Utvägen ur det tilltrasslade världsläget? Ett helt nytt tanke-paradigm!


Helga Zepp-LaRouche talar i Stockholm 2017

Vi upplever ett ökande antal kriser som blir mer och mer komplicerade och som direkt eller indirekt sammanhänger med varandra:

• Efter flytten av USA:s ambassad till Jerusalem, den israeliska militärens mordiska agerande mot de palestinska demonstranterna på Gazaremsan och militära angrepp mot installationer tillhöriga Hamas hotar i värsta fall ett krig mellan Israel och Iran, som bär på risken att utvidgas.

• Samtidigt frontaltorpederade USA:s nationella säkerhetsrådgivare John Bolton det hoppfulla perspektivet om en fredlig lösning på Koreakrisen med sitt provokativa tal om Libyenmodellen som en planritning för Nordkoreasamtalen.

• Trump-administrationens ensidiga uppsägning av kärnteknikavtalet med Iran har självklart en effekt på Nordkorea.

• De potentiella sekundärsanktionerna mot europeiska företag som har verksamhet i Iran, ovanpå Rysslandssanktionerna som också drabbar europeiska företag, hotar att utlösa en eskalerande sanktionsspiral och ytterligare försämra de transatlantiska relationerna.

• Och över allt detta hänger damoklessvärdet med en ny transatlantisk finanskrasch, de finansiella derivatens "tickande bomb", som nu även påve Franciscus varnar för i ett nytt dokument.

Försök att "stänga in" Trump

I fråga om Nordkoreasituationen är det svårt att tro på en felsägning från Boltons sida: Efter det mycket lyckade toppmötet mellan Nord- och Sydkoreas presidenter i Panmunjom den 27 april och den amerikanske utrikesministern Pompeos likaledes produktiva resa till Pyongyang såg utsikterna goda ut för det planerade toppmötet den 12 juni mellan president Trump och president Kim Jong-un. Boltons uttalande att Trump-administrationen följer Libyenmodellen i sin politik gentemot Nordkorea, med implikationen att Kim Jong-uns hela kärnvapenprogram är tänkt att gå samma öde till mötes som Saddam Husseins och Gaddafis, fungerade som väntat som en handgranat.

Bolton syftade synbarligen på avtalet från 2003, i vilket Gaddafi gav upp sitt då ännu bara påbörjade kärnvapenprogram, medan Trump uppfattade det som en anspelning på Natos ingripande 2011, som slutade med att Gaddafi dödades av rebellstyrkor som stöddes av USA.

Men Trumps korrigering av Boltons uttalande – att Libyenmodellen bara är ett alternativ om Nordkorea inte ger upp sitt kärnteknikprogram – är lika lite ägnad att återskapa förtroendet som den militärövning som USA och Sydkorea nu, visserligen reducerad till omfattning, ändå genomför tre veckor före det planerade toppmötet.

Hela den här historiens utveckling är typisk för hur man hela tiden försöker "stänga in" Trump för att han inte ska gå utanför ramarna för etablissemangets agenda.

Huruvida man kan lita på avtal som slutits med USA, med tanke på den ensidiga uppsägningen av kärnteknikavtalet med Iran, är i dessa dagar en mycket omdebatterad fråga. Så sent som 2017 publicerade National Security Archive i Washington nu frisläppta dokument från tiden för Sovjetunionens upplösning, som glasklart dokumenterar att den dåvarande sovjetiske statschefen Gorbatjov vid den tiden fick ett tydligt löfte om att Nato "inte skulle flyttas så mycket som en centimeter österut", som den dåvarande utrikesminister James Baker uttryckte det.

Nu är Trump till skillnad från Baker inte neokonservativ, utan han vann sin valseger mot det amerikanska etablissemanget, och han har lovat att ersätta det uppsagda Iranavtalet med ett bättre.

Men hur måste ett sådant avtal se ut, om det verkligen ska kunna innebära en lösning för läget i Sydvästasien?

Europa fast i geopolitiken

En ytterligare aspekt på detta flerfaldigt sammansatta världsläge är USA:s hot om sanktioner mot europeiska företag som har investerat i eller driver handel med Iran. EU är i färd med att gå till motoffensiv genom att aktivera en "försvarslag" från 1996, en lag som förbjuder företag i EU-länder att böja sig för ensidigt beslutade sanktioner från USA:s sida. Om ett företag till exempel drar sig ur en affär i Iran, som detta företag i stället kunde göra i USA, om det samtidigt är engagerat där, så får det räkna med rättsliga påföljder från EU:s sida.

Hårt pressade är också de tyska och andra europeiska företag som drabbas av effekterna av de nya sanktionerna mot Ryssland som USA-administrationen ensidigt beslutade om den 6 april. President Trump har faktiskt inget inflytande på dessa sanktioner, han blev fråntagen sin konstitutionsenliga rätt att formulera USA:s utrikespolitik genom en tidigare omröstning i senaten, som körde över hans vetorätt. Men detta är inget som de etablerade medierna berättar om nu, man utnyttjar det bara i den dagliga anti-Trump-propagandan.

Omkring 60 procent av alla företag som är engagerade i Ryssland drabbas av dessa sanktioner. Aluminiumkoncernen Rusal, som ägs av den ryske oligarken Oleg Deripaska, som står på denna lista, levererar till exempel 40 procent av allt råaluminium som förädlas i Europa. Inom loppet av runt tio dagar steg världsmarknadspriset på aluminium med nära 30 procent, ett dråpslag för vissa företag. Ryssland svarade i sin tur med motåtgärder för att straffa företag som åtlydde de amerikanska eller andra utländska sanktionerna. Den tyske näringsministern Altmeier uttalade sig ytterst kritiskt mot den av EU-kommissionens ordförande Juncker aktiverade "försvarslagen", som han menade riskerar leda till en "sanktionskapplöpning". Förbundskansler Merkel varnade för sin del för illusioner om ekonomisk ersättning till de drabbade företagen.

Den nye USA-ambassadören i Berlin, Richard Grenell, behövde bara några timmar på sin post för att likt en kejserlig ståthållare instruera de tyska företagarna att omgående dra sig ur Iran. Och chefen för energiresursavdelningen på amerikanska UD Sandra Oudkirk gjorde klart att USA kommer att göra allt för att stoppa naturgasledningen Nordstream II från Ryssland till Europa. Hon lovade att USA skulle använda hela sin övertalningsförmåga för det ändamålet.

Trots konfrontationen med Trump skyndade sig EU:s stats- och regeringschefer på sitt senaste toppmöte i Sofia i Bulgarien att erbjuda sig att öka importen från USA av flytande naturgas utvunnen genom fracking, vilken naturligtvis skulle ses som ett alternativ till naturgasleveranserna genom Nordstream II. Ytterligare ett geopolitiskt tema på EU-toppmötet i Sofia: Hur man kan förhindra att länderna på västra Balkan inser hur mycket de har att vinna ekonomiskt och politiskt på att knyta sig närmare Ryssland, Kina och Turkiet.

Med detta knepiga läge, som här bara kunnat tecknas i stora drag, finns det över huvud taget en möjlig lösning, en väg som inte nödvändigtvis leder till ett stort krig mellan västvärlden och Ryssland/Kina? Den geopolitiskt motiverade hållning som kom till uttryck på EU-toppmötet i Sofia, att länderna på västra Balkan till varje pris måste avhållas från att närma sig Ryssland och Turkiet (och självklart Kina), är i alla fall inte ett steg i den riktningen.

Hela mänsklighetens gemensamma mål

Som Lyndon LaRouche betonade för flera år sedan kan den oöverskådliga snårskogen av diverse geopolitiska spel bara övervinnas om det etableras en högre nivå definierad av gemensamma mål för hela mänskligheten, som gör det möjligt för de viktigaste länderna i världen, framför allt USA, Kina, Ryssland och Indien, att samarbeta med varandra.

Därför är det aviserade toppmötet mellan Trump och Putin det mest brådskande steget för att ta itu med de talrika kriserna. Som den kinesiske vice premiärministern Liu He betonade vid sitt aktuella besök i Washington är den nära personliga vänskapen mellan Trump och Xi Jinping av största betydelse. Det nära strategiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina och Indiens första steg mot en ny hållning visavi Kina är ytterligare byggstenar för att övervinna geopolitiken.

Nyckeln till att övervinna alla de här nämnda kriserna – från Nordkorea och Sydvästasien till det hotande handels- och sanktionskriget och risken för en ny finanskrasch – ligger i de europeiska ländernas och USA:s samarbete med Kinas initiativ till den nya Sidenvägen.

Som den kinesiske utrikesministern Wang Yi nyligen betonade vid en gemensam presskonferens med sin franske kollega Le Drian uppgår handelsvolymen i detta initiativ under de knappa fem år som det pågått till mer än fyra biljoner dollar.

– I ett internationellt läge som kännetecknas av osäkerhet erbjuder Sidenvägsinitiativet en ny väg för den gemensamma utvecklingen och för välståndet, och det har visat sig besitta en enorm dynamik och framgångsmöjligheter, underströk Wang Yi.

Tanken med den nya Sidenvägen är mycket medvetet att övervinna de geopolitiska rivaliteterna och ersätta dem med ett samarbete till ömsesidig fördel. Mycket, kanske allt, hänger på att det finns tillräckligt många människor i Europa och USA som kan frigöra sig från föreställningen att politiken alltid är ett nollsummespel, där den ena vinner och den andra förlorar.

Vi kommer bara att ha en positiv framtid om vi inleder en ny era av internationellt samarbete, som svarar mot människosläktets karaktär som den enda hittills kända kreativa varelsen.

av Helga Zepp-LaRouche
19 maj 2018

zepp-larouche@eir.de