Den 19 augusti 2005 avfyrade okända gärningsmän tre katjusjaraketer mot de amerikanska örlogsfartygen USS Ashland och USS Kearsarge, som låg för ankar utanför den jordanska hamnstaden Akaba vid Röda havet. Den ena raketen slog ner i en närliggande lagerlokal, den andra passerade mellan de två örlogsfartygen och den tredje raketen fortsatte mot israeliskt territorium och slog ned alldeles utanför flygplatsen i Elat. Ingen kom till skada vid angreppen, men om de två amerikanska örlogsfartygen hade träffats, kunde det ha utlöst en kedjereaktion.

Den 27 juli 2005 gick den amerikanske demokratiske f.d. presidentkandidaten Lyndon LaRouche ut med en varning till det amerikanska folket och dess politiska institutioner, om att kretsar i Vita huset runt vicepresident Dick Cheney stod beredda att utnyttja vilken ursäkt som helst för att inleda ett angrepp på Iran. LaRouche pekade på att USA:s strategiska kommando, StratCom, på direkt order från Cheney, hade utarbetat detaljerade planer för ett omfattande luftangrepp, som enligt Bush-regeringens kontroversiella militärdoktrin även kan inbegripa användning av taktiska kärnvapen. Ett sådant angrepp skulle utlösas om USA utsattes för ett nytt ”11 september”, oavsett om Iran var inblandat eller ej.

****

Raketangreppet mot de två örlogsfartygen i Akaba kan ha varit ett primitivt försök att upprepa ”Tonkinbuktincidenten” från 1964, där USA utnyttjade ett påhittat angrepp mot amerikanska örlogsfartyg för att trappa upp kriget mot Vietnam.

Som metafor för det ytterst akuta krigshotet använde LaRouche Barbara Tuchmans klassiska verk från 1962 om upptakten till första världskriget, ”The Guns of August”. (Det gjorde för övrigt också president John F. Kennedy under Kubakrisen. I boken ”Thirteen Days” skrev Robert F. Kennedy att presidenten just hade läst Tuchmans bok, och att han gjorde klart för sin stab att han inte tänkte upprepa de europeiska stormakternas idioti, så att man en gång skulle kunna skriva en liknande bok med titeln ”Missilerna i oktober”.) Och LaRouche satte med sin varning i högsta grad faran för ett nytt krig på den politiska dagordningen under den månaden.

När president Bush i en intervju i israelisk TV den 12 augusti uttalade sin standardformulering att ”alla möjligheter är uppe på bordet”, alltså inklusive militärmakt mot Iran, lät de internationella reaktionerna inte vänta på sig. Tysklands förbundskansler Schröder riktade en skarp maning till Europa och USA att definitivt utesluta möjligheten av ett militärt angrepp. Schröder beskrev situationen kring Iran som ”ytterst allvarlig” och möjligheten av ett militärt angrepp som ”extremt farlig”.

****

I Ryssland fick LaRouches varning bred täckning i pressen, och den 17 augusti, under en gemensam rysk-kinesisk militärövning, lät sig president Putin intervjuas av ryska journalister ombord på kryssaren Peter den store. Utan att direkt hänvisa till den nya amerikanska militärdoktrinen berörde han den mest skrämmande aspekten av ett eventuellt amerikanskt angrepp på Iran: risken för att taktiska kärnvapen kan komma att sättas in.

Putin sa bl.a.: ”Jag menar att en sänkning av tröskeln för användning av kärnvapen är en farlig tendens, eftersom någon kan frestas att använda dem. Om det sker kan det följas av nästa steg – ännu kraftigare kärnvapen sätts in, vilket kan leda till ett kärnvapenkrig. Det här är en ytterst farlig tendens i huvudet på vissa politiker och militärer.”

Putin – och hela världen – har verkligen anledning att vara bekymrad. Samma dag, den 17 augusti, kunde man i konservativa Washington Times läsa en artikel där Helle Dale, som leder Alison Center for International Studies, betecknade Irans beslut att starta kärnanläggningen i Isfahan som en ”utmanande handling”. Dale tyckte att Europa ögonblickligen borde avbryta alla investeringar och lånegarantier till Iran och att detta skulle följas av ”hot om en USA-ledd internationell militäraktion” som ”kommer att innebära användning av robusta kärnvapen, som tränger djupt ner i marken, gjorda för att förstöra tunnlar.”

Ännu mer skrämmande var en telefonintervju som EIR:s korrespondent i Vita huset, William Jones, gjorde med den pensionerade amerikanske generalen Paul E. Vallely den 15 augusti. General Vallely leder i dag det militära utskottet i Frank Gaffneys Center for Security Policy och är medlem i den neokonservativa hjärntrusten Iran Policy Committee, samt ofta förekommande som försvarspolitisk expert på den rabiat neokonservativa TV-kanalen Fox News.

I intervjun gjorde general Vallely klart att Bush-regeringen enligt hans uppfattning borde söka en direkt konfrontation med regimen i Teheran. Ett medel kunde vara en amerikansk flottblockad av Hormuzsundet, som snabbt skulle lamslå den iranska oljeexporten och livsmedelsimporten. Det skulle i general Vallelys värld framkalla ett desperat iranskt motdrag, som skulle kunna utlösa den militära konflikt som i alla fall kommer att inträffa förr eller senare. Och vad gäller västvärldens s.k. konfrontation med den islamiska världen hade general Vallely följande förslag:

– En annan sak vi jobbar med nu är att avskräcka den islamiska världen från att använda kärnvapen, ungefär som under det kalla kriget, när vi sa till ryssarna att om ni skjuter en endaste gång, så är tio av era städer borta. På ett eller annat sätt måste vi säga till det radikala islam, att vid första tecknet på att ett kärnvapen är på väg mot USA så blir Mecka och Medina till sand. Det blir inga pilgrimsfärder mer. Och de måste ju göra en pilgrimsfärd minst en gång i livet.

Vallely skrattade när han sa det, och fortsatte sedan:

– Inte för att vi skulle göra det, men faktum är att vi måste injaga lite gudsfruktan i dem. Det är det enda de begriper. Läste du för resten Ken Timmermans nya bok?

Boken han syftade på är ”Countdown to Crisis: The Coming Nuclear Showdown with Iran”. Han talade om möjliga, samtidiga attacker ”mot New York, Washington, och kanske Chicago eller Los Angeles. Tänk bara vad ett litet kärnvapen på 20 kiloton skulle ställa till med på Manhattan” – precis den typ av attack som Cheney och hans krigiska kabal skulle behöva, för att kunna sätta sina planer i verket.

I ett tidigare samtal hade general Vallely sagt att han visste att Usama bin-Ladin befann sig i Iran och att iranska dissidenter i Europa hade berättat för Ken Timmerman att Iran redan har kärnvapen.

– Alla vägar bär till Teheran, sa Vallely.

****

Vem är denne general Paul E. Vallely egentligen? EIR har grävt i egna och andras arkiv och talat med ledande kretsar i den amerikanska militären och funnit ett svar, som också delvis besvarar några av de allvarliga frågor som LaRouches pressmeddelande ”The Guns of August” gav upphov till: Finns det verkligen kretsar i USA som kan tänka sig att själva utlösa en ny ”11 september”-attack, för att provocera fram ett amerikanskt angrepp på Iran med kärnvapen? I så fall, vilka är de?

I mitten av augusti gav LaRouche intervjuer till två stora lokala radiostationer i USA, WLIB och TRNS, samt till den libenesiska satellit-TV-kanalen NewTV SAT. Här satte han namn på de kretsar i den amerikanska militärapparaten som kunde vara galna nog att utlösa ett nukleärt Ragnarök. LaRouche kallade dem ”spoon benders”, skedböjarna. Han syftade på en krets höga officerare som sedan slutet av 1970-talet har lyckats smyga in bisarra och t.o.m. rent ockulta idéer och arbetsmetoder i olika delar av USA:s väpnade styrkor och militära underrättelsetjänst.

I dag är dessa kretsar nära knutna till den politiska apparaten kring vicepresident Cheney, och deras metoder har bl.a. dykt upp i samband med tortyranklagelserna mot den amerikanska armén för behandlingen av fångarna på Guantánamobasen på Kuba och i Abu Ghraib-fängelset i Irak.

Och som framgår av Jeff Steinbergs artikel, korsar spåret från ”skedböjarna” på ett otäckt sätt spåret från flygkaparna den 11 september 2001.

(Ur EIR 26 aug. 2005)