Upprop till FN:s generalförsamling 2016: Ett nytt paradigm för mänsklighetens gemensamma mål

Förenta nationerna, New York. Foto: John Gillespie CC-SA

FN:s generalförsamling, som nu sammanträder i New York, måste bygga vidare på framstegen som gjordes på G20-mötet i Hangzhou under Kinas ledning. En ny finansarkitektur har satts på agendan; chansen att få med alla nationer i utbyggnaden av den Nya Sidenvägen på basis av ett win-win-samarbete, som med hjälp av innovationer höjer produktiviteten i världsekonomin och gör att fattigdom och krigskonsekvenser kan besegras, har aldrig varit större än den är nu.

Det största hindret ligger i att "västvärlden" vill hålla fast vid status quo, med en unipolär värld och ett nyliberalt finanssystem, trots att båda för länge sedan visat sig ohållbara. Asiens uppgång betyder att ingen nation ensam kan bestämma reglerna, utan lösningar måste nås genom dialog och förhandlingar. Och det nyliberala systemet befinner sig i en existentiell kris.

Globaliseringens ena tvilling - politiken för regimbyten och påstått "humanitära" interventioner - har kostat miljoner människor livet, vållat miljontals fler ett outsägligt lidande, ödelagt hela regioner, skapat en grogrund för terrorismens utbredning och satt enorma flyktingströmmar i rörelse. Enbart krigen mot Irak och Afghanistan har enligt en undersökning gjord av professor Neta Crawford vid Brown University hittills kostat 5.000 miljarder dollar - och vad har man fått för det?

Den andra tvillingen - systemet med vinstmaximering för banker som är "too big to fail", för stora för att tillåtas gå omkull - har lett till ohållbart vidgade klyftor mellan rika och fattiga. Och när vissa banker åläggs att betala hela bötessumman för sina kriminella metoder kan de åberopa insolvens, eftersom de har för lite kapitaltäckning. En ny finansiell härdsmälta hotar, och den kommer att få ännu mer katastrofala konsekvenser än Lehman Brothers-konkursen 2008, eftersom centralbankernas verktyg inte biter längre.

I det här sammanhanget erbjuder två rapporter som har kommit ut i Storbritannien ett utmärkt tillfälle att ompröva och rätta till den förda politiken. Efter Chilcotrapporten, som lade skulden för det illegala och på lögner baserade Irakkriget på Tony Blair, riktar ett brittiskt parlamentsutskott nu en lika förkrossande anklagelse mot den tidigare premiärministern David Cameron beträffande kriget mot Libyen, som var resultatet av felbedömningar och ledde till "politiskt och ekonomiskt sammanbrott, inbördes strider mellan olika miliser och stammar, humanitära kriser och flyktingkriser, omfattande brott mot mänskliga rättigheter, spridning av Gaddafiregimens vapen över hela regionen och ett stärkande av IS".

Om USA:s roll heter det i rapporten: "Förenta staterna medverkade på ett avgörande sätt till att utöka Resolution 1973 till att inte bara gälla införandet av en flygförbudszon utan också 'alla erforderliga åtgärder' för att skydda civilbefolkningen. I praktiken ledde detta till införandet av en körförbudszon och ett förmodat mandat att angripa hela den libyska statsmaktens lednings- och kommunikationsnätverk."

En sådan omprövning av den förda politiken föranleder självklart också implikationerna av både de 28 sidorna i den officiella rapporten från den amerikanska kongressens utredning, som belyser omständigheterna kring attentaten den 11 september 2001, och den s.k. JASDA-lagen, som i sig kräver en helt ny utredning.

Med tanke på det fruktansvärda lidande som denna felslagna politik har orsakat - miljontals döda och sårade, traumatiserade barn och soldater (även för de angripande länderna), ödeläggelse av städer, byar, infrastruktur och oersättliga kulturskatter - är det inte bara på sin plats utan en moralisk skyldighet för de stater som i olika "koalitioner av villiga" har medverkat i dessa krig att styra upp den politiska processen i sina parlament och helt och fullt medverka i en återuppbyggnad av de ödelagda regionerna. Det kommer inte att ge de döda livet tillbaka, men ett erkännande av skulden och en helhjärtad vilja att gottgöra kommer att ge de nu levande människorna hopp om en framtid.

Status quo kan inte bevaras. Resultatet av globaliseringens båda tvillingar är en enorm förtroendeförlust hos befolkningen i den transatlantiska världen. Högerpopulistiska och högerextrema partier drar till sig stora anhängarskaror, 1930-talet hotar att upprepa sig i ny form, EU faller sönder; säkrandet av EU:s yttre gränser löser inte flyktingkrisen utan flyttar den bara någon annanstans, bort från nyhetsrapporteringen. Den amerikanska ekonomin kollapsar och samhället där är splittrat och präglat av våld som aldrig förr. Antingen leder denna utveckling till en upptrappning av konfrontationen med Ryssland och Kina och till mänsklighetens utplåning i ett stort krig - eller så har västvärldens ledande politiker den moraliska integriteten att korrigera de misstag som begåtts.

Utvägen

För att återvända till det positiva konstaterandet i början av detta upprop: Efter G20-mötet står en utväg ur denna civilisatoriska kris nu på agendan. Kina har inte bara presenterat en ny nivå av samarbete, som inte bygger på geopolitik utan på en politik i det ömsesidiga intresset; man ställer också i utsikt en industrialisering av Afrika och andra låginkomstländer och visar därmed vägen till en lösning på såväl flyktingkrisen som terroristrekryteringen. Det står klart att utbyggnaden av de Nya Sidenvägarna i Mellanöstern och till Afrika innebär tillväxttakter på 7-10 procent.

Och genast kommer Romklubben ut med en ny rapport med det cyniska budskapet "en procent [tillväxt] räcker", vilket i förlängningen innebär en befolkningsminskning - d.v.s. en fascistisk politik, som Romklubben redan är känd för. FN slog nyligen fast att Afrika behöver minst 7-8 procent tillväxt. När en av författarna till rapporten, norrmannen Jorgen Randers, gör det absurda påståendet: "Min dotter är världens farligaste djur", för att hon förbrukar 30 gånger mer energi än en flicka i ett utvecklingsland, så visar det vilken människosyn som ligger till grund för Romklubbens resonemang, nämligen en bestialisk.

Men människan kan till skillnad från alla andra levande varelser använda sin kreativa förmåga till att vinna ständigt nya insikter i de lagar som styr universum - det som kallas vetenskapligt framåtskridande - och denna obegränsade fullkomningsprocess som människan är kapabel till står i överensstämmelse med lagarna som styr det fysiska universum, ett universum som utvecklar sig till ständigt högre energiflödestätheter. Vi befinner oss inte i ett slutet system på jorden, som Romklubben och liknande organisationer påstår, utan vår planet är en integrerad del av solsystemet, galaxen och universum, och inom rymdforskningen upptäcker man mer och mer om detta. Den forskningen för med sig många fördelar för oss på jorden, och därför är det fantastiskt att Kina på G20-mötet meddelade att man skulle dela med sig av sina mest avancerade rön inom rymdforskningen till just utvecklingsländerna.

Mänskligheten står vid en skiljeväg. Om vi fortsätter på den upptrampade vägen, med en politik som är "samma som förut", då hotar världen att fullkomligt gå i bitar. Om vi å andra sidan kan enas kring mänsklighetens gemensamma mål - en ekonomisk och finansiell ordning som tjänar hela mänsklighetens gemensamma bästa och möjliggör ett människovärdigt liv för alla människor på denna jord, säkerställandet av råvaror och energi med hjälp av avancerad teknik som fusionskraft, utforskning av rymden för att skydda vår planet, en renässans för de klassiska kulturerna - då kan vi ringa in en ny, bättre epok i vårt släktes historia.

FN:s generalförsamling är den rätta platsen för att etablera och hylla det nya paradigmet för en mänsklighet höjd över nationernas olikheter.

Helga Zepp-LaRouche,
Schillerinstitutets internationella ordförande
17 september 2016