Så mycket, tror jag, torde vara tillräckligt säkert bevisat, som
att universum är ett verk av ett oändligt förstånd och uttänkt enligt
en förträfflig plan.

På samma sätt som det övergick från tanke till att bli verklighet
genom den gudomliga kraftens allsmäktiga inflytande, och alla krafter
verkar och griper in i varandra, liksom strängarna på ett instrument
tusenstämmigt tillsammans frambringar en melodi: på samma sätt skall
människan, adlad av gudomens krafter, i de enskilda verkningarna hitta
orsak och avsikt, i sambandet mellan orsaker och avsikter upptäcka den
stora planen i det hela, i planen igenkänna Skaparen, älska honom,
förhärliga honom, eller uttryckt i kortare, för våra öron mer upphöjt
klingande ordalag: människan finns till för att hon skall eftersträva
sin Skapares storhet, att kunna omspänna världen med precis samma blick
som Skaparen omspänner den – att bli gudalik är människans bestämmelse.
Detta hennes ideal är visserligen oändligt: men anden är evig. Evighet
är oändlighetens mått, den kommer alltså att växa i evighet, men den
kommer aldrig att nå det.

En själ – säger en av detta sekels visa män – som är så upplyst, att
den har den gudomliga försynens plan i sin helhet för ögonen, är den
lyckligaste själen. En evig, en stor, vacker lag har förbundit
fullkomlighet med nöje, missnöje med ofullkomlighet. Det som närmar
människan till hennes bestämmelse, direkt eller indirekt, kommer att
göra henne glad. Det som fjärmar henne från den kommer att plåga henne,
det som plågar henne kommer hon att undvika, det som gör henne glad,
det kommer hon att sträva efter. Hon kommer att söka sig till
fullkomligheten, därför att ofullkomlighet plågar; hon kommer att söka
sig till den, därför att den i sig gör henne glad. Summan av de största
fullkomligheterna med de minsta ofullkomligheterna är summan av den
största glädjen med de minsta plågorna. Detta är lycksalighet. Det är
alltså alldeles detsamma om jag säger: människan finns till för att
vara lycklig: eller – Hon finns till för att vara fullkomlig. Hon är
fullkomlig bara när hon är lycklig. Hon är lycklig bara när hon är
fullkomlig.

Men en lika vacker, klok lag – en följd av den förra – har förbundit
det helas fullkomlighet med de enskilda delarnas lycksalighet,
människorna med människorna, ja människorna med djuren genom den
allmänna kärlekens band. Kärleken, den vackraste, ädlaste driften i den
mänskliga själen, den stora kedjan i den kännande naturen, är alltså
ingenting annat än min egen förväxling med min medmänniskas väsen. Och
denna förväxling är vällust. Kärleken gör alltså hennes lust till min
lust, hennes plåga till min plåga. Men även denna plåga är
fullkomlighet, och behöver alltså inte vara utan glädje. Medlidande,
som affekt, är alltså en blandning av vällust och plåga. Plåga, därför
att medmänniskan lider. Vällust, därför att jag delar hennes lidande
med henne, därför att jag älskar henne. Plåga och lust, att kunna ta
bort hennes lidande från henne.

Och varför den allmänna kärleken; varför är den allmänna kärleken
förenad med så mycket glädje? - Enbart på grund av denna sistnämnda
grundavsikt, att befrämja medmänniskans fullkomlighet. Och denna
fullkomlighet består av att överblicka, utforska, beundra naturens
stora plan. Ja alla sinnenas nöjen, vilka vi skall omtala på sin rätta
plats, utmynnar alla slutligen genom allsköns vindlingar och synbarliga
motsägelser i just densamma. Oföränderlig kvarstår för alltid denna
sanning: människan är bestämd att överblicka, utforska och beundra
naturens stora plan.

övers. Astrid Sandmark 2003