Varför evig tillväxt är ofrånkomlig i en ändlig värld

I förståelig avsky mot bankernas utsvävningar hörs från både höger och vänster nu krav på och upprop för en ökad statlig styrning av finanspolitik och penningutgivning. Dessa rörelser marscherar paradoxalt nog sida vid sida med libertarianer som Ron Paul, vilka den sk österrikiska skolan trogen vill avskaffa allt vad statlig styrning heter och fullständigt privatisera valutautgivning på en fri marknad.

Denna motsägelsefulla allians bygger på att bägge ser en gemensam fiende i bankernas makt och inflytande i samhället och politiken. De delar kritiken men föreslår helt motsatta lösningar, vilka bägge är historielösa och ovetenskapliga. De bottnar i missförstånd av:

  1. Vad en valuta är; och
  2. Vad en bank är

Vad är en valuta?

”This note is legal tender for all debt, public and private”
/Alla dollarsedlar sedan 1862

1861 tillträdde Abraham Lincoln som USA:s president. Landet var i upplösningstillstånd och delstaterna i södern hade gjort uppror. Detta var en direkt följd av nationalbankens avskaffande 1837 vilket lett till ett libertarianskt system - drygt sjutusen olika konkurrerande valutor var nämligen i omlopp.

Då inget av falskmynten var federalt gångbart hade alla tidigare påbörjade statliga investeringar i det unga landets fortbestånd, som dammar, kanaler, vägar, gruvor och stålverk, därför avstannat. Sådant ansågs av bemedlade amerikaner och utlänningar ha för dålig lönsamhet. Näringsidkare som bönder hade därför heller inga lånemöjligheter annat än mot halvfeodalt ocker.

De enda gångbara betalningsmedlen var guld, silver och brittiska pundet. Att drottning Viktoria stödde sydstaterna är därför föga förvånande. För att komma i åtnjutande av dessa gångbara betalningsmedel kunde man antingen sälja sin arbetskraft (tex i krigstjänst mot sitt eget land) eller sin produktion (främst bomull) åt brittiska imperiet. Med andra ord mycket likt Internationella valutafonden IMF:s tredjevärldenpolitik från 1971 och framåt.

Lincoln återtog den brittiska koloni som USA i avsaknad av egen valuta de facto blivit. Han lät finansdepartementet (Treasury) ge ut en av staten garanterad valuta, sk Greenback. För sedlarnas akuta säkerhet erbjöd finansdepartementet investerare på begäran räntebärande statsobligationer i utbyte. Den nationella valutan gjorde unionen oberoende av lån från Europa och höll igång den för krigsansträngningen nödvändiga produktionen. Värdet på de nytryckta sedlarna garanterades av regeringens massiva infrastrukturinvesteringar efter kriget, i kombination med Legal Tender-lagens krav på att sedlarna accepteras som betalning. Man införde också skyddstullar mot brittiska imperiet.

Statsobligationernas uppgift var inte att låna till staten, utan att omedelbart få näringslivets överskott åter i omlopp och ge dessa digitala kontoinnehav samma fullmakt som Legal Tender-lagen gav sedlar. Då det handlade om amerikansk lag omfattade mekanismen naturligtvis enbart amerikanska medborgare och gällde i amerikanskt rättsområde. Utlandshandeln bedrevs med utbyte av växlar på varandras länder, för vilka det visserligen fanns en stor andrahandsmarknad men som inte hade med valutasystemet att göra.

Nybyggare och näringsidkare kunde låna till överlägsna villkor, expansionen västerut tog rekordfart och skatteintäkterna med den. Valutan var ett integrerat redskap i statsapparaten med uppgift att materialisera medborgarnas immateriella kreativitet. Integrerade redskap i den processen var också bankerna, vilket leder oss in på frågan vad en bank är och inte är.

Vad är en bank?

En bank är enligt det amerikanska och befryndade system någon som delgivits det ansvars- och prestigefyllda uppdraget att förvärva illikvida, riskfyllda tillgångar finansierat med på begäran betalbar skuld. Den som sysslar med det är bank och den som gör något annat är det inte, oavsett vad verksamheten kallar sig.

Då investerare önskar korta, säkra och likvida tillgångar, låntagare däremot långa, mer eller mindre osäkra och illikvida skulder föreligger hos banken en obalansräkning vad gäller diversifiering, likviditet, hävstång och löptider. För den riskomvandling banken således utför uppbär den med rätta riskpremie. Denna riskpremie motsvaras i ett sunt reglerat och konkurrensutsatt bankväsende av räntenettot.

Med reglering förstås de kriterier ett lån måste uppfylla för att beviljas. I dagens Europa är huvudkriteriet idag låntagarens betalningsförmåga. I USA är kriteriet, att banken kan hålla motsvarande säkerheter i pant.

I det riktiga amerikanska kreditsystemet, ibland något missvisande kallat industrikapitalism, är enda kriteriet för kreditutgivning däremot ett motsvarande realekonomiskt mervärde.

Med realekonomiskt mervärde menas att samma arbetsinsats i och med krediten nu presterar en realekonomisk uteffekt som ökat med mer än vad kreditens nominella räntekostnader utökat resultaträkningen. Om detta är fallet, dvs om investeringen är riktig, motsvaras både den ökade omsättningen och den genom multiplikatoreffekten ökade penningmängden med råge av en ökad finansiell transaktionstakt - antingen hos själva verksamheten (privat- och företagskrediter) eller hos nationen som helhet (offentlig investeringskalkyl).

Överskottet placeras antingen i obligationer, där det omedelbart återinvesteras och skapar nytt mervärde, eller används till finansiella avskrivningar, vilket för den enskilde höjer den relativa avkastningen på således minskade tillgångar och skulder och på makronivå skapar sk dolda reserver. De "nominella räntekostnader" som anförs är inget annat än den "riskpremie" vi nämnde tidigare.

Materialistisk förvanskning

Tack vare ärkematerialister som Karl Marx och Silvio Gesell och deras nutida apostlar är mervärdesbegreppet idag dessvärre så till den grad mytomspunnet, att dess existens längs hela det politiska spektret antingen ifrågasätts eller aktivt motarbetas.

Vänstern efterapar Marx gamla tes om att kapitalränta enbart är en rökridå för att frukten av arbetarens arbete i allt mindre grad tillfaller själva arbetaren, utan "stjäls" av kapitalisten.

Högern ifrågasätter inte mervärdets existens men håller det för icke-önskvärt då ökat välstånd ju hotar hävdvunnet bemedlade samhällsklassers särställning.

Miljörörelsen har ärvt bägges värsta sidor och betvivlar både mervärdets existens samtidigt som de motarbetar andras tro på detsamma, vilket de ser som destruktivt av apokalyptiska mått.

Det är i dessa ärtsoppor och getingbon som diverse internetdemagogers korståg mot tillväxt och ränta har sin upprinnelse.

Mervärdets ontologi

Det dimhöljda realekonomiska mervärde vissa har sådana svårigheter att begripa är i själva verket inget annat än ett uttryck för hur vi i tilltagande utsträckning hittar sätt att åka snålskjuts på universum.

Varje givet mikrokosmos' rumtid är som slutet euklidiskt system underkastat sannolikhetsläran. Dvs tingens tillstånd eftersträvar den enligt en fix uppsättning lagar mest sannolika fördelningen. Detta kallas på fackspråk entropi.

Som helhet uppvisar universum emellertid kvalitativt tilltagande komplexitet. Det verkar så att säga uppfinna sig självt på en ständigt högre nivå, berikat av erfarenheter från dess tidigare stadier. Som fenomen observerat på mikronivå kallas effekterna av detta negentropi och som naturlag eller allmängiltig fysikalisk princip på makronivå för anti-entropi.

Ett mikrokosmos överlevnadschanser hänger på sikt således på dess förmåga att efterlikna makrokosmos och "tanka" dess anti-entropi. Det är det som är kreditsystemets grundsats. Att allt sant realekonomiskt mervärde, dvs det som inte är omfördelning, existerar på formen överensstämmelse med universums anti-entropiska grundavkastning. Detta sker genom införlivandet av upptäckta allmängiltiga fysikaliska principer eller naturlagar i samhällsverksamheten och produktionsprocessen.

Den empiriska följden av denna universalevolution är varje mikrokosmos tilltagande unikt säregna autotrofi gentemot makrokosmos, något de uppnår genom att alla på sitt område mer och mer beter sig som detta. Det kan observeras extra tydligt inom biologin hos det dessvärre mestadels missförstådda fenomen som helt felaktigt benämns homeostas.

Så lyder det realekonomiska mervärdets och räntebärande kreditsystemets hemlighet: Människans kreativa förnufts förmåga att upptäcka och tillämpa allmängiltiga fysikaliska principer ökar hennes makt i och över universum och hon kan därmed, så länge det fortfarande finns något att upptäcka, för evigt ta universums dolda reserver i anspråk.