Varför det amerikanska räddningspaketet till bankerna inte fungerar

Den största lögnen med Bushregeringens "räddningspaket" är att det är tillräckligt. Ännu har knappast förlusterna inom derivatmarknaden flutit upp till ytan. Derivatbubblan är mer än tusen gånger större än det 800 miljarder dollar stora paketet. Det betyder att en promilles förlust i derivatbubblan skulle kräva ett nytt lika stort paket. Europeiska Centralbankens förre chef Jacques Attali nämnde häromdagen att av världens totala finansmarknad på 2.000 tusen miljarder dollar, är derivatmarknaden på 1.406 tusen miljarder dollar! Jämfört med världens totala BNP på 50 tusen miljarder dollar är vi alla värre ute än Island, som ”bara” hade en finansmarknad på tio gånger BNP. Förtroendekrisen mellan bankerna kommer aldrig att lösas så länge bankerna har delar av denna gigantiska bubbla kvar i sin bokföring. Så länge paketet inte separerar bort de delar av finanssystemet, som inte går att rädda, från de som måste räddas, kan det inte fungera.

Den andra paketlögnen är att den gällde de amerikanska bankernas problem. En fjärdedel av paketet skall gå till hjälp åt de brittiska bankerna.

Den tredje paketlögnen är att den skulle stabilisera finanssystemet. Det gigantiska paketet, liksom annan ännu större påspädning av likviditet från Federal Reserve och olika centralbanker, ökar penningmängden samtidigt som den reala ekonomin inte ökas, utan minskas. Resultatet blir en hyperinflation, som kommer att slå sönder dollarn och skapa kaos i världshandeln. Det kommer också göra att statens insättargarantier inte kan skydda småspararna. Paketet saknar den expansion av den reala ekonomin som kan börja skapa värden i de dollar och andra värdepapper som redan nu består av alltför mycket luft.

Den fjärde paketlögnen är att den skulle leda till ett fungerande banksystem. Paketet är inte riktat till att expandera nyutlåning till företag och bostäder, utan bara på att hantera gamla förlustpapper. Nu råder en brutal kreditåtstramning i USA, när banker pga förluster av kapital måste dra ned på utlåningen och miljoner människor tvingas gå från sina hus. Boten blir värre än soten, när bankerna i kris tillåts ägna sig helt åt att försöka överleva. Det har vi i Sverige erfarenhet av från bankkrisen 1990-talet, som gjordes till en lång ekonomisk kris där 300.000 industriarbetare blev arbetslösa, 60.000 företag gick omkull, tre år av negativ tillväxt och statsskulden ökade med 1000 miljarder kr.

Den femte paketlögnen är att skattebetalarna skall få tillbaka sina pengar. Tanken med att staten tar över värdepapper från bankerna, är att de åter skall stiga i värde. Det förutsätter att finansmarknaden förmår att bygga upp en ny bubbla, vilket knappast är lämpligt, när det är den reala ekonomin som behöver expandera för att skapa mindre luft i systemet.

Det är knappast möjligt heller att den av Wall Street så hyllade "Svenska modellen" fungerar idag. Slaskhinken för skämda lån i Sverige hette Securum, men det var i en förgången tid då det i huvudsak var ett papper för varje belånat hus. Idag har värdepapperiseringen lett till att varje hus motsvaras av många fler papper, lånen har sålts vidare och utgjort värdegrund för utgivning av ännu större lån osv. De slaskpapper, som amerikanska staten idag tar över, har mycket liten förankring i något hus överhuvudtaget - hus, vars pris knappast kan pressas upp igen till de nivåer de hade när bubblan sprack förra året.

Riksgäldschefen Bo Lundgren skyndade till USA för att bidra med ännu mer lögner till paketet. Wall Street bjöd in honom för att säga att Securum gav svenska staten tillbaka pengarna för bankstödet, samtidigt som Sverige knappt hämtat sig från den katastrof bankstödet blev för hela den svenska ekonomin. Lundgren och svenska ministrar ljög om Securum, trots att de borde veta att Wall Street och andra internationella finanscentran har intresse av att inte bara USA, utan att också Sverige, och liksom andra  länder, antar stora "bankräddningspaket" för att se till att utländska långivare (Wall Street m.m.) till de svenska bankerna får sina pengar.

Den svenska regeringen driver denna självdestruktionslinje, trots att en svensk statlig utredning av bankkrisen, med deltagande av alla riksdagspartierna, kom fram till att det finns en bättre, för skattebetalarna och samhället betydligt mindre kostsam, metod att lösa problemen med en ny bankkris.

Den bättre svenska modellen

Banklagskommitténs rapport SOU 2000:66 om "Banker i kris" ligger och väntar på regeringens bord och kan tillämpas omedelbart eftersom bankkriser i alla fall måste skötas från fall till fall. Lagen har förhalats så det går inte att vänta på att som planerat lägga fram i december i år och låta den träda i kraft från 1.1 2010.

I finansmarknadens nyliberala yra tystades lagförslaget ned efter och är ganska okänt. Därför är det nödvändigt att sammanfatta hur lagen kan användas för att rekonstruera bankerna och hålla igång dem precis som andra bolag. Elbolag kan t.ex. rekonstrueras utan att varken elen stängs av eller elkunderna tvingas betala de vidlyftiga affärer som lett till konkurs.

På samma sätt som med vanliga företag på obestånd tas över av en konkursförvaltare för att skydda svaga intressenter, föreslog den Statliga Banklagskommittén att banker i kris sätts i "offentlig administration". Det innebär att staten tar över en krisbanks hela ledning, styrelse och ägaransvar. På så sätt kan en bank i kris drivas vidare som vanligt, dvs öppna nästa dag igen, medan kundförluster och obetalbara skulder utreds och hanteras. Staten går in med sin insättargaranti, som tryggar alla småsparares konton upp till 500.000 kr. Småsparare behöver inte rusa till banken för att i panik ta ut sina pengar, utan kan använda sina lönekonton och bankkort som vanligt. Alla andra skulder betalningsstoppas och fryses till dess bankens tillgångar och skulder utretts.

Banken kan därefter behandlas på samma sätt som andra företag på obestånd. Om inte tillgångarna räcker, skall förlusterna skrivas av, först mot det egna kapitalet inklusive ägarinsatserna. Därefter tvingas ägarna till fordringarna före betalningsstoppet att ta förlusterna. Fordringarna skrivs ned genom sedvanliga ackord eller konkursförfaranden. Banklagkommitténs förslag föreskriver att banken inom två år antingen ska ha rekonstruerats, sålts eller likviderats.

Med Banklagkommitténs förfarande befrias staten från ansvaret för det mesta av bankernas dåliga affärer. Samtidigt som betalningssystemet för både privatpersoner och företag kan fungera, kan nytt kapital användas för näringslivets kapitalförsörjning i stället för att täcka bankens förluster på dåliga lån. På så sätt undviks en kreditåtstramning och en långdragen kris i den reala ekonomin.

Statens räddningspaket kan i stället ägnas åt att, mitt i krisen, sätta igång statliga infrastrukturprojekt och privata industrisatsningar, t.ex. höghastighetsbanorna eller kommunala spårtaxisystem, som kunde sätta rädda sysselsättningen i bilindustrin genom omställning till produktion av järnvägsmateriel. Följden blir att krisen endast tillåts beröra värdepapperen.

Banklagkommitténs förslag till skuldsanering liknar både den Franklin Roosevelt genomförde i bankkrisen 1933 för att komma igång med New Deal, liksom det LaRouche föreslog förra året i sitt Lagförslag för att rädda hus och hem - och banker.

Ett Nytt Bretton Woods

Denna interna skuldsanering kan bara fungera om också det internationella finansystemet stabiliseras. Sverige bör därför omedelbart komma med i diskussionen om ett Nytt Bretton Woods, som var föremål för ett toppmöte i lördags med Tyskland, Italien och Storbritannien under ledning av Frankrike.

Förslaget kommer från Lyndon LaRouche via det italienska parlamentet och Italiens finansminister Tremonti. I augusti stöddes det offentligt av franska Socialistpartiets ordförande Hollande och i slutet av september av franske presidenten Sarkozy i talen i FN:s Generalförsamling resp. staden Toulon.

Ett Nytt Bretton Woods bygger på en liknande konkurssanering av bankerna, som Banklagkommittén föreslog, och en stabilisering av valutor med långsiktiga projekt, allt för att garantera fasta växelkurser för dollarn och andra valutor på en överenskommen försvarbar nivå. Med tanke på USA:s svaga ställning, och möjligheten att dra in Ryssland, Kina, Indien och därefter övriga delar av världens länder i en sådan uppgörelse, innebär detta i praktiken en möjlighet till en ny rättvis ekonomisk världsordning.

Alternativet, att med lögner försöka driva igenom betalningen av finanssystemets förluster i en bubbla som byggts upp sedan 1970-talet, är ogörligt och fasaväckande.