Vad är fel med EMU? "Stabilitetspakten" är en självmordspakt

Finansoligarkin vet, att det som på sikt avgör ett lands utveckling, är kredit- och penningpolitiken. Sedan Bretton Woods-systemet, som infördes efter andra världskriget, bröt samman i början på 1970-talet har starka politiska krafter agerat för att denna politik skall bestämmas, inte av ett lands regering, utan av den internationella finansoligarkin som historiskt har haft kontrollen över centralbankssystemet.

Under de korta perioder då suveräna nationers regeringar eller valda representanter har bestämt sig för att bygga upp sina länder, har dramatiska förändringar skett. I Sverige är det naturligt att hänvisa till åren under Bretton Woods mellan 1950 och 1975. Under dessa år byggdes eller planerades det Infrastruktursverige som vi bor i i dag. Efter nästan 30 års overksamhet är det som då byggdes ganska nedslitet och räcker inte längre, så det är dags att sätta fart igen.

Att så inte görs beror på den internationella finansoligarkins kontroll över de suveräna ländernas kreditpolitik. Denna grupperings mål är att behålla och stärka sin makt över världen. För att uppnå detta är de beredda att ta till vilka medel som helst – vilket exemplet Hitler, som kom till makten med hjälp av mäktiga internationella bankintressen, visar. I dag håller samma intressen världens ekonomi i ett järngrepp med ett undantag: Kina.

Medlen att hålla kontroll är ideologiska, institutionella och, framför allt mot u-länder och andra ekonomiskt svaga länder, ett rent maktspråk med trakasserier, hot och mord. Dessutom hålls världen i eller på gränsen till kaos genom krig, krigshot, terrordåd, fattigdom och stora nationella ekonomiska sammanbrott som t.ex. i Argentina eller Indonesien. Målet är en värld där ingen sticker upp mot dem som i dag har makten.

Göran Persson har rätt. Den som är skuldsatt är inte fri; det vill säga så länge vi håller oss inom de ideologiska ramar som makteliten lärt ut. Bankerna säger att alla skulder måste betalas oberoende av konsekvenserna. Att det leder till att hela nationer bryter samman ekonomiskt och socialt, som i stora delar av Afrika, eller att västvärlden sakta glider mot fattigdom och krig på grund av bristande investeringar i den fysiska ekonomin, bryr de sig inte om.

Den nationella ekonomin är till för medborgarna, inte tvärtom som bankerna predikar. Här står Göran Persson på bankernas sida.

Medborgarna har ett annat problem. ”Vem skall betala infrastrukturbygget. Varifrån skall pengarna tas.” Detta är evigt återkommande frågor när förslag i den riktningen läggs fram.

Svaret på dessa frågor är i grunden väldigt enkelt. Betalningarna skall ske från det nationella penning- och kreditsystemet. Om sedlar behövs kan de tryckas i Tumba till en kostnad av 50 öre per tusenlapp. Det mesta som vi kallar pengar är i dag siffror i en dator och kostar ingenting. Se åter tillbaka till perioden mellan 1950 och 1975 i Sverige. Vem betalade vattenkraftutbyggnaden, vägnätet, skolorna, utbildningssystemet, flygets utveckling, kollektivtransportsystemet eller massbilismen? Ingen, om man inte menar det produktiva arbetet som utfördes av den svenska befolkningen. Alla andra svar är bokförarsvar som döljer den underliggande processen.

På samma sätt som Europa byggdes upp efter andra världskrigets förstörelse med hjälp av Bretton Woods-systemet kan hela världen bli rikare genom att vi återgår till dessa kända principer och inför ett Nytt Bretton Woods.

 

I världspolitiken finns två parallella system. Det första är de institutioner som har sin bas inom de suveräna länderna och de samarbetsorgan dessa länder har upprättat. Det är regeringar, parlament, valda församlingar på regional och lokal nivå. Dessa institutioner anses åtminstone formellt representera medborgarna och skall verka i deras intresse. Detta system skall vara öppet för insyn för alla.

Det andra systemet är centralbankssystemet, som närmast har en feodal karaktär. Besluten fattas i slutna rum, beslutsunderlag är hemliga, i många fall, som t.ex. hos den europeiska centralbanken ECB, är protokollen från beslutsmöten också hemliga. Medborgarnas representanter, regering och riksdag, är direkt förbjudna att försöka påverka centralbankens politik eller beslut.

Över centralbankerna finns internationella institutioner – IMF, Världsbanken, WTO, BIS – som övervakar att systemets riktlinjer upprätthålls. Runt detta system finns sedan de privata bankerna vilka utgör en omistlig del av betalningssystemet i världen.

Vilka är då de nu gällande riktlinjerna? ”Fri marknad inte bara för varor och tjänster utan också för krediter och valutor. Fast penningvärde till varje pris. De offentliga organens – i Sverige statens, landstingens och kommunernas – budgetar måste vara i balans.”

Varje land som genomför denna politik begår ekonomiskt självmord. Det frånsäger sig möjligheten att vid en ekonomisk kris vidtaga åtgärder för att skapa reell tillväxt och hamnar i stället i en nedåtgående spiral. Det lämnar också fältet öppet för spekulationspirater att ytterligare förvärra situationen.

Den svenska EMU-debatten och folkomröstningen måste ses mot denna bakgrund. EU har frivilligt avreglerat finans- och valutamarknaderna, gett ECB uppdraget att som enda mål ha ett fast penningvärde och instiftat en ”stabilitetspakt” som stryper den reala ekonomin. Detsamma har skett i Sverige under en 20-årsperiod i stort samförstånd mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna.

Göran Persson lärde sig på sin omtalade resa till New York, London och Paris vem som är den dolde Kejsaren i denna feodala struktur: makthavarna i finansvärlden. Göran Persson känner Kejsarens politik. De flinande finansvalparna på Wall Street rider honom som en mara. Som en lydig vasall genomför han Kejsarens vilja oberoende av om han anser den förnuftig eller inte.

Det är ingen slump att den ende ekonomen som Persson hänvisar till som sin auktoritet för ett ja till euron är Robert Mundell, nobelpristagare i ekonomi 1999. Mundell, en ledande talesman för den internationella finansoligarkin, samlade i juni i år en grupp inflytelserika personer på sitt 1400-talsslott i Siena i Italien, bl.a. den f.d. amerikanske centralbankschefen Paul Volcker, sedelfondsförespråkaren Steven Hanke och Wall Street Journal-redaktören Robert Bartley. ”Lösningen” på den ekonomiska krisen som Mundell lade fram där, var att införa världsvalutan DEY, byggd på dollarn, euron och yenen, med Internationella valutafonden som världsvid centralbank.

Den som har följt effekterna av valutafondens ”stabilitetspakts”-liknande åtstramningsorder till u-länder och östländer, kan föreställa sig hur världen då skulle se ut. Det skulle bli en världsdiktatur under valutafondens kredit- och penningpolitik.

Stanken från Hjalmar Schacht och Adolf Hitler känns tydligt. Och i deras efterföljares ledband går hela den svenska eliten med få undantag.

(Ny Solidaritet, augusti 2003)