Vad är det brittiska imperiet?

Följande text är ett översatt utdrag (med underrubriken "That Brutish Empire!") ur LaRouches uppsats "Let There Be a Time of Thanksgiving" som tillsammans med masspamfletten"Is the Devil in Your Laptop?" distribuerats i 750 000 exemplar under december 2007 och januari 2008 i bland annat Washington D.C., Kalifornien och New Hampshire.

Det mest missvisande med boken Romerska rikets nedgång och fall, skriven av lord Shelburnes lakej Edward Gibbon, är tanken att det brittiska imperiet, som i praktiken etablerades i och med 1763 års Parisfred, skulle bli en kopia av romarrikets kejserliga imperium eller, vilket Gibbons rekommenderade Shelburne, den reformerade bysantinska modellen av det romerska imperiet, som anammats av Julianus Apostata. På det stora hela har förvisso Julianus Apostatas rekommenderade modell genomdrivits i praktiken. Icke desto mindre är föreställningen att Elisabeth II styr, på samma sätt som Augustus, Tiberus eller Nero gjorde, gravt missvisande.

Det anglo-holländska liberala systemet, vilket etablerades i enlighet med venedigpartiets reformist Paolo Sarpis avsikt, är väsentligen det medeltida venetianska imperiet, som ofta felbenämns som ett system av "medeltida korståg" med ursprung i Normandie. Det var Venedigs finansoligarki som faktiskt styrde det dåtida korsfarande imperiet; som kontrollerade, och plundrande imperiet självt genom att nöta ut det normandiska ridderskapet antingen genom vad som förskönande kallades "korståg" - genom nötande, i slutändan fruktlösa, äventyr i närbelägna Asien, eller Bysans - eller genom att helt enkelt underhålla de beväpnade normandiska odjuren med nöjet att kriga mot varandra, alltid finansierat genom lån till venetianska eller lombardiska ockerräntor.

Det som vi sedan Parisfreden i februari 1763 känner under namnet det brittiska imperiet är i verkligheten ett imperium dominerat av en anglo-holländsk liberal finansklass, en klass skapad av den strategiskt motiverade migrationen av Paolo Sarpis nya venetianska partis finansiärer och besläktade fenomen till norra Europas kustområden, främst till dagens Holland och Storbritannien. Det är verkligen väldigt liten skillnad, sett till deras beklagansvärda väsentliga karaktär, än idag, mellan, å ena sidan av den relevanta historien, den verkligt styrande anglo-holländska liberala finansklassen och deras nordamerikanska finansiella avknoppningar, och, å andra sidan, de ökända piraterna som så frihetligt spred sig i Karibien - idag ökänt genom Cayman Islands - under femton-, sexton- och sjuttonhundratalen.

Man ska komma ihåg att det brittiska imperiet, som etablerades vid Parisfreden februari 1763, under lord Shelburnes redan då framväxande ledarskap, till stor del drev sina tidiga försök till globalt styre genom det som i princip var det Brittiska Ostindiekompaniets privata arméer och marina styrkor. Under stora delar av dess tidiga historia var Storbritanniens monark väsentligen en offentlig bekvämlighetsinrättning för Kompaniet, vars makt till stor del delegerats av översteskurken Shelburne till hans skapelse på utrikesdepartement, Jeremy Bentham, och i sin tur vidare till Benthams drillade efterträdare Lord Palmerston. Det var när USA under president Abraham Lincolns ledarskap besegrade både Palmerstons egna förrädarfederation som formats i södra USA och satte i verket nederlaget för den kombination av krafter som samlats mot president Benito Juarez' Mexiko av London - Napoleon III:s Frankrike, Habsburgmonarkin samt de av London helägda spanska slavhandlarna i Mexiko - som London insåg att Lincolns USA var den grunnande kraft som måste underkuvas och förstöras till förmån för Storbritannien. London organiserade bland annat 1900-talets två "världskrig" för att utplåna det en gång växande amerikanska inflytandet över Europa och Asien, en gång för alla.

En del, förvisso väldigt tramsiga, amerikaner har skyltat med sin egen brist på vetande genom att betrakta det brittiska imperiet som den äldsta och godaste av allierade. 1 Åsikterna som förnämt uttrycktes i den nämnda Economist-ledaren2 är varken nya eller slumpmässigt uttryckta. Det var ju när allt kommer omkring Den gamla damen på Threadneedle Street3 som skapade och satte Adolf Hitler till makten, med assistans från Hitlers kungamakare Hjalmar Schachts Basel. Det rör sig om den Schacht som vid den här tiden varit Den internationella regleringsbankens 4 skyddsling, samt skyddsling till den tidigare Bank of England-chefen, en viss Montagu Norman med vissa kopplingar till New Yorks Brown Brothers Harriman. Det rör sig om de brittiska kretsar kring Winston Churchill, som - precis som den ohyggliga och genomrasistiska anti-afrikanen, fältmarskalk Montgomery, känd från El Alamein - aldrig kunde förlåta president Franklin Roosevelt för att Adolf Hitler besegrades "för tidigt".

Det finns när allt kommer omkring inte något konstigt med London-fabianernas främjande av sina agenter herr och fru Lynne Cheneys karriärer, till trots mot de mest grundläggande amerikanska intressena. Nickedockan Dick Cheneys roll i den brittisk-designade "a revolution in military affairs" och i BAE:s upptåg och vinster, som han har politiska kopplingar till, har lyckats förstöra USA:s kraft och rykte mer omfattande och grundligt än vad någon som helst utomstående kraft skulle ha kunnat göra utan familjen Cheneys hjälp. De som än idag försvarar Cheneys fortvarande i sitt ämbete bör betraktas i ljuset av detta.

Det brittiska imperiet är, väsentligen, ett aktiebolag som representerar finansiella partnerskap, och också rovgiriga rivaliteter, som har många olika historiska rötter och politiska hemvister.5 Mellan varven av nöjet att profitera av att skära halsen av varandra, behöver det emotionellt efterblivna brutala, förbannade finanspatraskets aktiebolag en sorts "barnvakt", ett politiskt regeringsinstrument, ett instrument som slagit ned i huvudsak i det anglo-holländska liberala systemets monarkier och parlament, för att reglera Aktiebolagets rovgiriga verksamhet.

Den brittiska monarken är ingen kejsare, utan snarare en slags bolagsfunktionär, vars roll krävs för att hålla någon slags skenbar ordning bland ett tjuvaktigt, mordiskt, rovgirigt finansoligarkiskt patrask; det senare är en slags slemsvamp, som verkar roa sig med att tala, på engelska, i nattmössa, gärna med ett extra "k".6

Varför vara en brutofil?

I en annan del av världen återfinns samtidigt världens enda relativt sett friska ekonomier, för närvarande i det östasiatiska blocket beståendes av Kina, Japan, och Korea, eftersom Londons fiende Ryssland är för beroende av bränsleexporter för att kunna placeras bättre än på en hedrande fjärdeplats. Indien med sitt kärnkraftsprogram får i sin tur ses som en med lovande utsikter för framtiden. Men den rådande kollapshastigheten i den nya världsdepression som nu slår mot Amerika och Väst- och Centraleuropa är ett tydligt, tilltagande hot mot även det relativt sett hälsosammare östasiatiska industrialiserade blockets välgång. Om USA fortsätter att åka utför, som det gjort under tiden sedan omkring den 25 juli 2007, kommer det att dra hela världen med sig i fördärvet.

Exempelvis: I västvärlden är den för närvarnade pågående, djupgående, globala, fysisk-ekonomiska depressionsprocessen, inte bara en depression som den 1929-33. Den liknar också den hyperinflationära bubbla, denna gång spridd över hela västvärlden, som med full kraft slog ut Weimarrepubliken under 1923 års andra hälft. Världen i stort är således för närvarande fångad i vågorna av de nationella och internationella systemens sammanbrottskris, vars like vi senast såg i vad som blev känt som senmedeltiden (eng. The New Dark Age, den nya mörka tiden) i Europa under andra halvan av 1300-talet.

Jag understryker: Den pågående sammanbrottskrisen av världsfinanssystemet, är vägs ände för det nuvarande "anglosaxiska" (dvs. anglo-holländska liberala) monetära finanssystemet självt. Om nationer envisas med att klamra sig fast vid försök att rädda det praktiskt taget globaliserade monetära finanssystemet, så dras världens fysiska ekonomier in i en allmän sammanbrottskris värre än den som genomleds i kölvattnet av 1300-talets kollaps av det lombardiska banksystemet. Om vi däremot är beredda att dumpa den hopplösa anglo-holländska liberala formen av finanssystem, kan de ledande ländernas fysiska ekonomier föras in i en allt snabbare återhämtningsprocess.

De ledande kretsar som inte håller med mig på denna punkt, bör antingen av en växande allmän avsky vallas bort från sina ledande politiska positioner, eller, alternativt, sättas i passande civiliserade former av skyddstillsyn och ges fridsamma former av tidsfördriv för deras egen och våra nationers säkerhet, och för att rädda våra själar.

Kärnan är att de nödvändiga handlingar som krävs är att alla världens monetära-finansiella system, åtminstone de ledande som väljer att överleva, av sina suveräna nationalstatsregeringar tas genom ett konkursförfarande à la Franklin Roosevelt. Globalisering och besläktade ekon av Babels torn måste summariskt slopas, och totalt protektionistiska former av nationell suveränitet återetableras, som ett eko av Franklin Roosevelts Bretton Woods-reform, till resultatet av vad den amerikanska konstitutionens portalparagraf och den Westfaliska fredens principer föreskriver.

  1. USA hade vanligtvis allierat sig (mot den traditionella fienden i London) med vänner i kontinentaleuropa fram till och med mordet på president William McKinley, då USA bytte sida under de förrädiska arvtagarna till Sydstaterna, presidenterna Theodor Roosevelt (brorson och skyddsling till den Londonbaserade sydstatspionen Bulloch) och ku-klux-klanaren Woodrow Wilson. Coolidge och Hoover innebar inga större förbättringar. Om vi åsidosätter Taft och den under mystiska omständigheter förgiftade Harding, återtog USA inte sitt tidigare patriotiska arv från McKinley med flera förrän den av brittiska intressen hatade president Franklin Roosevelt svors in, vars patriotiska tradition London och våra amerikanska tories och fabianer har försökt utrota sedan den dag han dog. Vår republiks patriotiska tradition har under de tidsperioder då London faktiskt kontrollerat vår sittande regering ofta tjänats bättre av privata organisationer, exempelvis Cincinnatisällskapet.
  2. LaRouche analyserade tidigare i detta kapitel en artikel från The Economist. Se den engelska originalversionen LaRouches uppsats här och den nämnda Economist-artikeln här.
  3. The Old Lady of Threadneedle Street är slang för Bank of England, kanske för att BoE är lite av en uttjänt gammal hora, vars lokaler återfinns just på nämnda gata.
  4. Bank for International Settlements.
  5. Fetstil tillagd av översättaren.
  6. "Nighthood" (nattmössa) med ett prefix "k".