Varför ekonomerna gick bet: Ekonomi och kreativitet

Denna artikel är resultatet av en diskussion om kreativitetens roll i dagens krisdrabbade ekonomier. Diskussionen ägde rum den 7-10 oktober bland medlemmar i min politiska aktionskommitté LaRouche PAC (LPAC) och vår filosofiska förening National Caucus of Labor Committees (NCLC). I kombination med de tre följande artiklarna1 sätter den fokus på de ekonomiska principer som krävs för att stå emot den allmänna sammanbrottskris som har varit i full sving, faktiskt sedan min internationella internetkonferens den 25 juli 2007.

Denna kris har nu gått in i en ytterst kritisk, global sammanbrottsfas: Den har återverkningar i hela världen och påminner om Weimarrepublikens hyperinflationistiska sammanbrott för exakt 85 år sedan, i oktober-november 1923.

Vi lever för närvarande i en värld som, under detta korta ögonblick i sin historia, har präglats av annalkandet av den olycksbådande likviddagen den 10 oktober. Det nuvarande finanssystemet i denna redan insjuknade värld hotas nu av dödsryckningarna från detta världsomspännande system med Las Vegas-liknande hasardspel som kallas finansiella derivat. Innehavarna av dessa finansiella derivat har spelat på den virtuella kapplöpningsbana som kallas finansiell spekulation, och förlorat, och borde inte få betalt för det. Stryk deras krav på värdelösa "låtsaspengar" och sätt i gång - när vi väl har befriats från denna last - med att fysiskt bygga upp realekonomin i denna värld! Låt människorna på denna planet leva, oavsett om det passar Storbritanniens prins Charles och hans knasiga Världsnaturfond eller inte.

Den fråga som ställs denna illavarslande 10 oktober är således: "Hur ska det nu gå för denna värld?"

Som jag ska visa i denna kortfattade rapport, står det enda egentliga svaret på denna utmaning för civilisationen att finna under rubriken vetenskaplig kreativitet, i den riktiga betydelsen av termen kreativitet (till skillnad från endast innovation) som i praktiken definieras av hur den gravitationsprincip som styr solsystemet upptäcktes. Detta är en upptäckt som gjordes av ingen annan än Johannes Kepler, en hängiven anhängare av Nicolaus Cusanus. John Maynard Keynes förmanade oss: Glöm den löjlige Isaac Newtons bluffartade påståenden; stäng kistan med Newtons skändliga och värdelösa mumbojumbo! Den upptäckt som gjordes av Kepler, och ingen annan, var ännu en enastående triumf för kardinal Nicolaus Cusanus' vetenskapliga metod, den platonska metod som en djupt inspirerad Cusanus genom sin De docta ignorantia hade återinfört i den moderna europeiska civilisationen.

Om vi nu inte använder just detta angreppssätt när vi tar oss an den pågående, globala ekonomiska sammanbrottskrisen, som har världen i sitt grepp, finns det inget hopp om att vår nu hotade globala civilisation kan undgå en plötslig, djup och utdragen kollaps in i en ny mörk tidsålder för hela planeten.

Vi fortsätter således vår rapport här enligt följande.

Just nu är hela planeten drabbad av en accelererande, jordskredslik, allmän fysisk sammanbrottskris, ett sammanbrott som inte bara rör de finansmarknader som redan är hopplöst dödsdömda under nuvarande regler. Varenda del av världen är nu även drabbad av en finansiellt driven, framstormande fysisk kollaps (även om den råkar vara förorsakad av finanssektorn) av de just nu förvittrande fysiska försörjningsmedlen för mänsklighetens existens överallt på vår planet.

Tillbaka till verkligheten! Det nuvarande internationella finanssystemet kan inte räddas! Det är nu för sent att försöka rädda dessa marknader; de är döende och kan inte väckas till liv i sin nuvarande form. Det enda vettiga alternativet är att se till att det fysisk-ekonomiska vardagslivet på planeten kan fortsätta, genom att det nuvarande systemet dras genom ett ordnat konkursförfarande och omorganiseras: en omorganisering som frambringar ett globalt kreditsystem med fasta växelkurser, befriat från kadavret av det ruinerade, vansinniga monetära systemet med flytande växelkurser.

Det är nationernas fysiska ekonomi som vi måste koncentrera oss på att återuppliva, och det illa kvickt, medan det fortfarande finns några fysiskt reella ekonomier att återuppliva. För att klara av denna nödvändiga räddningsaktion måste ett "hamiltonskt„ kreditsystem, utformat efter den amerikanska konstitutionens principer, införas som kärnan i ett globalt system med fasta valutakurser utformat efter president Franklin Roosevelts plan för Bretton Woods-systemet 1944.2

Den kris som i dag har hela världen i sitt grepp, är mycket värre än den kris som USA:s president Franklin Roosevelt ledde världen ut ur för 75 år sedan. De metoder som president Franklin Roosevelt använde, så länge han ännu levde, räddade civilisationen från att störtdyka ned i en fruktansvärd "ny mörk tid", vilket den tidens ibland pro-nazistiska, brittiska och andra "frihandlare", däribland den nuvarande amerikanske presidentens farfar, gärna skulle ha banat vägen för, om de fått chansen. Dagens sammanbrottskris är mycket värre än den som Franklin Roosevelt stod inför, men vi kan fortfarande ha hjälp av hans åskådning och passion.

Din personliga kris

Inledningen på den nu accelererande lavinen av fysisk-ekonomisk förödelse bör dateras så långt tillbaka som till räkenskapsåret 1967-68, då den ännu i dag pågående trenden av fysisk-ekonomisk nettonedgång per capita och per kvadratkilometer påbörjades. Detta var början på en ihållande nettominskning av den långsiktiga grundläggande ekonomiska infrastrukturens fysiska kapital, vilket har inneburit mycket betydande nedskärningar av investeringarna i rymdfartsindustrin, som var den största faktorn i ökningen av arbetets faktiska och potentiella fysiska produktivetet vid den tiden. Under loppet av fyrtio år, sedan våren 1968, sedan president Nixon 1971-73 rev upp Bretton Woods-systemet, och sedan vårt lands inhemska fysiska ekonomi ruinerades av den ondskefulla Trilaterala kommissionen, har vi oavbrutet åkt rutschkana nedåt, under den ena kongressperioden efter den andra, hela tiden med siktet obarmhärtigt inställt på dagens förfärliga, globala ekonomiska katastrof.

Nu, efter att denna nedgång fortlöpt under fyrtio år - år för år, från president till president - har nettoeffekten av dessa tendenser hos nationens beslutsfattare inte bara varit att beslutsfattarnas misslyckanden fortsatt, utan dessutom att den fysiska nettonedgångens takt ökat, utan avbrott, rakt igenom det stora svepet över de senaste fyra decennierna fram till i dag.

Trots de fårskalliga bräkandena från våra hysteriska, uppblåsta partiledares och regeringars glädjekalkyler, borde de huvudsakliga skälen till denna fyrtioåriga tillbakagång varit uppenbara för oss alla. Huvudfaktorn bland orsakerna till denna nedgång kan utan svårighet lokaliseras enligt följande.

1. En skillnad mellan apa och människa

Vid första anblicken torde det vara förvånande för många medborgare att man lätt skulle kunnat inse, från första början, genom dessa fyrtio år av galenskap, att grunden för varje nationalekonomi, såväl som för världsekonomin, hänger på att öka arbetskraftens fysiska produktionsförmåga, per capita och per kvadratkilometer. Ändå är det ytterst få så kallade "ledande" ekonomer i Nord- och Sydamerika eller i Väst- och Centraleuropa som än så länge har insett att det inte finns någon som helst möjlighet till faktisk framgång så länge de i fyrtio år ännu förhärskande, löjliga teorierna om ekonomisk tillväxt får styra - villfarelser som varit inneboende i de ledande nationernas alltjämt förödande politik.

En återhämtning kommer nu absolut att hänga på en återgång till den tidigare typen av generell ökning av den vetenskapligt drivna fysiska kreativitet på vilken varje ihållande ökning av nationernas fysiska, snarare än endast monetära, välstånd, mätt per capita och per kvadratkilometer, beror. Detta betyder, särskilt, en obligatorisk återgång till president Franklin Roosevelts politik, som började ryckas upp med rötterna av president Harry Truman, som delade en del av Winston Churchills imperialistiska fientlighet mot det som varit Franklin Roosevelts framgångsrika återhämtningspolitik.

Även om en betydande andel av de professionella ekonomerna har någon form av förståelse för att den grundläggande ekonomiska infrastrukturen är viktig för att upprätthålla arbetets produktionsförmåga, så förbiser de flesta av dem infrastrukturens verkliga roll i en livskraftig form av ekonomi. Sanningen är, ur vetenskaplig synvinkel, att denna vinning endast inträffar då denna infrastruktur förstärker arbetskraftens produktionsförmåga dels i den direkta produktionen av fysiska varor, dels i de nödvändiga tjänster som ökar produktionsförmågan hos dem som arbetar med en vetenskapsdriven ökning av produktiviteten i den direkta produktionen.

Vad som krävs i denna globala kristid, är att man slutar lägga vikt vid den falska doktrin som Karl Marx stolt proklamerade att han axiomatiskt kopierat från ingen mindre än den brittiske imperialisten Adam Smith. Faktum är att det bästa vore om Adam Smiths smittsamma inflytande kunde raderas ut helt och hållet, och bytas ut mot det amerikanska fysisk-ekonomiska systemets leibniziska principer, som USA:s förste finansminister, Alexander Hamilton, beskrev i sina tre berömda brev till den amerikanska kongressen. Detta är det amerikanska system för politisk ekonomi, vars politiska auktoritet ännu i dag indirekt finns med i den praktiska innebörden av det anti-lockeska förordet till den amerikanska federala konstitutionen.3

Detta amerikanska system har en bestämd historia, med sina rötter i arvet från Platon, och ett senare, modernt ursprung i det stora ekumeniska kyrkomötet i Florens och den därifrån stammande uppkomsten av den första moderna nationalstaten och fysiska ekonomin under Frankrikes kung Ludvig XI, och Ludvigs beundrare, kung Henrik VII av England.4

Beträffande Förenta Staternas historia: USA är, ännu i dag, det helt igenom onda, globala, imperialistiska brittiska systemets viktigaste fiende. I grundandet av vår republik finns detta med som en väsentlig, bestående kulturell faktor i världshistorien. USA är, till själva sitt väsen, den starkaste motståndaren till det imperialistiska, anglo-holländska liberala finansoligarkiska systemet, det alltjämt världshegemoniska brittiska finansoligarkiska imperiet från 1763-2008. Vi amerikaner förkroppsligar sålunda något som saknar kulturell motsvarighet hittills i historien. Om vi inte återupplivar denna faktor, USA:s kulturella arv, blir det omöjligt att få till stånd det internationella avtal mellan nationer som nu är nödvändigt för att undvika en störtdykning ned i en utdragen, världsomspännande "ny mörk tid".

Europa efter Karl den store

En av dagens mest brådskande politiska uppgifter, särskilt för nationerna på båda sidor om Atlanten, är att ingående studera grunddragen i de metoder som användes av augustinerna, såsom Isidor av Sevilla och liknande föregångare till Nicolaus Cusanus, som tände gnistan till det framgångsrika byggandet av en modern europeisk civilisation, byggd på det slags stora reformer som drogs igång av Karl den store.

Trots att mycket av Karl den stores verk efter hans död förstördes av hans samtida och senare motståndare, lever de viktigaste aspekterna av hans bidrag kvar, som realekonomiska förbättringar och förändringar i det politiska tankesätt som senare skulle få nytt liv då Nicolaus Cusanus med flera genom 1400-talets renässans grundlade det moderna Europa. På samma sätt var USA:s konstitutionella system, som utformats för att kunna stå emot det som under åren 1763-2008 varit den anglo-holländska finansoligarkiska imperialismens ondskefulla kultur, ett motstånd som svarat för den unika bedriften att bära arvet vi fått från Florenskonciliets renässans i mitten av 1400-talet.5

Låt oss nu, för ett ögonblick, koncentrera oss på de inslag i Karl den stores reformer som vi nu måste fästa vår uppmärksamhet vid i vårt sökande efter lösningar till dagens kris. Betrakta den grundläggande funktion som äkta ekonomisk infrastruktur fyller (i motsats till den förödande Mussolinimodellen, den stora bluff som döpts till Offentlig Privat Samverkan, som företräds av sådana vidriga figurer som Felix Rohatyn, George Soros och New Yorks borgmästare Michael Bloomberg).

Under Karl den stores inflytande skedde exempelvis en mycket kraftig ökning av arbetskraftens produktionsförmåga, per capita och per kvadratkilometer, särskilt genom att man byggde ett nätverk av floder och kanaler som blev de huvudsakliga transportvägarna för skeppsfarten i de inre delarna av Europa. Den roll som sådana vattenvägar spelade togs senare över av de transkontinentala järnvägsnät som byggdes under slutet av 1800-talet, vilket inleddes under Abraham Lincolns ämbetsperiod. På samma sätt resulterade Edisons utveckling av elmotorn vid tiden före första världskriget - ljuvligt trotsande New York Times' motstånd - i en allmän produktivitetsökning i tillverkningen, detta utan några större förbättringar av produktionsmetoderna i övrigt.

Som den store ryske vetenskapsmannen och akademiledamoten Vladimir Vernadskij skulle uttryckt det: Arbetets produktiva kraft tilltar när produktionen och transporten av varor och tjänster förläggs inom ramen för människans kvalitativa förbättring av biosfären, en förbättring som i sin tur sker genom en kvalitativ förbättring av noosfären som sådan.

Fröet till alla dessa förbättringar i levnadsvillkor och produktivitet är den effekt som grundläggande upptäckter av fysikaliska principer har. Typexemplet för sådana upptäckter är Johannes Keplers ursprungliga upptäckt av universell gravitation.

Innebörden av detta viktigaste inslag i en kompetent syn på ekonomins fysikaliska principer framgår tydligast om man jämför den typiska ökning av den potentiella relativa befolkningstätheten som sker i framgångsrika samhällsformer, med den relativt oföränderliga potentiella relativa befolkningstätheten hos antingen någon djurart eller i kulturer som grundar sig på "tradition". En ökning av samhällets potentiella relativa befolkningstäthet, åstadkommen tack vare människans skapande förmåga, är något som aldrig kommer till uttryck inom gränserna för de lägre livsformerna. Människans viljemässiga förmåga att öka vårt släktes "ekologiska" potential, är en sorts "ekologisk" effekt, som bland de lägre livsformerna endast kan jämföras med den biologiska evolutionens anti-entropiska processer.

Detta är, i fysisk-ekonomiska termer, den egentliga betydelsen av begreppet upptäckt av universella fysikaliska principer.

Kreativitet som sådan

Sedan människosläktets uppkomst på den här planeten har den mänskliga ekologins fortskridande evolution åstadkommits endast med hjälp av de utvecklingsprocesser som på ett unikt sätt uttrycks av det individuella mänskliga förnuftets skapande förmåga. Den enda kompetenta, anti-entropiska formen av mänsklig "ekologi", är när universella fysikaliska principer upptäcks och används av det individuella mänskliga intellektet, och därmed av samhället. En tillväxtfientlig mänsklig "ekologi" är, i sig själv, ett tragiskt misslyckande att bete sig på ett sätt som lämpar sig för människor, och samtidigt ett misslyckande som tjänar som motiv för sådana brott mot mänskligheten som planeras av prins Philip och hans Världsnaturfond.

Människosläktet är den enda viljemässigt kreativa art som vi känner till i dag, endast med undantag av Skaparen själv, beskriven i Första Mosebok; en Skapare vars natur vi där uppmanas att imitera, vilket vi är förpliktade att göra enligt Första Mosebok, men som även är ett uttryck för vår egen kunskap om vårt släktes såväl skyldighet som förmåga. Det som utmärker vår normala, sunda plats som en högre art, är att vi är en art som själv utvecklar sig till att bli en högre art, utan några biologiska förändringar i övrigt. Denna självtransformation sker som en effekt av de skapande krafter vi identifierat som upptäckter och revolutionerande tillämpningar av universella fysikaliska principer.

Detta, som kvalitativt skiljer människan från apor och möss, kallas lämpligen potentiell mänsklig individuell kreativitet. För den som eventuellt kan kalla sig en kompetent ekonom i dag kan förståelsen av denna princip, denna unikt mänskliga kreativitet, lokaliseras till den bittra striden mellan, på ena sidan, anhängarna till Paolo Sarpi och René Descartes, och, på den motsatta sidan, kardinal Nicolaus Cusanus och hans anhängare Leonardo da Vinci, Johannes Kepler, Gottfried Leibniz och Bernhard Riemann.6

Stridsfrågan kan kategoriskt identifieras som den ontologiska ekvivalensen i Leibniz' begrepp om den ontologiska infinitesimalen,7 i motsats till den typiska inkompetensen hos sådana motståndare till Leibniz' begrepp (den universella principen fysikalisk minsta verkan) som de Moivre, d'Alembert, Euler, Lagrange, och Cauchys och Clausius' skola på 1800-talet, och senare såväl positivisten Ernst Mach som den ännu radikalare numerologiska positivism som förknippas med bedragare som Bertrand Russell och hans slaviska dyrkare Norbert Wiener och John von Neumann.

Alla kända publikationer som behandlar den notoriske Adam Smiths metod, tjänar som bra exempel på hur denna cartesianism moraliskt korrumperar intellektet. Detta samband visas tydligast i den avskyvärde Smiths Theory of Moral Sentiments från 1759.8

Min avsikt med att här föra in en diskussion om ovannämnda empiristiska missdådare, är att tydliggöra det systematiska förtrycket av verklig kreativitet, vilket är ett tydligt mönster i liberalernas beteende i frågor som rör vetenskap. Det urval anhängare till den empiriska metoden som jag gjort är typiskt för detta undertryckande. Min följande genomgång av den just introducerade frågan om vetenskaplig (och vetenskapsfientlig) metod, kommer att ställa till med svårigheter för somliga läsare, just på grund av att den nödvändiga diskussionen ofrånkomligen är vetenskaplig till sin natur. Men om någon faktiskt på ett kompetent vis ska kunna förstå innebörden av det internationella sammanbrott vi nu bevittnar, så kan frågan om dessa vetenskapliga spörsmål ingalunda undvikas.

Låt oss bara, innan vi går vidare till nästa kapitel, ta en liten titt på det problematiska fallet Adam Smith.

Fallet Adam Smith

Den viktigaste orsaken till de tragedier som i modern tid drabbat hela mänskliga kulturer, såsom den pågående sammanbrottskrisen för vårt nuvarande finans- och valutasystem, står att finna i de tragiska, kulturellt nedärvda följderna av ett förbud mot kreativt tänkande för de "lägre" samhällsklasserna. Ett sådant förbud återfinns hos åtskilliga kulturer, och gäller t.o.m. för en stor del av den s.k. högre utbildningen i USA och Europa i dag.

Ett sådant förbud framställs exempelvis av tragöden Aischylos i dramat Den fjättrade Prometheus, där den onde tyrannen, den olympiske guden Zeus, dömer Prometheus till att pinas i evighet för att ha låtit vanliga människor ta del av den vetenskapliga kunskapen om nyttjandet av samma "eld" som vi i dag associerar med sådana saker som kärnfission och kärnfusion. Zeus anklagar Prometheus för att, i det olympiska tyranniets ögon, ha begått brottet att avslöja hemligheten bakom eldens (i dag skulle man säga kärnkraftens) användning för de olympiska gudarnas undersåtar, de vanliga människorna.9

I Adam Smiths samhällsteori -- hans Theory of Moral Sentiments, som hela hans ekonomilära bygger på -- återspeglas inte bara Zeus' härskarprinciper från Den fjättrade Prometheus, utan även den medeltida irrationalisten William av Ockhams dogmer, på vilka den venetianske reformatorn Paolo Sarpi byggde det moderna anglo-holländska liberala systemets typiska liberala dogm.10

Den europeiska civilisationen har fått en försmak av hur denna sorts tragedi verkar över flera generationer. Tänk på förhållandet mellan Homeros' sätt att resonera i Iliaden och det gemensamma temat för de antika, "klassiska" grekiska tragedierna.

Individen i historien, såsom detta framställs i Iliaden och de senare grekiska tragedierna, är i verkligheten inte någon liten kartesisk byggsten, utan uttrycket för en dynamisk process, i den bemärkelse som pythagoréerna och Platon använde begreppet dynamik (grekiska dynamis) som grunden för sin vetenskapliga metod. Gottfried Leibniz försvarade detta begrepp mot det bedrägeri som låg rotat i René Descartes' metod. Samma svindel genomsyrar även Paolo Sarpis och hans efterföljare, cartesianen Antonio Contis reduktionistiska metoder. Detsamma gäller Contis anhängare, som neo-cartesianen Isaac Newton, Voltaire, de Moivre, d'Alembert, Euler, Lagrange, Laplace, Cauchy, Clausius m.fl.

Med detta sagt i denna fråga så här långt, så måste vi, för att kunna förstå bakgrunden till de frågor som är avgörande för världsekonomin i dag, titta på de två skilda, men besläktade, stridsfrågor som härrör från denna konflikt angående vetenskapsmetod. Här står i historien Cusanus, Leonardo da Vinci, Kepler, Fermat och Leibniz mot de medeltida aristotelikerna och sådana anhängare av den medeltida figuren William av Ockhams tankemodell som Paolo Sarpi, från vilken man kan härleda den anglo-holländska imperialismens moderna liberala filosofi, från februari 1763 fram till dagens globala kris.

Den första av dessa stridsfrågor gäller den kompetenta naturvetenskapens moderna metod, som huvudsakligen såg dagens ljus i och med Nicolaus Cusanus' ingripande med skriften De docta ignorantia, men som även återspeglar pythagoréernas och Platons vetenskapliga metod.

2. Till frågan om den mänskliga kreativiteten

Euklides, som var en anhängare av Aristoteles' dogmsystem, hade ägnat sig åt att förstöra sin tids klassiska vetenskap, genom att ta över teorem framtagna av mer kompetenta och hederliga tidigare upptäckare, och stöpa om dem till ett system i vilket all denna tidigare kunskap förtingligades till att passa in i de aprioriska antaganden som Euklides använde som definitioner, axiom och postulat. Den romerska tidens skojare, Klaudios Ptolemaios, nyttjade Euklides' bedrägliga metod för att snickra ihop en avsiktligt felaktig framställning av den klassiska grekiska astronomin.

En ny version av ett liknande förtingligande av praktisk kunskap fördes in i den moderna europeiska kulturen genom anammandet av medeltidspersonen William av Ockhams mer våldsamt irrationalistiska system. Detta system anammades och spreds av Paolo Sarpis nya Venedigparti, och av Sarpis lakej Galileo Galilei. Resultatet blev det som i dag benämns empirism och dess avläggare, till exempel positivismen.

Avsikten bakom Sarpis roll i detta var tvåfaldig. Dels att förse Venedigpartiet med något slags logisk förklaring till varför man skulle tillåta vissa former av teknologiska innovationer som var förbjudna enligt den tidens aristoteliska dogmatik, dels att se till att de verkligt kreativa mänskliga tankeprocesserna ändå inte skulle kunna göra sig gällande. Denna så kallade empiristiska lära, företrädd av Sarpi, Galileo, René Descartes, Antonio Conti m.fl., utgjorde grunden för det som John Maynard Keynes senare skulle avslöja som "svartkonst-utövaren" Isaac Newtons morbida narrspel.

Nyckeln till en förståelse av hur naturvetenskapen och ekonomin påverkades av Sarpis dogmsystem ligger i det faktum att både det gamla euklidiska dogmsystemet och det nya, moderna empiristiska Sarpisystemet kännetecknas av att de utestänger tanken på verkligt universella fysikaliska och jämförbara principer tack vare anammandet av de utestängande aprioriska antaganden som görs av till exempel Euklides respektive Descartes. I stället för upptäckten av verkligt universella fysikaliska principer, exemplifierat av till exempel Keplers arbete, satte empiristerna ett slags beskrivning som kallas matematisk formel, eller något motsvarande, till och med en så skandalöst befängd bluff som Ernst Machs och hans anhängare Ludwig Boltzmanns mekanistiska positivism, eller den befängt galna numerologin i Bertrand Russells Principia Mathematica, och sådana avläggare till detta som Russelldyrkarna Norbert Wieners och John von Neumanns svindlerier, i stället för en verklig fysikalisk naturprincip.

Den moderna positivismen i Mach- och Russelldyrkarnas tappning blir lättare att förstå om man betraktar den i ljuset av den äldre euklidiska bluffens påhitt och effekter.

I båda fallen återfinns på den plats som borde upptas av experimentellt validerade upptäckter av universella principer, i stället godtyckliga vädjanden till den lättköpta föreställningen om perceptioner som ersättning för verklighet. I gamla euklidiska modaliteter har definitioner, axiom och postulat fått den funktionen. I fråga om Sarpis empirism blev det mer komplicerat att få till en övertygande sammansättning av godtyckliga antaganden. Resultatet av det senare problemet var den mystiska läran om aprioriska former, som Descartes grundade sin falska matematik på. All allmänt vedertagen modern empirism och dess avläggare utgår från Descartes' grundläggande föreställning om en apriorisk uppsättning former.

Descartes och hans beundrare, som Conti, Voltaire, de Moivre, d'Alembert, Leonhard Euler och Eulers skyddsling Joseph Louis Lagrange, trädde sedan i sin tur fram som anhängarna av en sarpisk, Leibniz-fientlig empiristisk kult, för vilken den neo-cartesianska, föregivet newtonska, brittiska empiristiska skolan bara tjänade som varumärke. All "säd" som denna kult gett upphov till är lika underhållande som vilken skämttidning som helst att läsa, men det är inte många av dessa läsare som faktiskt vet någonting av vikt om det som de berömmer sig av att synas "prata om" i en parodi på ett lärt samtal.

Innehållet i den sarpiska empirismen förs fram, efter Sarpis lakej Galileo, av Descartes, vars matematiska dogmsystem bara är Descartes' reduktion av den moderna empirismen nedprojicerad till ett system av aprioriska matematiska former.

Hos både Euklides och Descartes reflekterar man över en uppsättning aprioriska matematiska former, former som hänför sig till sinnesorganens perceptioner, inte verkligt fysikaliska principer. Hos Descartes är till exempel kunskapen begränsad, som en möjlighet, som en fråga om en uppsättning aprioriska, kvasi-perceptuella former. Descartes hävdar uttryckligen, och följer så långt euklidikerna, att människans kunskap om universum är begränsad till en sådan uppsättning aprioriska former. Här tar Descartes efter Euklides' och euklidikernas svindel; båda skolorna antar att det finns en ogenomtränglig barriär, som skiljer den här sidans upplevelse av sådana former, som förutsätts vara den riktiga, från den grundläggande verklighet som finns endast på den andra sidan om sinnesorganens perceptioner, en sida som empiristerna ansåg oåtkomlig för den mänskliga tanken.

Distinktionen som jag just strukit under på detta sätt, är att i vetenskapen så som den definieras av både de gamla pythagoréerna och Platon, är den upplevda perceptionen bara en skugga kastad av instrumenten för vår perceptionsförmåga, skild från de experimentellt upptäckbara universella principer som har kastat skuggorna som vi endast förmår uppfatta som perceptioner. Människans förmåga till kreativitet, som absolut skiljer människans förmåga från djurens, är grunden för den systematiska kunskap vi fått från de gamla pythagoréerna och Platon, och för den moderna europeiska naturvetenskapen i och med de grundläggande vetenskapliga upptäckter som gjorts av Nicolaus Cusanus och av dennes efterföljare Luca Pacioli, Leonardo da Vinci, Johannes Kepler, Fermat, Leibniz, Bernhard Riemann och på 1900-talet av Max Planck och Albert Einstein.

Ett kompletterande inslag i denna distinktion är att en verklig förståelse av universella fysikaliska och motsvarande principer egentligen bara existerar som det faktiskt verksamma innehållet på den ontologiskt "andra sidan", visavi perceptionerna. Av detta följer, vad sanningen anbelangar, att ingen verkligt universell fysikalisk princip existerar, ontologiskt, på enbart perceptionernas område. Universella fysikaliska principer existerar endast som experimentellt bestämbara verksamma universalbegrepp. Denna definition åskådliggörs bäst för det moderna klassrummet av det sätt på vilket Kepler framställer upptäckten av den allmänna gravitationen i sin Världsharmonin, som något som varken är perception av synintryck eller (harmoniska) ljud, utan blir tydlig när den ontologiska motsättningen projiceras genom bådas experimentella överensstämmelse.

Sådana äkta upptäckter av verksamt universella fysikaliska principer är ett resultat av den förmåga att upptäcka verkligt universella fysikaliska principer som är specifik för den mänskliga individen bland alla kända levande väsen.

Frågan om odödlighet

Keplers beskrivning av problemet med att fastställa en för hela solsystemet giltig princip om allmän gravitation, riktar alltså vår uppmärksamhet på det som Albert Einstein satte fingret på, och klargör därigenom den verkliga innebörden av infinitesimal, så som G.W. Leibniz definierade och använde det begreppet. Denna förbindelse mellan Kepler-anhängaren Leibniz' arbete och Einsteins värdering av Kepler, bestämmer den riktiga användningen av begreppet "infinitesimal" inom naturvetenskapen.

"Infinitesimal", som ett begrepp använt i det sammanhanget, är inte det som bluffmakaren Leonhard Euler falskeligen påstår vara "litenhet i rumtiden". Den relativa litenheten hos ett verkansintervall i ett gravitationsfält är egentligen förhållandet mellan universums storlek, bestämt av den allmänna gravitationsprincipen, och varje grad av litenhet eller korthet hos den iakttagna delen av den lokala verkan som man valt att mäta. I den bemärkelsen, och endast den bemärkelsen, är litenheten hos det utvalda verkansintervallet en avspegling av det faktum att principen omsluter universum11 på det sätt som Einstein framhåller som karakteristiskt för ett universum som är ändligt, men inte begränsat av någon verksam yttre omständighet.

Alla kompetent bestämda begrepp om universella fysikaliska principer ställer oss inför samma ironi som Einstein igenkände i Keplers grundande av den enda riktiga inställningen till grundandet av en universell experimentell naturvetenskap.

I Leibniz' (och även Einsteins) förkastande av en kartesisk mångfald bestäms universum således inte av ovetbara former som skärmar av tanken från det som inte bara är perceptioner. Det är upptäckandet av universella fysikaliska principer som utgör gränsen för universum, med hänsyn till någon princip, enligt Einsteins beskrivning av universum som ett system som har skepnaden av den beskrivning av fysikaliska processer vi fått genom Keplers upptäckt av den allmänna gravitationen.

Med hjälp av denna upptäcktsmetod, en metod som leder sitt ursprung från de gamla pythagoréerna och Platon, genom de grundläggande upptäckterna gjorda av Nicolaus Cusanus och hans efterföljare bland föregångsmännen inom den giltiga moderna europeiska vetenskapen, omvandlar människan det som Vernadskij benämnde noosfären, liksom från toppen och nedåt, och skapar på så sätt den allmänna miljö i vilken den mänskliga individens handling för förändring äger rum.

Bara den vars inställning till ekonomi är fysikalisk, och inte inriktad på finansiella redovisningsmetoder, har förmåga att förstå och redovisa orsaken till de relativa värden som genereras av ekonomiska processer.

Summan av mänsklighetens framåtskridande så här långt är förenad med Bernhard Riemanns arbete, en Riemann som ska tas under övervägande, som Einstein gjorde inom sitt arbetsområde, och som jag gjort inom mitt. På båda dessa områden är ett visst väsentligt resultat detsamma: en revolutionering av det mänskliga samhället genom en uppmuntran av den kreativa förmåga att göra upptäckter som är unikt specifik för människan. Framåtskridande är inte frukten av vanor, utan av revolutioneringar av vanorna i hela samhället.

  1. Se Dennis Small, Byt samtalsämne, Lyndon LaRouche, Hur det mänskliga tänkandet fungerar (Vetenskapens ljud och bild), och Sky Shields, Mänskligt kreativt förnuft som en grundprincip i fysiken.
  2. Inte det system som infördes som ersättning för det av Roosevelt avsedda anti-imperialistiska kreditsystemet: John Maynard Keynes' pro-imperialistiska monetära system som introducerades under Winston Churchills pro-imperialistiske beundrare, USA:s president Harry Truman.
  3. Vad gäller den amerikanska ekonomins problem sedan 1968, så skulle bara en tokstolle beskylla våldtäktsoffret för hennes resulterande graviditet.
  4. Bland generationer födda efter 1945, i USA eller i utlandet, är förståelsen för detta antingen dålig eller ingen alls. I USA, till exempel, finns det praktiskt taget inga kompetenta historieprofessorer på universiteten. I deras ställe har vi mer eller mindre ärliga krönikörer, som tolkar fakta som isolerade data och som därför förväxlar sådana övningar med den kvalificerade historikerns långt grundligare och seriösare arbete med att undersöka historiska processer med utgångspunkt från det klassiska tragedibegreppet, där förloppet av dessa utvecklingsprocesser präglas av flera på varandra följande generationer. Det faktum att den amerikanska ekonomin har befunnit sig i en oavbruten fysisk nedgång under vart och ett av de senaste fyrtio åren, är ett tydligt exempel på detta.
  5. Den historiska princip som uttrycks på detta sätt kallas av teologer "evighetens samtidighet". Vi hänvisar här till det storslagna ekumeniska kyrkomötet i Florens, som firade Filippo Brunelleschis genialitet i att använda kedjelinjens fysikaliska princip för att konstruera kupolen till Florensdomen Santa Maria del Fiore.
  6. Jag lämnar här de så kallade "skolastikerna" utan avseende, och fokuserar på hur Ockhams metod utarbetades kartesiskt av empiristerna och andra efterföljare till Paolo Sarpi.
  7. Just detta, och inte empiristernas blott matematiska infinitesimal efter de Moivre, d'Alembert, Euler, Lagrange m.fl.
  8. Smiths anti-amerikanska skrift från 1776, Nationernas välstånd, var till stor del ett plagiat av ett bristfälligt originalverk av Frankrikes A.R.J. Turgot, som senare publicerades i Turgots Reflexions.
  9. Det vore alltså inte fel att betrakta dagens miljöflummande kärnkraftsmotståndare som "Satans massmordiska, slemmiga små hantlangare".
  10. Av pedagogiska skäl har jag sparat behandlingen av detta ytterst viktiga samband till en senare plats i rapporten, nedan.
  11. mat. på alla sidor begränsar universum --övers. anm.