Vad är "fysisk ekonomi"?

Lyndon LaRouches unika ekonomiska metod, "fysisk ekonomi", presenteras här av honom själv.

I maj 1994, just hemkommen till USA från ett sex dagar långt besök i Moskva, nedtecknade LaRouche följande definitioner, som underlag för en presskonferens som skulle hållas i Washington.

För att underlätta för deltagarna i den här konferensen tillhandahåller jag följande relevanta definitioner, formulerade i tredje person:

1) Lyndon H. LaRouche jr är en specialist på fysisk ekonomi, ett område inom vilket han gjorde vissa grundläggande upptäckter under åren 1948-52. För sina publicerade skrifter inom detta område utsågs han till korresponderande ledamot och sedan till fullvärdig ledamot av den Universella ekologiska akademin i Moskva.

2) Fysisk ekonomi är en gren inom naturvetenskapen som grundades av Gottfried Wilhelm Leibniz. Den befattar sig med problemet att bestämma funktioner för en höjning av arbetets fysiska produktiva förmåga per capita på sätt som är oberoende av monetära värdemått. Även om den moderna fysiska ekonomin är en produkt av utvecklingen av det som kallades "kameralism", ur Georgios Gemisthos (Plethons) arbete på 1400-talet, genom Jean Bodins och andras arbete, och genom kretsarna kring Jean-Baptiste Colbert, Leibniz, Alexander Hamilton m.fl., så kan man säga att den fysiska ekonomin som sådan föddes i och med Leibniz’ skrift 1672 om "Sällskapet och ekonomin", och därefter utvecklades av Leibniz kring frågan om sambandet mellan, å ena sidan, värmedrivna maskiner och teknologiska transformationer och, å den andra, en stegring av arbetets produktiva förmåga per capita och per kvadratkilometer.

3) Under 1700-talet förde Leibniz’ nätverk, som då var verksamma i England och Frankrike, in inflytandet från Leibniz’ fysiska ekonomi i de amerikanska engelsktalande kolonierna och Förenta staterna. Några exempel på detta inflytande är Cotton Mathers, Benjamin Franklins och Alexander Hamiltons skrifter om pengar och ekonomi. Den första artikeln i USA:s federala författning och motsvarande innehåll i finansminister Alexander Hamiltons rapporter till kongressen om kreditpolitiken, nationalbankspolitiken resp. manufakturerna är andra exempel på detta inflytande.

4) LaRouches kompetens inom detta område härrör främst från hans studier av Leibniz och hans vederläggning av Norbert Wieners och John von Neumanns arbete på detta område, under slutet av 40-talet och 50-talet. LaRouches egen upptäckt motiverades av en strävan att visa det bedrägliga i att använda Wieners framställning av den s.k. "informationsteorin", eller Wieners dubiösa definition av "negentropi" som en metod för att tolka kommunikationen av idéer mellan människor. LaRouche använde det empiriska faktum att investeringar i ny teknologi ökar arbetets produktiva förmåga som det typiska uttrycket för hur nya idéer utvecklas och kommuniceras mellan enskilda människor.

5) Denna upptäckt förfinades 1952 genom LaRouches studier av Georg Cantors och Bernhard Riemanns arbeten. Syftet med hans intresse för Cantors s.k. alef-tal, var att komma underfund med det faktum att den karakteristiska funktion för ekonomisk tillväxt, som LaRouche hade utvecklat i motsättning till Wieners och von Neumanns resonemang, verkade ha karaktären av en matematisk anomali. Riemanns livsverk, som utgick från en insikt i den s.k. kontimuumparadoxen i all formalistisk matematik, vägledde LaRouche i utvecklingen av praktiska tillämpningar av den ursprungliga upptäckten.

6) Eftersom Riemanns arbete hade använts för att modifiera den ursprungliga upptäckten, kallades det resulterande bidraget till Leibniz’ fysisk-ekonomiska vetenskap för "LaRouche-Riemann-metoden" för ekonomiska prognoser och analyser.

Olikheter

7) Den fysisk-ekonomiska vetenskapens yttre former kan sägas handla om att förfina och gradera följande uppsättning olikheter: a) Den primära olikheten: En beskrivning av den karakteristiska icke-entropiska funktionen för alla framgångsrika fysiska ekonomier. b) Den uppsättning olikheter som bestämmer de förändringar i samhällets arbetsdelning som framkallas genom den verkan som uttrycks i form av den primära olikheten. Arbetsdelningen kan åskådliggöras med hjälp av histogram (stapeldiagram). I en framgångsrik ekonomi kommer förändringarna i allokeringen av hela histogrammet att vara konsistent med uppsättningen olikheter i b. I det fallet beskriver den primära olikheten, a, den verkan som åstadkommer detta lyckade resultat. Den fysiske ekonomens praktiska arbete ägnas primärt åt att, med hjälp av empiriska studier, bestämma den rätta graderingen och förfina denna dubbla uppsättning olikheter. Ekonomens sekundära praktiska uppgift är att kartlägga interaktionen mellan, å ena sidan, fysiska ekonomiska processer och, å den andra, finansiella och monetära processer.

Framgångsrika ekonomier

8) Mest väsentlig för tillämpningen av fysisk ekonomi i dag, är den primära olikhetens icke-entropiska karaktär. Följande resumé kan räcka för att förklara vad som härmed avses. Framgångsrika fysiska ekonomier kännetecknas av en ökning av samhällets potentiella befolkningstäthet, räknat per capita, per hushåll och per kvadratkilometer. Denna ökning orsakas framför allt av de förändringar i arbetets produktiva förmåga som åstadkoms av investeringar i förbättrade teknologier, där möjligheten till sådana (fysiska) investeringar villkoras av tillgången på energikällor och förbättringar i den miljö som används för detta ändamål.

Detta sätt att mäta bestämmer individuellt produktivt arbete i termer av biofysiska och kulturella demografiska funktioner för hushåll, och bestämmer existensen av hushåll, av individuellt produktivt arbete och av resultatet av produktivt och annat arbete uttryckt per hushåll, per capita och per kvadratkilometer. Det som mäts är den produktion som arbetets produktiva förmåga åstadkommer per capita med hjälp av den sålunda definierade produktionsprocessen.

Vid mätningen väljs vilken tidpunkt som helst i en kontinuerlig produktionsprocess, genom reproduktionen av de produkter som är nödvändiga insatsvaror för de representerade hushållen och produktionsprocesserna. Den adekvata parametern vid mätningen av dessa produkter och tjänster är summan av fysiska produkter som konsumeras av hushåll och produktionsenheter, plus endast tre kategorier av tjänster som (demografiskt eller på annat sätt) är nödvändiga för att vidmakthålla ökningen av arbetets produktiva förmåga: forskning, hälsovård och utbildning.

Insatsen vid varje tidpunkt är en storhet som motsvarar "systemenergin". Produktionsresultatet minus insatsen motsvarar den uppskattade "fria energin".

Uttryckt på det sättet är den karakteristiska olikheten: Att den "fria energins" fortlöpande ökning i förhållande till "systemenergin" villkoras av en fortlöpande ökning av "systemenergins" intensitet per capita, per hushåll och per kvadratkilometer. En sådan ökning av arbetets produktiva förmåga samvarierar med en nödvändig ökning av energi- och vattentätheten, med en förskjutning bort från en till övervägande delen jordbruksbaserad produktion, med en kontinuerlig ökning av produktionens grundläggande fysiska infrastruktur och med en förskjutning i sammansättningen av arbetskraften i städerna, där andelen investeringsvaror ökar jämfört med hushållsvarorna, och där verktygsmaskinkomponenten i investeringsvarorna ökar, samt med en ökning av andelen sysselsatta i "ren forskning och utveckling".