det gjordes försök att köpa Butler med Singer-pengar. Det gjordes också försök att locka till sig Frank N. Belgrano jr, som valdes till American Legion-ordförande hösten 1933. Denne Belgrano var vice styrelseordförande i Bank of Italy/Bank of America, som skötte Mussolinis affärskonton i USA.

Det var vid den här tiden som Roosevelts USA, den 6 november 1933, blev det första västlandet som officiellt erkände Sovjetunionen. Bankirerna kastade sig över Roosevelt, och sa att detta var ett "nytt Rapallofördrag" med ryssarna. Och britterna fruktade mer än några andra att Roosevelt skulle omintetgöra deras planer på att hetsa Hitler mot Stalin och Stalin mot Hitler. Thomas Lehman höll vid den här tiden ett tal inför Foreign Policy Association där han höjde Mussolinis fascism till skyarna som det bästa av alla system, både ekonomiskt och samhällspolitiskt. Den 1 december 1933 reste MacGuire till Europa och när han kom tillbaka hade han bestämt sig för att regelrätt fascism inte passade för USA, utan han hyllade en annan modell: den franska modellen! Fascism med krigsveteraner, Croix du feu, Eldkorset, som senare blev Parti Social Francais, som grundades för att stoppa Roosevelts vän och bundsförvant i Frankrike, Léon Blum. MacGuire hänvisade också till Le Cagoule, den paramilitära organisationen som planerade en fascistisk kupp mot Folkfrontens styre i Frankrike.

Men Roosevelt byggde upp sin bas, i Pecorakommissionens anda. Han stoppade utmätningar av bostäder, han införde garanterade priser för jordbrukarna, 1935 års Wagner Act för löntagarna, Tennessee Valley Authority, elektrifiering, återuppbyggnad med hjälp av Reconstruction Finance Corporation och Works Progress Administration.

Kuppförsöket misslyckades. Roosevelt hade blivit alldeles för populär. Han vann folkets stöd genom sin kamp. De som nu angriper honom hatar honom för det: för att han vann. Trots att du Pont-familjen hade anslutit sig till kuppmakarlägret, och stod beredd att leverera vapen via Remington Company. Butler kom till insikt om att han blivit manipulerad, och fördömde kuppen. Då gjorde den samlade pressen, från New York Times till veckotidningarna, narr av Butler för det! Morgan själv sa att hela saken var så löjlig att han inte ville kommentera den, något sådant "kunde inte hända i USA".

Men "kupphypotesen", som den kallades, undersöktes av representanthusets särskilda kommission för utredning av nazistförbrytelser i USA, i något av en uppföljning till Pecorakommissionens avslöjanden. De båda undersökningarna måste ses tillsammans.

Jag har gått igenom allt detta för att visa att det som Pecora gjorde inte bara var ett arbete av teknisk art, utfört av en expert, en modig person, utan att det var en politisk strid, som fick stora politiska konsekvenser: representanthusets kommission publicerade en rapport den 15 februari 1935 som konstaterade: "Under det fåtal veckor vår kommission funnits till har den tagit del av material som visar att vissa personer gjorde ett försök att etablera en fascistisk organisation i det här landet. Det råder inget tvivel om att dessa försök diskuterades, planlades och kunde ha kommit att sättas i verket om och när de finansiella understödjarna fann det lämpligt."

Roosevelts New Deal var alltså politiken som visade vägen ut ur det fascistiska dilemmat, och förhindrade en fascistisk kupp. Den byggde på det gemensamma bästa och det "amerikanska systemets" fysisk-ekonomiska tradition. Det var inte monetarism, av varken det liberala eller dirigistiska slaget, utan Friedrich Lists, Alexander Hamiltons och Henry och Mathew Careys system. Roosevelt talade 1944 om ett globalt New Deal för hela världen men han förråddes av sin efterträdare på presidentposten Harry Truman, och av alla dem som låtsades stå bakom Roosevelt under kriget, men som trädde fram igen med Truman efter kriget.

Hotet vi står inför nu

Nu till sist något som jag tror är det allra viktigaste. Det som händer i dag, med den politik som förs i Storbritannien, USA och Europa, är att samma bankintressen som i Mussolinis Italien håller på att ta kommandot igen. Vi måste komma ihåg att Hitler och Mussolini, och Pétain i Frankrike, fördes till makten av internationella bank- och finansintressen, framför allt i Londons City, och deras lierade på Wall Street, för att härska över Europa genom att söndra, och krossa Ryssland, och framför allt USA. Detta var deras komplott, och det är fortfarande deras komplott.

Därför är kravet på en ny Pecorakommission inte någon isolerad fråga, utan ett vapen för att mobilisera människor till att förhindra att finansfascismen kommer tillbaka i den situation vi har i dag med stigande arbetslöshet och sönderslagning av den produktiva ekonomin. Så mycket av produktionsförmågan har förstörs att den relativa potentiella befolkningstätheten nu är lägre än den faktiska befolkningstätheten. Det betyder att förmågan att livnära och utveckla befolkningen är mindre än som behövs för den nuvarande folkmängden! Det som förhindrar en omläggning av politiken är exakt de finansintressen som vädrade morgonluft under efterkrigstiden, efter Roosevelts död.

Ferdinand Pecora är en förebild. Han svor i bankirernas heliga finanstempel, som en Rabelais-figur. Han såg sig medvetet som stående utanför systemet. Därför blev han en förebild, en som visade vägen fram, på ett glatt, humoristiskt sätt. Han utmanade omoralen i ett samhälle i kulturellt förfall.

Ett sådant agerande får till effekt att människor upptäckter - eller återupptäcker - sina möjligheter som människor. Det var förklaringen till Pecoras framgång, och det är det viktiga i dag.

Lyndon LaRouche har i sina senaste artiklar förklarat, att för att vi ska kunna fullgöra vårt uppdrag behövs det en förståelse av den fysikaliska rumtidens relativitet, till skillnad från den linjära tid som anges av klockans visare. Den fysikaliska rumtiden är skapelsens tid.

Nu vill jag visa er någonting. [Bild på John Maynard Keynes iförd Stålmannens S-märkta tröja.] Det här S:et står inte för Stålmannen, som man skulle kunna tro. Det står för sex och statistik. När Keynes reste iväg på smekmånad (som han kallade det) med Duncan Grant - som senare skulle gifta sig med Vanessa Bell, Virginia Woolfs syster - så skrev han ett brev från Orchid Islands till sin f.d. älskare Lytton Strachey, som också ett tag var Virginia Woolfs älskare, och även Duncan Grants. Med detta ville jag bara ge er en bild av konglomeraten i London - den här gruppen kallades Bloomsbury Set. Det är grupper av personer med olika intressen, som kommer samman kring det gemensamma intresset att härska över och trycka ner andra.

Kom ihåg att Keynes i förordet till den tyska utgåvan av sin "Theory of Employment, Interest and Money" 1937 skrev att den nazityska staten vid den tiden var den typ av stat som var bäst ägnad att tillämpa hans idéer. En fransk ekonom skrev 1942, när Keynes bok kom ut i fransk översättning, att den penningpolitik som Hjalmar Schacht förde i Tyskland från 1933 och framåt knappast hade varit tänkbar utan Keynes.

Keynes var alltså en beundrare av piraterna, och han ansåg att Storbritannien delvis var en skapelse av Sir Francis Drake.

Det sista jag vill visa er är två personer som verkade i Pecora-traditionen och omsatte de möjligheter som Pecora skapade i praktisk politik - de Gaulle och Roosevelt - var och en på sitt sätt. Det hette att de var "fientliga allierade" eller "allierade som fiender". Faktum är att båda var vilseförda av Churchill och av dåliga rådgivare på ömse sidor. Om man ser till deras avsikter, och på vad de uträttade, så slogs de faktiskt på samma sida, för båda regerade med siktet inställt på framtiden.

Vad händer med ett land som har ett sådant ledarskap? Man inser att tiden och rummet egentligen inte finns i sig, precis som LaRouche skriver. Man upplever hur tiden och rummet förändras, genom människans utvecklingsarbete; tiden och rummet är relativa, i fysikalisk mening. Man mäter inte längre rummet i kilometer, utan i den förkortade tid det tar att ta sig från en plats till en annan. Det tillryggalagda avståndet krymper ihop, tack vare en vetenskaplig upptäckt av en princip, tillämpad i form av ett tekniskt framsteg - höghastighetståg och magnettåg. Man börjar mäta tiden med demografiska mått, i ljuset av den ökande relativa befolkningstätheten, återigen relativt dynamiken i den tekniska utvecklingen.

Man har då kommit in i ett verkligt mänskligt universum. Ferdinand Pecora öppnade dörren till det, kan man säga. Vår uppgift och våra ramar, som sätts av världens och samhällets dramatiska kollaps, är att föra upp mänskligheten på en högre nivå. Vi måste ta fram förmågan att fly bort från avgrunden; det som hotar oss är verkligen avgrunden. Detta är chansen för mänskligheten att bli herre över sitt öde.

Och jag är, samtidigt som jag är arg över det som händer, också mycket hoppfull. Jag tror att, om vi alla fullgör vår uppgift, så går vi in i en period med en stegrad förmåga att "förmedla och ta emot djupa och passionerade tankar om människan och naturen", en förmåga som bor i vårt inre, och som är det värdefullaste vi har, i den tid som är nu.

Dokumentet tillhör dossiern: