Vad jag såg i Syrien

av Ulf Sandmark

Tryck artikel som pdf

Människorna och regeringen i Syrien är fast övertygade om att de inte bara kommer att uthärda det pågående kriget, utan även besegra angriparna. Folk sköter med lugn och tillförsikt sina sysslor i samhällsmaskineriet och unga familjer föder barn i fast förvissning om att Syrien kommer att bestå. De ser sig som bärare av en många tusen år gammal civilisation, som upplevt och överlevt många invasioner och ockupationer. Jämfört med den svenska mediebilden framstod stadslivet i Damaskus som ett under av stabilitet och ordning. Detta var mitt intryck efter en veckolång vistelse i Syriens huvudstad Damaskus i början av november. Vistelsen innehöll möten med såväl vanliga människor som flera ministrar i regeringen.
Jag var inbjuden av Syriska stödkommittén för demokrati att som svensk politiker aktiv i EAP ingå i en delegation som besökte Damaskus. Syriska Stödkommittén för demokrati är en svensk organisation som driver en opinionskampanj för att stoppa västliga stormakters försök att fälla den syriska regeringen och ta över landet med hjälp av terrorister från hela världen. Föreningen har tidigare skickat sådana delegationer, men detta var första gången som man hade med sig två deltagare med enbart svensk bakgrund och ett brett upplagt program för att skapa kontakter mellan svenska och syriska ideella organisationer, företag och myndigheter. Föreningen har också öppnat en kanal för att skicka egna hjälpsändningar till en landsomfattande ideell organisation i Syrien.
Resan gick först med flyg till Beirut och sedan landvägen över Libanons berg och dalar till Syrien och Damaskus. Delegationen fyllde en av de taxibussar som kör i ständig trafik de drygt tio milen mellan huvudstäderna. Vid gränsen märktes kontrasten mellan de båda länderna. Väl inne i Syrien möttes vi av en fyrfilig asfalterad, väl underhållen motorväg med lyktstolpar, till skillnad från den smala och dåliga vägen som hade tagit oss genom Libanons röriga och skräpiga städer.
Längs motorvägen löpte stora kraftledningar för den kraft som Syrien tidigare försett Libanon med. Nu levereras ingen kraft eftersom elproduktionen i Syrien systematiskt slagits sönder och elen används inom landet om än med de dagliga elavbrott vi upplevde i huvudstaden. Landet hade tidigare en stor överproduktion på mat och industrivaror som kom grannländerna till del. Längs vägen kunde jag se att man fortfarande trots kriget hade många marknadsstånd med matvaror och annat som utresande köpte med sig från Syriens överskott.
Eftersom det var ett vänskapsutbyte så mottogs delegationen vid gränsen av säkerhetsvakter, som sedan skyddade oss under hela veckan. Det var annars inte mycket militärer längs med vägen in i landet. Vid gränsen och längs vägen fanns ett par vägspärrar och vid hemresan sågs ljusen från ett förband i ett fjärran tältläger med sina många lyktor.
Under hela vägen till Damaskus syntes inga spår av strider. Städerna uppe i bergen hade många ordentliga flerfamiljshus och på sina håll sågs rader av fritidshus för de varmare månaderna. Närmare Damaskus stod husen tätare och var byggda som förstäder. De första intrycken av landet fick mig att tänka på Stockholmsförorter som Skärholmen eller (socialdemokratiskt) välordnade städer som Västerås. Den stora skillnaden var alla porträtt av president Bashar al-Assad och hans far och föregångare Hafez al-Assad som sågs på reklamtavlor, stolpar och bussar. Det var som en ständigt pågående valkampanj. Jag fick höra att ju längre kriget pågått, desto mer hade folk satt upp dessa affischer och syriska flaggor på vanliga hus och affärer.
Damaskus mötte oss som en brusande miljonstad med massor av trafik och folk på gatorna. Först bostadsområden med rader av höga hus, träd och affärer. Sedan boulevarder med palmer, parker och höga kontorshus. Det var vackert och välordnat som en europeisk storstad. Vid Umayyadtorget med dess monumentala byggnader sprutade vatten ur sju höga fontäner och jag kunde se dem göra det varje dag, eftersom vi körde förbi dem många gånger på väg till våra olika programpunkter.
Eftersom den första dagen var fredag och helgdag fick vi svenskar börja med att bekanta oss med staden. Vi kördes in i Gamla stan och dess många basarer. Det mesta var helgstängt men affärer för mat och frisörer hålls av tradition öppna, liksom en del affärer ägda av kristna. Jag frågade bagaren hur han såg på situationen och om det var något han önskade sig.
- Nej, sa han, jag har alla ingredienser jag behöver. Det är bra nu.
Han hade butiken full av bröd. En packe stora pitabröd kostade fortfarande motsvarande en svensk krona, vilket var det gamla subventionerade priset. Andra affärer kunde jag se fyllda med grönsaker, kryddor, fisk, kött eller godis. Jag fick i stort sett samma svar från den ene efter den andra. En del formulerade det som att de hoppades att det skulle bli som det var förut. De var fulla av tillförsikt att klara av situationen även utan hjälp, även om de hoppades omvärlden skulle ändra sig. Var denna styrka kom ifrån kom jag att fundera mycket på, men den mångtusenåriga staden har upplevt 60 skriftligt dokumenterade invasioner genom historien.
De historiska perspektiven var svindlande. Gatorna man gick på var från långt före Kristus. Jag fördes in i Ananias hus där aposteln Paulus omvänts och börjat sitt missionsarbete ut i världen. Ett badhus, Hammamen Nur-iddin, som jag besökte, var byggt 1169, innan Stockholm fanns. Gatorna var K-märkta. Husen fick inte rivas även om de var trasiga, bara renoveras med gammal teknik. Vid en port i stadsmuren, Tomasporten, kom jag närmast kriget på hela resan. Dit hade granaterna nått från den näraliggande ockuperade stadsdelen Jobar. Jag såg märkena efter skotten på en kyrkokupol. Intill kyrkan hade en granatkastare nått fram till ett daghem. Jag själv hörde det inte, men de andra i gruppen hörde dova explosioner vid enstaka tillfällen. En myndighetsperson sa senare att en av dagarna hade varit den första utan explosioner under 24 timmar.
I Damaskus var militären mer synlig än den varit vid gränsen. Man fick ofta passera militära vägspärrar, speciellt i Gamla stan, vid infarten till olika stadsdelar, myndighetsbyggnader och särskilt till kaserner. Men vid affärsgatorna i stadens mer moderna centrum, som jag besökte senare, var det glesare med den militära närvaron och folk i alla åldrar var ute och handlade som hemma i Sverige. Där talade jag med affärsägaren Melisian, en armenier. Liksom de andra jag talade med trodde han på framtiden, men eftersom han inte visste varför jag var där och vi var de enda med europeiskt utseende, insisterade han på att jag måste berätta för världen vad jag såg. Han sa om och om igen att han inte kunde förstå vad de var ute efter, de som förstörde och de som stöder dem.
Hos hälsominister dr Nizar Yazigi fick vi höra omfattningen av förstörelsen. 74 stora sjukhus har skadats, vilket motsvarar 60-70 procent av sådana sjukhus med mer än 300 sängar. 30 av dessa sjukhus är totalförstörda, några av dem nationella sjukhus som BB i Damaskus. 18 läkemedelsfabriker har förstörts eller monterats ned och stulits. Embargot från EU och västländerna slår därför speciellt hårt mot medicinförsörjningen, och i synnerhet mot tillgången på cancermediciner. En syrier jag på kvällen mötte på hotellet kom just från en stor begravning av en tolvårig flicka som avlidit i leukemi. Han kunde inte förstå hur man kunde förvägra barn medicin. Hans bitterhet mot västvärlden var avgrundsdjup, trots att han även var kanadensisk medborgare och tidvis bodde i Kanada. Att döma av hans starka känslor även efter begravningen delades de säkert av flickans andra släktingar och vänner.
Hos turistministern och parlamentsledamoten Besher Yazji fick vi se bilder på skadorna på de historiska monumenten och kulturskatterna. Det handlar om ett världskulturarv för hela mänskligheten. Fyra av världens tio äldsta städer ligger i Syrien. Ute i öknen vid Palmyra hade Beltemplet beskjutits med granater och minst 200 hål efter gravplundrare upptäckts. Alla religioner hade drabbats inklusive gamla sunnimuslimska moskéer. Värst var den medvetna förstörelsen i den tolvtusenåriga staden Aleppo, världens äldsta fortfarande bebodda stad. Citadellet och stora delar av Gamla stan var skadade. Den stora moskén likaså och två av de gamla minareterna var jämnade med marken och kan aldrig repareras, berättade man.
En som verkligen förkroppsligade de mångtusenåriga perspektiven och lyfte dem till den universella mänsklighetens nivå var Syriens stormufti Badr Al Din Hasson. Han sa att "förstörelsen av kyrkor eller moskéer betyder ingenting jämfört med livet på ett barn." Hans oerhört lärda men samtidigt rättframma och glädjestrålande sätt fick mig att tappa andan. En av våra muslimska delegationsmedlemmar skämtade med honom och sa att de kristna deltagarna i delegationen hade kommit dit för att bli omvända till muslimer. Han svarade blixtsnabbt att det behövdes inte alls för "vi muslimer är också kristna". Med honom levde landet verkligen upp till alla berättelser om hur religionerna levat sida vid sida och om hur både kristna och muslimer länge samsats om att använda den stora moskén i Damaskus för sina sammankomster fast i olika salar.
Social- och arbetsminister Kinda Shamat var en ung energisk kvinna med sjal över håret. Hon betonade att embargot slår mot de fattiga eftersom de rika och mäktiga alltid klarar sig. De syriska kvinnorna var de mest utbildade i hela arabvärlden, sa hon. Nu tas kvinnor av IS och säljs som slavar. Hon sa att 10.000-tals syriska kvinnor har begått självmord för inte hamna hos IS i staden Raqqa. IS förbjuder flickor och kvinnor att gå i skola, så regeringen försöker övertyga dem som är rädda för IS att sända barnen till skolan eller ta emot hemundervisning. Hon berättade vidare att IS tvingar folk att bära vapen, men att regeringen kämpar för att barnen ej skall bära vapen. "Det är en röd linje för oss", sa hon.
Minister Shamat arbetar nära ihop med den särskilde försoningsministern för att nå ut till de rebeller som är syrier och vill lägga ned vapnen. Enligt nyhetsrapporteringen är det grupp efter grupp på 50 eller flera hundra rebeller som lägger ned vapnen. De går igenom förhör, men om de inte gjort sig skyldiga till svåra brott så släpps de. Även de som är sådana brottslingar överlämnar sig och går i fängelse hellre än att fortsätta kriga mot sina landsmän. Regeringen dömer dem till långa fängelsestraff, men inte till döden. Social- och arbetsminister Shamat är ansvarig för att sätta dem som vill försonas i arbete. De flesta får arbete i jordbruket, så att de snabbt kommer bort från krigandet. Hon berättade om hur hon försökte stärka kvinnornas roll i samhället eftersom kvinnorna är avgörande för försoningsarbetet.
- I framtiden måste mamman till martyren och mamman till hans mördare kunna sitta tillsammans. Det är ett hårt arbete som tar tid.
- Återuppbyggnaden av människorna måste komma först. Innan det blir fred måste vi få svar på massor av frågor om orsakerna till kriget. Om inte civilsamhället stabiliseras kan vi inte sluta kriga.
Den syriska regeringens försoningsarbete riktas åt alla håll, även mot de egna felen. Minister Shamat berättade att kurderna inte hade behandlats rätt tidigare och inte fått lära sig sitt eget språk. Hon sa att "det är dags att alla barn i Syrien får lära sig mer om kurderna". Det var tydligt att regeringen på så sätt försöker nå alla grupper för att systematiskt lösa bakomliggande problem och ena landet.
Den ungdomliga regeringen har ändrat på mycket för att gå oppositionen till mötes. Landet har fått en demokratisk konstitution och en samlingsregering har bildats. Informationsminister Omran Ahed Al-Zouabi sa vid sitt möte med oss att "rebellerna har fått vad de vill, men ändå vill de fälla regeringen". Hans slutsats var att "de inte är ute efter reformer".
På det ekonomiska området öppnar nu det tydligt socialistiskt centralstyrda landet upp för utländska investeringar, i synnerhet för småföretagare. En speciell myndighet, Syriska investeringsmyndigheten, har bildats direkt under presidentens kansli. Vi fick möta den unga chefen, ingenjör Hala Gazal, och hela hennes imponerande stab för alla olika näringsgrenar. Precis som man försöker nå ut till alla medborgargrupper och få dem att satsa på att starta företag i landet vände sig denna myndighet till alla utlandssyrier och förenklar procedurerna avsevärt för investeringar utifrån.
På mitt anförande om den nya ekonomiska politik som nu växer fram genom BRICS-länderna, reagerade hon mycket positivt. Jag pekade på att den Nya sidenvägen är ett sätt att nå ungdomens hopp om ett meningsfullt och spännande liv, och rekrytera dem från terrorismen, som Kinas president Xi har sagt. Visionen om framtida stora utvecklingsprojekt kan också knyta byggföretagare och andra företagare i grannländerna så de pressar på för samarbete med Syrien, i stället för krig. Planeringen av infrastrukturutbyggnad och stora projekt ger också landet kreditvärdighet och möjlighet att likt den amerikanske presidenten Franklin Roosevelt skapa statlig kredit och på så sätt finansiera mycket av återuppbyggnaden utan lån från utlandet, sa jag. Att på så sätt se ekonomin från framtiden är det nya synsättet på ekonomi som BRICS nu inför, dvs. inte från hur mycket pengar man råkar ha. Ingenjör Gazal tog glatt emot min rapport om den Nya sidenvägen och hade redan en stor bild bakom sig som illustrerade hur Syrien befinner sig i knutpunkten för de urgamla transportlederna mellan Asien, Europa och Afrika. Framför den ställde vi upp oss och tog ännu mera bilder.
Även om själva utvecklingsplanerna och visionerna för ekonomiskt samarbete längs den Nya sidenvägen är viktiga verktyg för fred, så måste terroristernas dödande och förstörelse stoppas innan någon ekonomisk utveckling blir möjlig. Västvärlden inklusive Sverige, som har låtit IS växa till ett hot mot hela världen, måste tänka efter vad man håller på med mot Syriens folk. Väst kan inte enbart med hjälp av sina allierade hindra IS från att sprida sig och stoppa deras barbari. USA och EU måste samarbeta med Ryssland och Kina, men särskilt med Syrien som står i frontlinjen mot IS. I Mellanösternregionen måste västvärlden också ta hjälp av Iran och Egypten för att kunna klara av att stoppa IS. Flödena av pengar och vapen till IS måste stoppas. Turkiet, Qatar och Saudiarabien, som har varit verktygen för västvärldens användning av terrorism för geopolitiska syften, måste förstå att nu är det stopp.
Sverige har erkänt Palestina med dess ledande partier som tidigare anklagats för mycket värre saker än Syrien, nämligen för att vara terroristorganisationer. Nu är det dags att Sverige återknyter kontakterna med Syrien och i stället för att stjälpa börjar hjälpa i det mödosamma arbetet att hela såren och reparera förödelsen. Som minister Shamat faktiskt sa: "Fredsplaner kommer mest från Sverige och Norge." Från svensk sida är det dags för initiativ, för att häva embargot mot mediciner, eltransformatorer och annat som omedelbart behövs från Sverige; och för att häva embargot mot direktflyg från Sverige, så att man inte, som vi på denna resa, måste åka den krångliga vägen till och från Damaskus över Libanons berg.

Se de 19 Facebookbilderna från besöket på Syrian Investment Agency här

och bilderna från besöket på Hälsoministeriet (där jag sitter som nr fyra från vänster) här

En lite utförligare Syrienreseartikel på engelska, tyska och franska samt ett radioprogram på engelska finns länkat på http://www.larouche.se/nyheter/2014/12/01/fler-rapporter-om-syrienresan