Värre än "fake news": Mediernas censur av goda nyheter!

Veckoanalys av Helga Zepp-LaRouche
4 augusti 2018

Vi borde egentligen ha lärt oss av 1920- och 1930-talen att när kulturpessimismen får breda ut sig bland befolkningen så får det ödesdigra konsekvenser. Men idag breder kulturpessimismen ut sig i många västländer och framför allt i Tyskland i bristen på upplevda framtidsutsikter, vilket gör att fler och fler medborgare helt har gett upp hoppet om att själva kunna påverka någonting till det bättre, eller att de söker sig till högerpartier, som kanske kan erbjuda en ventil för vrede men inga lösningar. Skuld till denna utveckling är inte minst det politiska etablissemanget med sin TINA-politik (TINA = "there is no alternative", det finns inget alternativ) och de likriktade etablerade medierna, som tystar ner alla nyheter som faktiskt visar på ett alternativ.

Samtidigt sker just nu den kanske största strategiska förändringen någonsin. Under ledning av BRIKS-länderna orienterar sig en majoritet av utvecklingsländerna till ett nära vinn-vinn-samarbete, med målet att så snabbt som möjligt genomföra språnget till industrination och till en god levnadsstandard för hela befolkningen. Vid BRIKS-gruppens årskonferens i Johannesburg i juli deltog utvecklingsländernas viktigaste och största internationella organisationer, som t.ex. G77-gruppen i FN, de islamiska staternas samarbetsorganisation OIC, Mercosur i Latinamerika och Afrikanska unionen, för att gemensamt med BRIKS sluta sig samman i initiativet "Global South".

Det kinesiska Sidenvägsinitiativet och idén att inte längre inrikta relationerna på geopolitiska konfrontationer utan på ömsesidiga fördelar har dessutom förändrat det politiska klimatet i många regioner i världen i en helt och hållet positiv riktning. Den tillträdande nye pakistanske premiärministern Imran Khans valseger har till exempel för första gången skapat förutsättningar för att konflikten mellan Indien och Pakistan ska kunna lösas. Khan lovade att se till att för varje steg som Indien vill gå Pakistan till mötes, kommer hans land att gå Indien två steg till mötes. Samarbetet mellan BRIKS-länderna påverkar också Pakistan; Kina har traditionellt haft goda förbindelser med Pakistan, och nu har det skett ett möte på hög nivå mellan den pakistanska och den ryska flottan, efter att ryska och pakistanska marktrupper för första gången genomförde en gemensam manöver för bara ett år sedan.

Afrikas horn har också smittats av den nya samarbetsandan; Somalia, Djibouti, Eritrea och Etiopien, som förut varit fientligt sinnade till varandra, bygger nu massivt ut sina diplomatiska och ekonomiska förbindelser, något som i hög grad är de kinesiska investeringarnas förtjänst, framför allt bygget av järnvägen från Djibouti till Addis Abeba. Och tvärtemot den genomgående negativa medierapporteringen om de fortsatta förhandlingarna mellan Nord- och Sydkorea och USA går denna process framåt, med möjligheten att en ledande regeringsföreträdare från Nordkorea kan komma att tala inför FN:s generalförsamling i september.

Samtidigt har den syriska regeringen kommit igång med den ekonomiska återuppbyggnaden av Aleppo-provinsen. Det första momentet i trestegsprogrammet handlar om att återuppbygga infrastrukturen, det andra steget består av riktade hjälpinsatser till varje enskild drabbad familj, den tredje fasen är att se till att människor ska kunna känna sig säkra så att de som flytt vill komma hem igen, som provinsens viceguvernör Hamid Kenno förklarade. Den ryska militären har hjälpt till att skapa ett flyktingcentrum i Syrien, där flyktingar som återvänder från Jordanien, Libanon och Turkiet tas emot, för att slussas vidare till sina respektive hemorter. De ryska utrikes- och försvarsministerierna har hjälpt till att ta fram rutiner för ett ordnat flyktingåtervändande.

Goda nyheterna borde toppa nyhetssändningarna

Man kan tycka att den här typen av händelser självklart borde toppa nyhetssändningarna, och genast fylla alla klart tänkande människor med hopp om att världsfreden har blivit säkrare, att fattigdomen kan besegras och flyktingkrisen lösas på ett humant sätt. Men inte med ett enda ord rapporterar medierna om Global South-initiativet. I en artikel i Die Welt med en stor portion geopolitiskt spinn citeras Xi Jinpings tal på BRIKS-toppmötet: "Afrika har större utvecklingspotential än någon annan region i världen " – och vilken slutsats drar artikelförfattaren av det? Att "Kina arbetar på att utvidga sitt världsrike" och det kommande toppmötet mellan Kina och Afrikanska unionen i Peking i september är bara Xi Jinpings "charmoffensiv".

Meningen med denna censur av goda nyheter är förstås att det gamla nyliberala paradigmets politik ska framstå som den enda vägen. Om nu Kina – tillsammans med Indien, Ryssland och Japan – visar att Afrika mycket väl kan industrialiseras, och om det skulle rapporteras sanningsenligt om detta, så skulle ju någon kunna börja undra varför den afrikanska kontinenten efter seklers kolonialvälde och decennier med IMF:s beryktade lånevillkor befinner sig i sitt nuvarande prekära tillstånd, och om inte det är huvudorsaken till flyktingkrisen.

I stället för att tacka ja till Kinas upprepade erbjudande om att inom ramarna för den nya Sidenvägen få arbeta ihop med länderna i Afrika om att industrialisera dem, blockerar den tyska regeringen kinesiska investeringar i Tyskland, till exempel förvärvet av precisionsmaskintillverkaren Leifeld Metal Spinning, trots att diverse enkäter gett vid handen att kinesiska investerare alltid varit måna om att öka antalet jobb och höja lönerna. Var fanns regeringens veto när dussintals amerikanska och brittiska hedgefonder under de senaste åren har köpt upp allt från medelstora företag till bostadsföretag och infrastruktur, och sedan sålt godbitarna och låtit resten gå i putten?

Det är absurt att tro att man kan stoppa tillväxt- och utvecklingsländernas uppgång – enbart Indien och Kina har en befolkning på 2,6 miljarder människor – och tvinga på resten av världen geopolitikens nyliberala modell som det enda tänkbara. Blairs och Obamas politik att med hjälp av regimskiften och "humanitära" interventioner i ett slags nutida korståg omvända hela världen till den västerländska formen av demokrati har misslyckats kapitalt. Varken Kina eller Ryssland vill ha den modellen, och fler och fler utvecklingsländer väljer hellre den kinesiska modellen som förebild för sin egen utveckling.

Förklaringen till det är att BRIKS erbjuder en form av samarbete som sätter den ömsesidiga utvecklingen i fokus, medan "västvärlden" ger företräde åt den nyliberala modellen och därmed vinstmaximering för de få på de mångas bekostnad. I den övriga världen kan man inte heller undgå att se att EU plågas av en allt större oenighet mellan medlemsländerna, vare sig det gäller hanteringen av flyktingkrisen, frågan om ökad integration eller betoning på varje lands suveränitet, eller förhållandet till Kina, Ryssland och USA.

De eurocentristiska glasögonen hindrar dem från att se att merparten av mänskligheten, som representeras av BRIKS och Global South, har dragit slutsatsen av västvärldens nyliberala politik att det nuvarande systemet för hur världen styrs måste ses över och att man inte kan överlåta åt västvärlden att utforma den nödvändiga nya ordningen.

Dörren står öppen för EU

I stället för att arrogant sitta kvar på sina höga hästar, förälskade i sin egen inbillade överlägsenhet, och snart på den egna befolkningens bekostnad hamna vid sidan av historien, borde de europeiska länderna och USA tacka ja till Kinas och Rysslands inbjudan till dem att vara med och utforma det Nya Paradigmet. Trots strafftullarna som Trump infört fortsätter Kina att erbjuda sig att samarbeta med USA om att minska handelsunderskottet genom samriskprojekt i tredjeland. Och en talesperson för handelsministeriet säger: "Vi tror alltid att dåliga saker kan förvandlas till goda och utmaningar till möjligheter."

Och på de sydostasiatiska ASEAN-ländernas just avslutade utrikesministermöte i Singapore påminde den ryske utrikesministern Lavrov om att Putin på toppmötet mellan Ryssland och ASEAN i Sotji 2016 uppmanade de deltagande länderna att tänka på den enorma geopolitiska och geo-ekonomiska potential som den eurasiska kontinenten representerar, där Eurasiska ekonomiska unionen (EAEU), Shanghai Cooperation Organization (SCO) och ASEAN kompletterar varandra. Lavrov betonade att dörren fortfarande står öppen för EU, och det kan väl inte råda något tvivel om att EU av rent pragmatiska ekonomiska och affärsmässiga intressen borde ha ett intresse av det.

Men man kan också finna orsaker till ett sådant samarbete som går utanför det pragmatiska. Om Europa inte helt vill tappa bort sin humanistiska och klassiska kultur så skulle vi kunna återuppliva Nicolaus Cusanus', Leibniz' och Schillers idéer och ge vårt bidrag till mänsklighetens utveckling. Det skulle man med säkerhet inte få läsa om i de likriktade medierna. Men däremot på denna webbsida.

zepp-larouche@eir.de