Varför vindkraft inte fungerar

Varför fungerar inte vindkraft?

Det grundläggande problemet med vindkraften är detsamma som med solenergin. Den är ojämn och energigenomströmningen är alldeles för låg. Gregory Murphy, som skriver för 21st Century Science & Technology, har studerat problemet i Texas, där Barack Obamas kompis i energifrågan T. Boone Pickens håvar in stora statliga anslag till sina vindkraftparker, och jämfört det med kärnkraftverket Comanche Peak strax söder om Dallas. Kärnkraftverket har två reaktorer med en sammanlagd effekt på 2 500 MW. Det upptar en yta av ca 16 km2; inom området finns även en konstgjord sjö som används för kylning, men också för rekreationsändamål.

Hur många vindsnurror (med en effekt på 1,5 MW, tillverkade av General Electric, som Pickens valt för sina vindkraftparker) behövs det för att producera lika mycket energi som Comanche Peak-reaktorerna producerar?

Murphy skriver:

”Först delar vi den energimängd som reaktorerna producerar, 2 500 MW, med siffran som står på skylten som sitter på vindsnurran, 1,5 MW. Vi får då det antal vindsnurror som skulle behövas för att producera lika mycket energi som kärnreaktorerna: 1 667 vindsnurror.

Men stopp ett tag. … Eftersom vi tittar på vindkraften, och vilken energitäthet den har, så behöver vi veta hur man räknar ut verkningsgraden. Verkningsgraden är den energimängd som vindkraftverket faktiskt producerar delat med den effekt som det har på papperet. Det genomsnittliga vindkraftverket har en verkningsgrad på 25 procent, vilket betyder att det behövs fyra vindkraftverk för att komma upp i effekten som står på skylten på ett vindkraftverk. Det gör att vi måste multiplicera våra 1 667 vindsnurror med 4, och då kommer vi upp i 6 668 vindsnurror, med en angiven effekt på 1,5 MW vardera.

Nu kan vi titta på hur stor yta som skulle behövas för dessa 6 668 vindsnurror. General Electric, som tillverkar 1,5 MW-snurrorna som används i det här exemplet, rekommenderar ett avstånd mellan snurrorna på tre gånger diametern på snurrans rotorblad, för att vinden från rotorbladen inte ska påverka de andra snurrorna som står i närheten. GE rekommenderar också att om man har rader med vindsnurror ska avståndet mellan raderna vara fem gånger diametern på rotorbladen, så att raderna på ömse sidor också får del av den tillgängliga vinden.

General Electrics 1,5 MW-snurra har en rotordiameter på 77 meter. För att få en uppfattning om hur stor vindsnurran är, sveper rotorbladen över en yta som är så stor att en 747- jumbojet skulle få plats där. Håll det i minnet när vi går vidare.

För att räkna ut hur stor plats vindsnurrorna skulle ta multiplicerar vi först rotordiametern på 77 meter med 3, vilket ger ett avstånd på 231 meter mellan vindsnurrorna. Sedan räknar vi ut avståndet mellan raderna med vindsnurror genom att multiplicera rotordiametern på 77 meter med 5, vilket ger oss ett avstånd mellan raderna på 385 meter.

Om vi multiplicerar 231 med 385 får vi den yta som behövs för att placera ut en enda av våra 1,5 MW-snurror. Det blir 88 935 m2, d.v.s. ca 9 ha, för en enda vindsnurra. Om vi nu multiplicerar detta med 6 668 vindsnurror kommer vi upp i 593 km2, vilket är ca tre gånger så stor yta som staden Washington D.C. fyller. [Hela Göteborgs stad är 451 km2. Stockholms stad 209 km2.] Det verkar alltså som att det behövs en yta av 593 km2 full med vindsnurror för att komma upp i en produktionskapacitet vissa tider som är jämförbar med den man får på 16 km2 med kärnkraftverket (där det också finns en sjö som lämnar vatten till kyltornen).”

Murphys studie visar också att man luras av det som kallas vindkraftverkens tillgänglighetsgrad, vilket är den procentandel av tiden som vindsnurran eller vilken energikälla som helst är tillgänglig.

Murphy skriver:

”Vindkraftförespråkarna blandar avsiktligt ihop tillgänglighetsgrad och verkningsgrad i sitt PR-material, för att försöka visa att ett visst antal vindkraftverk kan producera lika mycket energi som ett kärnkraftverk. Faktum är att även om vindsnurran har en tillgänglighetsgrad på 100 procent eftersom den är tillgänglig att producera ström hela tiden, så producerar vindsnurrorna faktiskt mindre än 25 procent av tiden, och bara när det blåser. Det kan jämföras med kärnkraftverket, där tillgänglighetsgrad och verkningsgrad är densamma – runt 95 procent. Den enda gång som kärnreaktorn inte levererar kraft är när den är stängd för underhåll."

Sol- och vindkraft har ett annat problem gemensamt. Eftersom deras kraftproduktion är ojämn och oförutsebar måste det finnas reservkraft i ständig beredskap och ett komplext växelspel med kraftnätet, så att kraftflödet kan kopplas på och stängas av efter behov. Eftersom de med nödvändighet är placerade långt bort innebär vindkraftverken en extra kostnad för många mils dragningar av nya kraftledningar. I Texas kommer kostnaden för tiotals mil högspänningsledningar för de onödiga vindkraftsinstallationerna att läggas över på konsumenterna, som redan kommer att ha subventionerat vindkraftparkerna via jättelika skattelättnader för vindkraftspekulanterna.

Varken sol eller vind är seriösa svar på världens energibehov. De är snarare receptet för ett dödande av framåtskridandet och en folkmordsmässig minskning av världsbefolkningen. Det som Al Gore, den anglo-holländska oligarkins galjonsfigur i dess önskan om en ny mörk tid, verkligen vill komma åt är vetenskapen som sådan. När man nu till stor del har ödelagt USA:s förmåga att producera kärnkraft, vill man styra över det som finns kvar av det uppväxande släktets vetenskapsintresse till förbättrade solceller, påhittade klimathot och en katalogisering av utrotningshotade arter varav mänskligheten är den som klättrar snabbast på listan.

Vi kan skapa oss en bättre framtid. För första gången i historien har vi möjlighet att befria hela mänskligheten från nedbrytande slitgöra, sjukdomar och okunnighet. Men först måste vi komma över den irrationella rädslan för kärnkraften, och faktiskt för vetenskap över huvud taget, som Al Gores kontrollörer har försökt pracka på oss, av motiv som är otäckt ondskefulla.

Ovanstående är det sista avsnittet i artikeln ”You Can’t Get to Heaven on Solar Skates” av Larry Hecht i pamfletten ”Covered in Gore”, utgiven av LPAC/LYM, www.larouchepac.com/material/2008/08/17/covered-gore.html


Modern industri istället för grönt slavsamhälle!

Dokumentet tillhör dossiern: